Drömmer Phil Dick om elektriska får?

elektriska-getter.jpg

Vissa litterära verk har något som gör att folk kommer att tänka på dem och refererar till dem i vardagslivet — ofta säger man att en situation är ”Kafkaistisk” — eller ”det är en sån där Moment 22-grej”. Inför Watergateåtalet oroade sig Nixon för John Deans vittnesmål, men en av hans rådgivare lugnade honom med att ”han säger en sak, vi säger en annan — det kommer att bli en sån där Rashomon-grej”. ”Va?” sa Nixon, som tydligen var måttligt bevandrad i Akira Kurosawas produktion (detta underbara meningsytbyte finns förevigat på en av Nixons många bandinspelningar från Oval Office).

gospel.jpg

En författare som det ofta refereras till på det här sättet är en vildögd visionär som ofta publicerade sig i rena pulpsammanhang — han heter Philip K Dick och har fått en postum profetstatus som säkert skulle ha förvånat honom själv. Han dog i en infarkt innan Blade Runner — den första filmatiseringen av hans verk — hade hunnit färdigställas, och sedan dess har hans efterlevande tjänat grova pengar på den ena filmen efter den andra — Total Recall, Minority Report, Paycheck — och inte fått ett öre för andra filmkonstverk som snattar friskt ur den Dickska idélådan — som Matrix eller Truman Show.

Själv associerar jag till Dick nästan varenda gång jag är i mataffären och står vid kassan, prisgiven åt högljutt brölande reklambudskap från nedhängande TV-apparater — jag förväntar mig hela tiden halvt om halvt att få höra ”A new life awaits you in the offworld colonies” eller reklamjingeln ”Recall — recall — recall …”.

typewriter-mug.jpg

Philip K Dicks skrivmaskin och favoritmugg

Dick och Kafka hör till storfavoriterna när vi ska dra paralleller till vårt vardagsliv — beklämmande nog har det möjligen att göra med att de båda skildrar den lilla människans maktlöshet i ett alltmer komplicerat och svårfattbart samhälle. Kafka nöjer sig med den habsburgska dubbelmonarkins dunkla byråkratiska labyrinter medan Dick drar ut konsekvenser av samtida fenomen till sin logiska slutpunkt — The Pre-Crime Division griper folk för mord som de har tänkt begå — en ny psykedelisk drog visar sig inte bara förändra verklighetsuppfattningen utan verkligheten själv — och så vidare.

47_1.jpg

Artonhundratalsförfattaren Jules Verne förutspådde mycket av det som hände på nittonhundratalet. Och om vi har otur kan det visa sig att Philip K Dick har förutspått oroväckande mycket av tjugohundratalet. En del tyder på det — nu finns det tillochmed en blogg som drar fortlöpande paralleller mellan Dickberättelser och vår allt mer särpräglade verklighet; ni kan läsa den här. Jag misstänker att varken Robert A Heinlein eller Leo Tolstoj vederfarits denna ära — det är mera sällan som någon säger ”Och där stod jag och tänkte kasta mig på järnvägsspåren — det var en typisk sån där Anna Karenina-grej, du vet” — eller ”Jag kände mig som om jag var med i en Robert A Heinlein-roman (när skulle man säga det? När man har råkat bli militärdiktator på månen?).

Med värme minns jag den gång i mitten av det avlägsna sjuttiotalet när jag för första gången tog Dickböcker ur hyllan på Fantask i Köpenhamn och den milda svindelkänslan när jag läste baksidestexternas taglines: ”Only one man could save the world, and he was dead — again” eller ”Alien sattelites circle the earth and mans only hope is a mad cartoonist”. På något vis känns båda dessa sentenser som om de handlar om Dick själv.

Annonser

31 svar to “Drömmer Phil Dick om elektriska får?”

  1. Hoppla Says:

    För den som någon gång själv kämpat med det här med *verkligheten* har Dick kläckt ur sig en bra tumregel: Reality is that which, when you stop believing in it, doesn’t go away.

  2. åka Says:

    Tja, jag känner mig som om jag är med i en Robert A. Heinlein-roman till exempel när jag möter folk som suckar över studenter som inte kan dividera 1.27 med 2.56 i huvudet medan man tittar dem över axeln (Podkayne), när folk berättar om smarta tumregler för att snabbt uppskatta resultatet av något experiment eller så (kanske Peewee, eller ungefär vem som helst), eller när jag får chans att besöka något underligt labb eller någon svårtillgänglig plats som de flesta inte har tillgång till (rymdkadetten kanske). Alltså rätt ofta. Fast det beror på stark prägling på Heinleins ungdomsböcker från 50-talet, som jag läste i en formbar ålder och förmodligen inte bör läsa om.

  3. Gustaf Redemo Says:

    Det finns författare som jag läser för språkets skull och andra för berättelsekonsten. Dick läser jag definitivt inte för språkets skull utan för hans vilda fantasi och häftiga visioner. Vilken visionär!

    En rekommendation är att läsa Robert Crumbs seriebiografi om Dick.

  4. Martin R Says:

    Jag är så förvirrad, så den gången då jag blev militärdiktator på på Månen utbrast jag ”Han kom som ett yrväder en aprilafton!”.

    Nån som sett den märkliga filmatiseringen av A Scanner Darkly? Är den sevärd?

  5. David Says:

    Hoppla: Efter tvåtusentrehundra år av filosofi känns detta faktiskt som en av de mest användbara definitionerna hittills …

    Åka: Jag blir märkligt stimulerad av tanken på att du lyckas befinna dig i Heinleinromaner så ofta. Själv minns jag inte så mycket — det irriterande ”självporträttet” av Heinlein i Glory Road — lite av Double Star och en underlig mening i översättningen av Starman Jones (Varning för okänd planet”: ”Skeppet graviditet ökade”.

    Gustaf R: Ja — prosan är kanske inte full av välljud och ambrosia alla gånger — Dick är nog det närmaste vi kommer Vonneguts fiktive SF-författare Kilgore Trout. I bland är det nästan så att man vill parafrasera KV och säga: ”Gode Gud, mr Dick, om ni bara kunde skriva!” när man läser den valhänte visionären ….

    Martin R: Scanner Darkly hade den här fräcka animationsgimmicken och den höll i några minuter — till stora delar är det en sån där Hollywoodfilm där alla medverkande verkar gratulera varandra till hur hippa de är …

  6. schibbye Says:

    Har någon mer än jag sett filmatiseringen av ”Breakfast of Champions”? Den är en ganska udda film (vad annars?) men inte så udda som man kunde önska. Bruce Willis spelar Dwayne Hoover. På ”svenska” heter filmen ”American Dream” (eller något i den stilen) fråga mig inte varför. Vad jag vet är det den enda någorlunda lyckade (därmed inte sagt att den är lyckad) filmatiseringarna av en Kurt Vonnegut-bok.

  7. ban~ken Says:

    När jag var yngre brukade jag och några vänner busa lite och lyfta upp hela kiosker på ett lastbilsflak och köra iväg med dem. Kvar på marken där kiosken hade stått brukade vi lämna en papperslapp där det stod ”Kiosk.”

  8. J-h:n Says:

    Gustaf R: När R. Crumb var på bokmässan i Göteborg för några år sedan frågade om jag han hade läst mycket Dick och gillade hans böcker, men till min besvikelse svarade han att han avskyr sf och inte läst en rad av Dick, han hade bara läst någon artikel om honom (förmodligen Paul Williams’ i Rolling Stone, den som förlängdes till boken Only Apparently Real) och baserat sin serie på den. Skada, för på många sätt känns de som besläktade själar. Jag tror om inte annat att Crumb skulle kunna uppskatta Confessions of a Crap Artist och Dicks övriga mainstream (det sade jag till honom också, fast jag tvivlar på att lyssnar på rekommendationer från okända svanska fans).

  9. Gustaf Redemo Says:

    J-H: Så Smulan gjorde det bara för pengarna! För jävligt. Jag trodde att någon som gjorde Joe Blow skulle ha mer… skojade bara. Jag har inget emot när artister horar lite för brödfödan.

    David: A Scanner Darkly gillade jag, men jag förstår vad du menar med hippa personer. Fast det är just det jag gillar framför allt Robert Downy Jr. Ett filmtips är Zodiac, där han är i sitt esse. Om man nu tar Vonnegut och Kilgore Trout så finns det få som klår dem (och V kunde hitta på historier och skriva). Under en resa i Indien läste jag Vonnegut hängivet och när jag sen åkte till Dresden sökte jag och en vän upp slakthuset. Väldigt häftigt med träd som växer upp ur betongen och utslagna fönsterrutor. Väl värt ett besök! Inte för långt från centrum om någon känner för ett besök.

  10. David Says:

    Schibbye: Vonnegut verkar ha massivt oflyt med sina filmatiseringar — såvitt jag minns var inte Slakthus 5-filmen heller mycket att skriva hem om. Dessutom tror jag att det finns en relativt nygjord filmatisering av Mother Night som också gick synnerligen spårlöst förbi …

    Ban-ken: Oho — ”Tiden ut ur marijuanacigarretten” — för att nu fortsätta tala rebusspråk …

    J-h:n: Som du säger — Crumb och Dick är båda popkulturella outsiders och knasbollar som borde ha ett och annat gemensamt. Och nu får jag ännu en gång tillfälle att gräma mig över att den enda bokmässa jag har missat sedan 1989 var den då de hade lyckats locka ut Crumb ur hans eremithåla …

    Gustaf R: Jag uppskattade också Zodiac –trots att jag inte väntade mig något gott av David Fincher — mannen som gjorde Seven och uppfann den där otäcka, skitigt svarta nittiotalsestetiken (vad som med en teknisk term torde kallas för ”Beck-svart”).

    Och Robert Downey jr är nästan alltid strålande — han är mycket bra även i en film med det något olyckliga namnet Kiss Kiss Bang Bang som man inte heller förväntade sig några stordåd av (manusförfattaren till Lethal Weapon tar på sig Guy Richie-mössan — det låter ju inte så lovande — men det är i själva verket en ironisk och kärleksfull hyllning till femtiotalets noiriga kioskdeckare).

    Dresdens slakthus låter som ett massivt deprimerande utflyktsmål — Rost-Deutschland med mycket tunga vibbar från det förflutna …

  11. Gustaf Redemo Says:

    David: Då jag älskar övergivna mänskliga miljöer där naturen har tagit tillbaka sin plats, med mossa och sly som döljer järnvägsspår, träd som växer genom hustak etc, I Berlin finns det massor av dessa urbana ödeland och jag kan gå där i timmar och bara njuta av naturens återkomst. Slakthuset i Dresden har ju även sin litterära bakgrund. Så deprimerande är det absolut inte. Rost-Deutschland kläds i grönt; vad kan vara vackrare?

  12. J-h:n Says:

    Förresten är det litet läskigt att inse att det inte är mycket mer än tio år mellan de båda porträtten av Phil ovan – det första är från tidigt sextiotal och det andra sannolikt från 1973. Det ligger väldigt många stimulerande tabletter och vaknätter framför skrivmaskinen mellan de båda korten.

    Men oj vilka intensivt blå ögon han hade. Jag hade aldrig sett det där kortet i färg förut.

  13. schibbye Says:

    Härligt att det inte bara är jag som uppskattade Kiss kiss bang bang! Även Val Kilmer gör en oslät figur (som vi säger i Norrland).

  14. Diverse at Det perfekta tomrummet Says:

    […] som inte kan få nog av Philip K. Dick har en själsfrände i David Nessle. Han tipsar dessutom om den här […]

  15. wee1 Says:

    Iain Banks ligger dock bra till för bästa inledningsmening i The Crow Road: ”It was the day my grandmother exploded.” A Scanner Darkly var helt okej enligt min mening och får pluspoäng för soundtracket.

  16. Svensson Says:

    Apropå att filma Vonnegut så torde det vara ack så svårt. Egensinnig stilist, personlig berättare, hur f-n överför man sånt till filmduken?

    Som att filma Jüngers På marmorklipporna, vore kapitalt omöjligt. Ålrajt, säkert är det på väg, vad vet man – men enklare är att översätta halvkass men actionpräglad prosa. Med eller utan gråfilter = sober rännstensatmosfär…

  17. schibbye Says:

    Med ordentliga slevar voiceover och i övrigt inget synkat ljud (vilket lär ha varit ett av Sture Dahlströms krav på Björn Runge inför Vulkanmannen) så borde det gå vägen. Säkert ingen kioskvältare, men kul vore det, vet man det.

  18. A.R.Yngve Says:

    Iallafall kan vi trösta oss med att Dick’s kusligaste efter-atomkriget-visioner från femtiotalet inte förverkligades — världen som en enda askbemängd strålningssmittad ruin, med mördarrobotar som imiterar mäniskor (”Second Variety”, filmad som SCREAMERS, en halvlyckad film).

  19. proteus Says:

    ”Screamers” var inget vidare, minst sagt — men baksidestexten på den svenska kassetten var desto roligare. Som jag minns det utlovade den ”monster beväpnade med syra och tänger”, vilket, förutom att låta litet som en besvärligare variant av mötet mellan ett paraply och en symaskin, naturligtvis inte heller återfanns i filmen.

  20. ban~ken Says:

    Finns det inte något framtidsparti i någon av ”Terminator”-filmerna som tycks vara grovt inspirerat av ”Second Variety,” eller är det bara mina otuggade minnen från ”Screamers” som gör sig påminda?

  21. Svensson Says:

    Själv har jag en handfull inlägg om Dick på min blogg. Vissa rätt ambitiösa; låt oss kalla dem miniessäer.

    Klicka på mitt namn här ovan, och väl på bloggen på etiketten ”Philip K. Dick”

  22. Svensson Says:

    Tar någon webbaktivitet mer än en sekund så orkar folk inte göra den, har jag hört.

    Därför tvivlar jag på att någon orkar göra vad jag föreslagit ovan, ”klicka på mitt namn, därefter på etikett”.

    Istället säger jag: klicka på mitt namn ovan, nu ska det leda dig direkt till ett svenssoninlägg om P. K. Dick…

  23. Källing Says:

    PhD: Destinerad profet som knarkade bort sin mission och skrev sina sanningar i kaleidoskopiska fragment i stället för att genomgå den skolning som saken kräver. Mellan Dick och Craig Venter finns en vibrerande verklighetspotential som jag inte vet om vi skall frukta eller hoppas på. Venter skapar alltså verklighetsunderlaget för Dicks visioner. Han var en slacker i samma område som Dick (Santa Ana) som tog värvning och åkte till Vietnam, fick nog av livet och tänke dränka sig ute i havet men fick någon sorts omvändelse och vände om och blev supersnillet i biokemi som lyckades utveckla ett kiselbaserat, organiskt liv till så komplexa livsformer att de i princip kan utevecklas till människokroppar med tiden. Dicks posthumana cyborg har alltså nu ett retroaktivt vetenskapligt underlag. Precis som Jules Vernes på sin tid retroaktivt fick en verklighetsbas. Mer om sånt på min länk.

    Busse

  24. Svensson Says:

    Källing: Fascinerande story om Craig Venter. Jag tvivlar dock på att han lyckades skapa liv i ett provrör. Endast den där Skaparen som Dick trodde på kan göra sånt, kan blåsa liv i materien…

  25. Busse Källing, profet Says:

    Googla på Craig Venter. Börja med Wikipedia. Sedan tänk vidare.

    Att säga att Dick ”trodde” på Skaparen är nog att inte ha förstått honom. Dick alltså. ja, inte Skaparen heller, när jag tänker efter.

    profeten.blogsome.com

  26. Svensson Says:

    BK: Har du läst ”Exegesis”, Dicks kvarlämnade texter i Gudsomvändelsefrågan? Det är en kristen Dick vad du än må kalla det.

    Och Dicks sena romaner ”The Divine Invasion”, ”The Transmigration of Timothy Archer”? Kristna teman vad man än säger.

  27. Busse Källing, profet Says:

    Skall genast rota fram PKDs Exegesis, den låter spännande. Men vad jag menade var att hans relation till de högre tingen mer byggde på personlig erfarenhet än på den typ av övertygelse man kallar tro. Mer gnosis än pistis, för att ta det på grekiska. Och det finns ingenting som hindrar en ”gnostiker” som PKD att dessutom vara kristen, tvärtom! Det är inte så ovanligt som man skulle kunna … tro.

  28. Busse Källing, profet Says:

    Rotat och funnit några fragment här och där på nätet. Intressant, och stämmer med min aning. Men jag trodde nog inte att han hade fattat sådär mycket. Det beror på min profetyrkesskada att hellre underskatta än överskatta. Nå, hans Exegesis är möjligen svårsmält för en vanlig oinvigd men var heller inte avsedd för publikation. Han stiger i min aktning, PKD, som hedrar diskretionens dygd!

    Okay, här: http://www.greylodge.org/occultreview/glor_005/exegesis.htm

    BK

  29. Busse Källing, profet Says:

    Good ol’ Robert Crumb, hippieserietecknaren, har på sitt eget alldeles omisskännliga sätt förevigat PKDs initiatoriska resa så som PKD själv beskrev den i Exegesis. Här: http://www.philipkdickfans.com/weirdo/weirdo1.htm

    BK

  30. Lever vi i en Sheen-värld — eller ”Which Blair?” « David Nessle Says:

    […] K Dick har förstås figurerat tidigare här på bloggen — bland annat i det här inlägget.) Like this:GillaBli först att gilla denna […]

  31. Carson Says:

    What’s up, for all time i used to check webpage posts here in the early hours in the dawn, for the reason that i love to find out more and more.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: