Härjedalens landskapsvapen

Den första man undrar när man ser ser Härjedalens landskapsvapen är kanske vad föremålet i mitten ska föreställa. Är det en mp3-spelare? Något slags udda ugn? Ett mystiskt föremål som tidigare ansågs oundgängligt vid järnförädling?

Ingetdera, visar det sig — det är helt enkelt en hammare sedd rakt uppifrån. Lite grann som en sån där trickbild som tråkiga veckotidningar brukar ha på sin pysselsida. ”Ha — nu gick ni allt bet! Det var såklart ett ark flygpostpapper sett från sidan!” Ovanligt innovativt för att vara ett landskapsvapen, måste det medges.

Härjedalen är kanske inte mest känt för vad som finns där, utan för vad som saknas: det är det enda landskapet i Sverige som inte har en enda stad. Istället har man Sveg, som känns som ett slags byhålornas big apple — en disproportionerligt stor anhopning av busstorg, hyreshus och pizzerior som ändå envetet framhärdar med att inte vara en stad.

Sala är en stad (och var det redan innan vi stal Härjedalen av norrmännen) och där finns två pizzerior (eller fanns i alla fall sist jag kontrollräknade). Sveg har inte stadsrätigheter men däremot fyrtiotre pizzerior. Eller elva. Eller i alla fall tillräckligt många för att en förbipasserande forskningsresande ska höja en smula menande på vänster ögonbryn.

Dessutom äger orten en kyrka med ett intressant stycke sovjetisk arbetarkonst utanför, som synes ovan.

Men Härjedalens kanske vackraste klenod finns inte i Sveg. Sanningen att säga finns det inte ens i Härjedalen, utan i Jamtli i Jämtland — symptomatiskt nog, frestas man att tillägga. Jag talar om Sveriges egen Bayeuxtapet, den s k Överhogdalstapeten, upptäckt 1910 i Överhogdal.

Överhogdalstapeten är faktiskt hundra år äldre än sin yngre kusin i Bayeux — mer än tusen år gammal, vilket är en tämligen aktningsvärd ålder för en textilie. Den borde vara riksbekant och allmänt begapad, men det är något med svenskarna och deras förhållande — eller snarare brist på förhållande — till den egna historien. Ofta verkar vårt kollektiva förflutna upplevas som aningen genant och irrelevant. Bonnigt. På gränsen till agrart. Eller nåt. Jag fick själv inte reda på denna fantastiska vävs existens förrän för något år sedan, och då förbluffades jag vederbörligen över att den inte var mer omtalad.

Okej — visserligen är det inte en lång Illustrerade Klassiker-serie som avhandlar Slaget vid Hastings, som Bayeuxtapeten. Det verkar snarare röra sig om en dunkel skildring av något slags vikingatida kongress för lamadjur. Men ändå. Se och förundras.

Annons