Upplands landskapsvapen

Nu har vi nått Mälarlandskapen och här lägger noterar vi något ganska anmärkningsvärt. Namnen på Uppland och kringliggande landskap — Södermanland och Västmanland — pekar alla mot ett centrum som inte existerar.

Lösningen på denna geografiska gåta är Svearikets kärnländer Attundaland, Tiundaland och Fjädrundaland (som ibland kallas Fjärdhundraland). Denna svearnas urgamla maktbas — med det religiösa centrumet Gamla Uppsala och Mora Stenar där konungarna kröntes — försvann som i ett trollslag under andra halvan av tolvhundratalet.

Fredrik Lindström och hans bror Henrik framför i boken Svitjods undergång och Sveriges födelse teorin att den lede östgöten Birger Jarl avskaffade de uppländska folklanden för att underlätta enandet av svear och götar.

Det låter troligt — något bestickande skäl måste man ju ha haft för att stycka upp och döpa om den mest namnkunniga delen av gamla Svitjod så där hux flux.

Svearna var tydligen måttligt entusiastiska över sammanslagningen med de götar som de tidigare i historien hade bekrigat friskt — enligt en teori handlar t ex det i dagarna bioaktuella sjuhundratalseposet Beowulf om sammandrabbningar mellan goa götiska gôbbar och svear (enligt en annan teori är Beowulfgoterna istället danska jutar och enligt en tredje är de gotlänningar — det var mycket gothare i omlopp under folkvandringstiden — men alla är rörande överens om att det är svearna som de krigar mot).

För att ytterligare försvaga svearnas motstånd utsattes de gamla kärnländerna också för nukleär fission — det särskilt bångstyriga Fjädrundaland klövs i princip på mitten, så att ena halvan kom att ligga i Uppland och andra i Västmanland. Detta kan man faktiskt skönja spår av fortfarande. Som Fredrik Lindström påpekar finns det en dialektgräns som inte alls följer landskapsgränsen — för ett öst-västmanländskt öra låter den uppländska som Owe Thörnqvist talar och sjunger i Auktionsrock — ”Första! Andra! Tridje! Går bort för tri å sjuttifäm!” — synnerligen välbekant (Auktionsrock innehåller dessutom den bästa summering jag någonsin hört av femtiotalets lantliga nöjesliv: ”Me he så va’re slut på själva lösöresauktion / och etterpå så blir de kaffe dän på brygghusbron / Och sen, då börjar själva dansen klockan sju ikväll, / med attraktioner, varma korvar, läskedryck å cykelställ”)

Missnöjet med Birger Jarls reform fortsatte pysa i århundraden — och än idag finns samhället Fjärdhundra strax norr om Enköping.

Ja — som ni märker har jag mindre och mindre att säga om själva landskapsvapnen. Det kan i o f s ha att göra med att det inte har varit några vanskapta heraldiska djur på ett tag.

Upplands riksäpple är ju en ganska uppenbar symbol som säger ”Kungen bor här”. Roligare är i så fall det gamla stockholmska stadsvapnet där en sinister grip har fått tag i riksregalien och bär kring den som om den vore en klotbomb.

Tyvärr gjorde Stockholm om sitt vapen 1968, så att det numera snarare ser ut som ett varumärke för en måttligt ambitiös makarontillverkare.

Är man i Knivsta kommun så kan man för övrigt glädja sig åt att man befinner sig på gränsen mellan Attundaland och Tiundaland, alldeles i närheten av platsen där Mora Sten låg — den runprydda tingsten där svearna valde sin konung.

Det stora blocket — själva Mora Sten — försvann någon gång efter att Kristian I hade låtit kröna sig på det — märkligt nog i samma veva som Gustav Vasa hittade på att landet skulle bli ett arvrike och symbolen för konungaval kunde ge allmogen olämpliga associationer.

Men några av de små stenarna som låg kring själva blocket hittades långt senare inmurade i lokala väggar — och än idag förvaras de på platsen i ett litet hus som byggts särskilt för ändamålet. Dit kan vi fjärdhundringar i förskingringen vallfärda för att bittert begråta svearnas svunna storhet och Birger Jarls svarta svek.

Annons