Närkes landskapsvapen

Visa lite toga, grabbar

Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går
— men ej till människor! Jag längtar marken,
Jag längtar stenarna, där barn jag lekt.

De här stenarna som Heidenstam trånar så förtvivlat efter befinner sig i Närke. Närmare bestämt inom gångavstånd från Olshammars herrgård. Det var där det unga skaldefröet lekte barn. (Heidenstam är verkligen något av en bra-dålig poet — ”jag längtar stenarna” är ju catchy, men det här ”där barn jag lekt” har alltid skorrat i mina öron — fast å andra sidan ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar” är ju en snärtig sak.)

Stenarna i fråga kan möjligen ha bestått av lanskapsmineralet dolomitmarmor. Det ska jag låta vara osagt. Och landskapssvampen höjer sig som bekant över Örebros stadssilhuett.

Själva landskapsvapnet består av pilar och blommor. Make love — or war. Närke kan inte riktigt bestämma sig. Det verkar överhuvudtaget vara ett något veligt landskap. Är de svear eller götar? Fågel eller fisk? De vilda Tivedenskogarna bildade en gång i tiden en buffertzon mellan arvfienderna Svealand och Götaland. Men mark bröts och odlades upp, och hux flux hade det blivit Närke av alltsammans, istället för den urskog som tidigare härskat oinskränkt.

Här kryper som skygg för himmelens ljus
den stolta tallen till markens grus.
Se bergen, de stå ej med tinnar, som vitna
i evig snö, men låga och grå;
de stå som trasmän med slitna
och färglöst blacknade kappor på.
Och valde vi språkets mörkaste ord,
de voro ej mörka, ej tunga nog
att måla i dikt den fosterjord,
som evigt predikar sitt kalla: försaka,
hur bonden biter sin svarta kaka
och stenarna rassla under hans plog.
Hur låg, hur grå, hur glädjetom
står trakten runt min stig!
Min födelsebygd, du hälsar mig
i trasor och fattigdom.

( Heidenstam får förnyat förtroende trots allt — trots att han gick på Hitlers femtioårsfest.)

Det mest anmärkningsvärda med Närke är väl själva landskapsnamnet. Det har ingen ändelse på ”land” eller ”län” — det är tillochmed ”botten”-löst. Förklaringen står att finna just i att det rör sig om en gammal gränstrakt — ”Närke” betyder ”Gränslandet vid sjön När”.

Här förväntade man sig fordom inte att finna ens dysterkvistiga odalmän som bet i svart bröd utan på sin höjd fredlösa som lyckats göra sig så till den grad impopulära att de blivit ”var mans niding” och irrade kring i urskogen med vild blick. Rymlingar från Kumlabunkern upprätthåller numera denna vackra tradition.

Annons