Namnet Medelpad är en sammansättning från fornsvenskans Medhal — ”i mitten” — och Pad — ”vattenväg”. Landskapet gör skäl för sitt namn — det innehåller Sveriges geografiska mittpunkt Flataklacken (465 m över havet) samt en del vatten. Även i övrigt gör Medelpad ett ganska medelmåttigt intryck — landskapsvapnet är t ex mäkta mediokert, ett antal vågor i olika färger av oklar symbolisk halt.
Ursprungligen pryddes vapnet av en något festligare svart bäver, men av någon anledning råkade den i onåd och försvann i de stiliserade vågorna. Möjligen är den en anfader till den svarta bävern i Härnösands stadsvapen.
Ironiskt nog ligger Härnösand i Ångermanland, till skillnad från alla de orter jag drog upp i min förra artikel. Det verkar som om systemet har kommit i otakt på något sätt. Otakt är världens lön.
Det mest extrema med landskapet är att de har granen som landskapsblomma. Sånt ger ju lite välbehövlig, råbarkad cred åt en i övrigt aningen anonym region.
Landskapsgrundämnet är väte, och kommunaltjänstemän från Medelpad och Ångermanland har med jämna mellanrum sammankomster i en särskild kolväteförening. Det där sista var en ren lögn, född i en mild förtvivlan över att jag inte kommer på något roligt att säga om Medelpad. Fyll gärna på med egna spännande iakttagelser om landskapet because I have nothing to work with here — nothing! som Krusty the Clown skulle uttrycka saken.
David Nessle 
oktober 26, 2007 kl. 1:00 e m |
Jag undrar om inte Medelpad är någonslags sociologiskt experiment från början. En plats där vanligheten får kropp, ett ställe att peka på och säga: Se! Där går gemene man! Så ser han ut där han går i sitt gemena landskap! Han är omgiven av det vanligast förekommande naturfenomenet i landet (granen) och världens vanligaste grundämne (väte) och pratar något som utan allt för mycket god vilja skulle kunna vara rikssvenskan som talspråk! Eller något i den stilen. Landskapets form och storlek antyder annars att det i likhet med Närke är något som blev över, en slags allmänning mellan de ”riktiga” landskapen.
oktober 26, 2007 kl. 1:10 e m |
Schibbye: Tack — här kom den där smarta summeringen som jag själv inte lyckades värka fram. Medelpad är helt enkelt fyllt av mediokra medelsvennar, väte och granar. Utomordentligt!
oktober 26, 2007 kl. 4:55 e m |
Själva namnet är ju intressant. Jag har alltid undrat vad det där ”pad” är för något och slog nu äntligen upp det. NE säger:
”Efterleden kunde möjligen vara en motsvarighet till ty. Pfad, eng. path ‘väg’, ‘stig’, varvid namnet skulle betyda ‘den mellersta vägen eller stigen’. Namnet skulle då kunna ha en lokal upprinnelse och konkret åsyfta en väg i den centrala Selångersbygden.”
Jaha, en väg i Selångersbygden, det var kanske uppenbart för var och en?
oktober 26, 2007 kl. 4:59 e m |
Sundsvall har världens nordligaste klassiska stenstad av 1800-talsmodell. Lite vräkigt, men bara lite. Och inte medelmåttigt!!
oktober 26, 2007 kl. 5:40 e m |
Sundsvalls klassiska stenstad lever numera sitt liv omgiven av ett synnerligen smaklöst kasino (smaklöst kan möjligen vara en tautologi i samband med kasinon), och ett åhlensvaruhus av typiskt 60-talsmodell. Dessutom har de sprängt in 80-talistiska glassblaffor här och där inne i stenstaden.
oktober 26, 2007 kl. 11:57 e m |
Medelmåttigt så det förslår?
oktober 27, 2007 kl. 6:55 f m |
Medelpad ar poppis bland fornfetischister som jag tack vare sin coola folkvandringstid. Vid Hogom i Selangers socken ligger ett grymt hoggravfalt med en annu grymmare obrand kammargrav fran ca ar 500. Rika fynd up the wazoo, mina damer & herrar.
oktober 27, 2007 kl. 1:53 e m |
Jag såg ingen bäver – jag såg bara…Godzilla!!
Är det bara jag som ser likheten?
oktober 27, 2007 kl. 4:10 e m |
Henrik:
Kasinot är ju ett sätt att bevara den gamla fina järnvägsstationen i trä med ny funktion, men med intakt yttre.
Punkbandet Massmedia skaldade om Åhlensvaruhuset redan 1979. ” Du kommer inte in på möjligheternas varuhus”.
Men stenstaden står pall… hoppas man fattar nåt själv vad man faktiskt har i ”Sönnsvall”, efter 130 år.
(Gif S-vall tillbaka i Allsvenskan NU)
Kennet Ahl har ju sin karaktär Sunsvalljesus i Lyftet ?
oktober 27, 2007 kl. 4:48 e m |
JennyB: Nej, jag såg också denna uppenbara likhet, och blev lite besviken när jag såg att jag inte var den första att påpeka att Härnösands stadsvapen verkade prydas av bävrarnas motsvarighet till Godzilla..
(Är det en rysk atomubåt bävern bär i sina käftar?)
oktober 29, 2007 kl. 9:59 f m |
Jag hittade detta i Procopius första bok. Han skrev på 500-talet och var skrivare hos kejsaren i Bysans. Han skrev om två olika hunnerfolk, ett kallade han för tartarer och det andra kallde han ”Euthalithae” ;” de besitta ett annat land och är de endaste av hunnerna som är vita.”
Johannes Magnus skriver i bok 6, kap 25: ”ändock någre finnas som föregiva Hunerna vara aldraförst utgågne nordan ifrån Scandia utur Medelpad (OBS!), som ligger hin sidan om Helsingeland. Där och än idag finnes många frimodige och stridsamme män (och kvinnor också, min anm) som nämnas med Hune namn: vilka ock bevist sig emot fäderneslandens plågare och tyranner, som dess frihet hava anfäktat och försvagat.”
Huner = dagens samer, tror jag… ;-)
oktober 30, 2007 kl. 3:13 e m |
Medelpad är väl det enda svenska landskap som fortfarande har en koloni ”over there”, i Amerikat, närmare bestämt i MELLANamerika (vad annars för MEDELpad?).
Landet heter Costa Rica och har naturligtvis samma flagga som moderlandskapets vapen (om än inte lika vågad!)
Costa Rica är ett MEDELland, mellan Canada och Patagonien. Det är varken vänster, som t.ex. Cuba, eller höger, som t.ex. USA. Landet är dessutom LAGOM välmående, varken Venezuelas rikedom eller Bolivas fattigdom.
Självklart har det kust (Costa)!
Ja, helt enkelt en värdig koloni för gamla Medelpad!
oktober 30, 2007 kl. 5:06 e m |
Apropå bävern så ser man ju att även medelpaddorna, medelpaddlarna medelpuddingarna, medelpadingarna tämjde och antitämjde ofarliga djur till sitt försvar, så som jag påpekat angående Västerbottens mördarrenar tidigare. Tänker man sig ett bett i scrotum av en bäver som en möjlig konsekvens så tänker man sig nog för flera gånger förr´n man muckar med Medelpad.
oktober 30, 2007 kl. 5:24 e m |
Martin R:
Kan du inte berätta några festliga anekdoter från Medelpads coola folkvandringstid? Själv gick jag sex år i Högoms Skola, granne med de gravfält du nämner, men är ändå skamligt okunnig om vad som där en gång timade.
Jag kan dock berätta att man på Högoms Skola under tidigt åttiotal gjorde ett försök att komma tillrätta med vintrarnas omfattande snöbollsterror genom att göra ”Första Kullen” – den av de nio gravhögarna som ligger närmast skolan – till ett slags Kristiania. Där, men bara där, var snöbollskastning nämligen tillåten.
Försöket blev ett storslaget misslyckande. Aldrig tillförne har det sylats så mycket pärla på Högoms skolgård som under det där fristadsexperimentet.
Att ”syla en pärla” betydde f ö att man kastade en väldigt hård isboll väldigt hårt och från väldigt nära håll, gärna i låret på någon därav förtjänt.
oktober 30, 2007 kl. 5:33 e m |
Absolut, ingen tvekan. Godzilla.
oktober 30, 2007 kl. 6:19 e m |
Fredrik: Menar du att ispärlan således är att betrakta som Medelpads landskapsvapen …
oktober 30, 2007 kl. 6:44 e m |
Sammetsrösten Sven Arefeldt hade ju den fina gamla sången som hette nåt med Damen från Medelpad, Fröken Sundsvall….
oktober 30, 2007 kl. 6:46 e m |
Sen var väl Kai Gullmar född i S-Vall…
oktober 30, 2007 kl. 7:54 e m |
Och Johan Hagelbäck, väl?
oktober 30, 2007 kl. 11:44 e m |
Läsekretsen har lyckats betydligt bättre än jag med att gräva fram intresseväckande stoff om Medelpad — men det är väl en bit av poängen — att ni ska lära mig saker … not the other way around. Jag påstår bara lite saker på måfå, lutar mig tillbaka och inväntar bättre informerade källor.
Bastion: Just Arefeldts Borgmästarinnan i Sundsvall har jag faktiskt betat av i ett tidigare inlägg här på bloggen:
https://davidnessle.wordpress.com/2006/03/07/att-rimma-pa-alldenstund/
Låten är ju skriven av Ulf Peder Olrog — mannen som skulle ha varit betydligt kändare om inte Povel hade existerat. Han har liksom kommit att bli Rimskij Korsakov mot Povels Tjajkovskij. No one likes to be number two. Arefeldt har jag lite svårt att få in i ekvationen — han skrev ju mycket ädel Cab Calloway-artad swingmusik full av Heidi-ho och gammeltjo … Han kan få bli Mussorgskij.
Att Kai Gullmar är född i Sundsvall är onekligen en fjäder i hatten för staden. Henne har vi också varit inne på tidigare:
https://davidnessle.wordpress.com/2006/01/25/ulla-billquist/
(Inom parentes vill jag gärna nämna att ”Ulla Billquist” är en av de mest enträget återkommande söktermerna här på bloggen — vilket jag finner synnerligen glädjande …)
november 1, 2007 kl. 10:22 f m |
Borgmästarinnan i Sundsvall fanns faktiskt på riktigt, åtminstone så hade staden under 50-talet en borgmästarinna av det slag som Olrog hade kunnat dikta om. Kay von Schultz hette damen i fråga.
Andra kända medelpadingar är Svante Grundberg, Lars Ahlin, Elin ”Grynet” Ek och legendariske fotografen Borg Mesch (fantastiskt namn). Och förstås Lissi Alandh, som ju borde få bli föremål för en alldeles egen artikel. Helst rikligt illustrerad.
Att Ingrid Bergman en gång gifte sig i Stöde är kanske så allmänt känt att det inte ens behövde omnämnas?
Bostadsrättsföreningen Bosvedjan – belägen i norra Sundsvall – är förresten Sveriges största.
Minns jag rätt från när det här med landskapsdjur infördes, så röstade medelpadingarna fram den skvadern. Tyvärr ansåg De Som Bestämde att fiktiva djur inte kunda komma ifråga, så det fick bli skvaderns avlägsna släkting skogsharen istället. Ovanligt tråkig inställning det där, och sen kan man ju alltid diskutera huruvida skvadern verkligen är fiktiv. Månne är det en ovanligt listig krabat, som endast undantagsvis låter sig infångas?
Det var väl allt, förutom att jag är tämligen säker på att inget anmärkningsvärt någonsin inträffat i Ånge.
november 2, 2007 kl. 9:12 e m |
Ur Härnösands stifts herdaminne (utdrag finns exempelvis på http://www.solace.miun.se/~blasta/herdamin/njurunda.pdf , sid 6-7) hämtas en fin skröna:
I Njurunda fanns till och med år 1687 en kyrkoherde vid namn Johannes Svenonis Aedenius. Denne prelat var känd kring hela nejden för att vara generös, gästfri och att tycka om ett hejdundrande kalas.
1686, året innan Aedenius frånfälle, gjorde kung Karl XI en resa till Medelpad och Jämtland. Ryktet att man sällan hade tråkigt i Aedenii sällskap nådde kungen, och han beslöt sig att avlägga visit. Gästabudet blev gott, men när kungen skulle bryta upp och dra vidare mot Jämtland sade kyrkoherden: Det finns fortafarande en öltunna kvar. Kungen stannar väl till sista tunnan är urdrucken?
Kungen kunde naturligtvis inte neka en sådan begäran, och stannade ytterligare en dag. Hur hårt de nu än drack tömdes tunnan emellertid inte, och gästabudet förlängdes allt längre. Så småningom uppdagades att tunnan via dolda rör var förbunden till ett helt system med öltunnor, dolda bakom en häck!
november 7, 2007 kl. 1:12 e m |
Fredrik, du Högombo! Vilken underbar historia om det klassiska gravfältet!
En kul grej med Högomgraven: själva gubben var så nedbruten att bara en liten benstump från ena armen fanns kvar, men när Margareta Nockert undersökte hans ylletunika så hittade hon bröstbehåringen.
mars 10, 2008 kl. 7:15 e m |
SÅ JÄVLA TRÅKIGT SKOL PROJEKT!!!!!!!ÄLSKA HALLAND!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
mars 12, 2008 kl. 5:13 e m |
Ja, när kommer vi till Halland egentligen? För att inte tala om Småland? Landskapssafarin verkar ha kört vilse i trakten av Filipstad.
För övrigt noterade jag vid ett Stockholmsbesök i helgen att Kungliga Postverkets före detta huvudkontor på Vasagatan är en formlig orgie i regional heraldik. Fasaden bryts av samtliga svenska landskapsvapen, huggna i sten. Stora porten omgärdas av Stockholms, Göteborgs och Malmös stadsvapen och över fönstren sitter de nordiska ländernas riksvapen. Varför bygger man inte så längre? Avgå, bostadsminister Mats Odell!
mars 12, 2008 kl. 5:15 e m |
Martin R: För övrigt utläste jag först ordet Högombo som ”hö-gombo”. Det gjorde mig lite förvirrad tills jag insåg hur det egentligen låg till.
mars 13, 2008 kl. 11:42 f m |
Landskapsvapen som prydnad: man ser nåt liknande på Universitetshuset här i Uppsala, pampig sekelskiftessak med förebild i universitetet i Strassbourg.
Även här (U-sala) har vi dessa landskapsvapen på en hög fris, men här är de emaljerade! Snyggt värre. I prydnaden ingår även ingraverade namnplattor med guldskrift över ”Johan Berzelius”, ”Erik Gustaf Geijer” osv.
Man svallar över av konservativa känslor: ett gediget hus med bland annat helt enorm förhall, stans snyggaste rum efter domkyrkan. Här ligger dagens glas-och-krom-fusk i lä.
mars 14, 2008 kl. 9:46 f m |
Uppsala universitetshus skall väl också ha ett hedersomnämnande för att dess skapare, i en tid då man i och för sig byggde vackert men i smäckiga ”originalimiterande” material (dålig cement, gips, stuck etc), beslöt att det skulle byggas helt i gedigna råmaterial: huggen sten, handslaget tegel etc. Därför blev det tydligen också oerhört mycket dyrare än först projekterats.
Universitetshuset här nere i Lund ser ut som en härlig gräddbakelse i form av ett romerskt tempel men hör tyvärr till cement- och putstraditionen.
januari 26, 2009 kl. 8:38 f m |
Som född, uppväxt och currently resident Medelpading så är det med självinsiktens bittra smak i munnen jag inte kan annat än instämma att vi förmodligen är ett av Sveriges mest intetsägande landskap. Utöver det berömda ”Sönsvall”-uttalet(som jag själv dock inte delar, uppväxt i Torpshammar, som jag är) har jag i många år försökt hitta en bra dialekt-definition av vår kära Medelpadska, men misslyckats rätt kapitalt. Detta till trots får jag väl dock tillstå att jag trivs rätt bra här ändå, till syvene och sist.
Utöver det som redan nämnts i kändisväg och så vidare är väl de enda tillägg jag har att medieprofilen Fredrik Wikingsson växt upp och bott i Sundsvall/Njurunda, samt att de postgrungande tracksliste-favoriterna i Takida och de mer lite mer indie-relaterade grupperna The Grand Opening och Den Stora Sömnen har sina rötter i Ånge, där jag själv spenderade tre år på gymnasium. (och en gång bevittnade den högst bisarra synen av en gammal dam med vad som liknade en iller i koppel utanför Konsum)
Jag tror dock att min käre och numera utflyttade farbror sa det bäst(eller åtminstone mest cyniskt) efter att ha läst en turistbroschyr om vårat landskap: ”När ”Mittens Rike” är det enda man kan komma på att kalla det, så vet man att det inte är särskilt mycket intressant som finns att erbjuda.”
juni 4, 2009 kl. 4:34 e m |
Medelpad är ett vackert landscape.
juni 4, 2009 kl. 4:36 e m |
medelpad är vackert. jag tycker att medelpad borde ha en finare landskapsblomma och en finare landskaps flagga.
januari 13, 2010 kl. 8:41 e m |
Medelpad har framsläpat sitt ensliga liv mellan de dryga
ångermanlänningarna och dito likaledes trevliga ehuru generellt mer
storvulna hälsingarna.
Det intar en intressant mellanställning arkeologiskt och förhistoriskt
mellan östligt inflytande och sydligt.
Svedjefinnarnas närvaro kryddade likt samerna kulturhistorien
inte minst under 16-17-1800-talen
Det är världens vackraste plats, badar ofta i sol.
Rekommenderar utsiken från Torsboda söderut.
Och jag undrar fortfarande om Nessle känner igen mig på FB!
Har också gått på Högom. Men hann bara till trean, så vi fick aldrig slänga snöboll uppepå kullarna.
januari 2, 2011 kl. 12:19 f m |
[…] Inläggen har visserligen några år på nacken, men är tidlösa, så det är bara att njuta av Nessles reflektioner över landskapen och deras vapen. Utan synbara heraldiska kunskaper går han igenom provinserna en efter en, med deras vapen som resonansbotten – Härjedalen, Norrbotten, Ångermanland, Södermanland, Närke, Östergötland, Jämtland, Gästrikland, Dalsland, Dalarna, Västergötland, Uppland, Lappland, Hälsingland, Västerbotten, Västmanland och Medelpad. […]