August Strindberg och den förtrollade vattenklosetten

strindberg-blogg.jpg

I motsats till vad man skulle kunna tro är ovanstående inte titeln på en oauktoriserad kinesisk fortsättningHemsöborna. Jag låg sömnlös i går natt och började läsa Strindbergs brev i urval av Torsten Eklund. Efter ett tag kom jag fram till en passage som gjorde ett outrotligt intryck på mig redan första gången jag stötte på den:

Jag har i egenskap av smutsförfattare särskilt studerat klosetterna på hotellen. Den mest glänsande uppfinningen träffade jag i Hamburg. Där träckade man i något som liknade en soppskål och när man tittade sig om så var där ingenting att se, oaktat att man kunnat svära på att man nedlagt ett par meter; skålen var så fin efter förrättningen att man kunnat äta äkta sköldpaddssoppa ur den; dock hördes intet vattenskvalp såsom i Stralsund där fjölen gav efter när man satt sig och ett strömmande vatten började gå. Det var ett fullständigt trolleri.

… skriver August på tåget mellan Bremen och Osnabrück till Pehr Staaf. Förutom den oförglömliga bilden av hur AS sörplar sködpaddssoppa ur stolen gläder jag mig även som medlem av Semikolonets Vänner åt hur nationalskalden oförskräckt bränner av ett par stycken på raken. (Som översättare har jag kunnat konstatera att semikolon nästan alltid brutalt utrotas av redaktörerna, ofta för att ersättas av i sammanhanget sämre lämpade komman. Som förklaring har jag hört att semikolon ”inte används i svenskan” och att ”folk inte förstår vad det är för något”. Och det är klart — om svenskarna aldrig får se ett semikolon i fritt tillstånd så torde ju profetian infria sig själv. Om inte annat är ju tecknet numera oundgängligt för att skapa den s k ”blinkande smileyn” — utan vilken all mänsklig kommunikation vore omöjlig. I och för sig tycker väl jag också att man ska vara lite restriktiv med dem — Strindberg placerar gladeligen semikolon framför ”och”, vilket känns en smula som att åka bil med en förare som trycker på gaspedalen och bromsar samtidigt. Var är jag? Befinner jag mig fortfarande i en parentes?)

”Träcka”tycks för övrigt ha varit det sena artonhundratalets standardterm för nummer två — jag minns från Ingen fruktan intet hopp (P O Sundmans renodlat dokumentära bok om Andréeexpeditionen) hur Andrée skriver i sin anteckningsbok att Fraenckel — eller möjligen Nils Strindberg, Augusts olyckssaliga kusinbarn — hänger från gondolen och ”träckar” — skapande en fragmentarisk ariadnetråd av spillning på de oändliga isvidderna.

Strindbergs brev är nöjsam lektyr rent allmänt. Jag skrattade länge och högt åt en passage där han försöker övertyga Carl Larsson om att de flesta flyttfåglar inte lämnar landet under vintern utan helt lömskt dröjer sig kvar incognito:

Det finns anledningar tro att de flesta så kallade flyttfåglar stanna. Om man på vintern undersökte svalbon, stavholkar och ihåliga trän, takpannor, halmstackar, lagårstak särskilt, skulle man kanske finna de sovande ”flyttfåglarna”.

Resonemanget får mig att associera de blå böckerna — Strindbergs bisarra, bloggliknande reflektioner om allt som faller honom in — ”En guldmakares snicksnack hipp som happ om ditt och datt” som han kanske hade satt som underrubrik på bloggen. Eller inte.

Addendum: När jag googlade efter bilder till den här något spretiga texten hittade jag — genom vad C G Jung kanske skulle ha kallat för en ”synkronicitet” — Andréemuseets samling av bilder på den dödsdömda expeditionen. Jag blir särskilt fascinerad av de oretuscherade, skadade fotografierna av de oscariska polarfararna, som ser ut som halvt transparenta vålnader där de poserar med tillkämpad käckhet vid nedlagda isbjörnar som kommer att ge dem trikinos och påskynda deras öde — sedan låg glasnegativen i trettio år på Vitön utan att ses av några andra än isbjörnar som nosade förstrött på dem och blev alltmer frostnupna, fuktskadade och flimriga — allt blekare minnen av 1897 års tragedi.

spoken-pa-isen.jpg

… för att till sist hittas och påminna oss om en verklighet ganska långt från det samtida tärningsspelet om expeditionen …
andreespelet.jpg

51 svar to “August Strindberg och den förtrollade vattenklosetten”

  1. Svensson Says:

    Strindberg gillar jag främst som poet, hans romaner etc får vänta till mina ev. sömnlösa nätter i framtiden…

    Annars sitter jag här osökt med en gammal GF med din PKDick-artikel, tänkte jag skulle blogga något mer om honom, har redan skrivit två inlägg. Har för övrigt bloggat rätt friskt om sf den senaste tiden, om Lovecraft och Borges och Moorcock ”och allt”, så att, har du lust att länka mig? Svenssongalaxen?

    Det är en ska vi säga välskriven blogg, och med dagliga uppdateringar så gott som.
    http://lennart-svensson.blogspot.com/ ”David Nessle” har jag förstås länkat sedan länge.

  2. Eric Says:

    Skitintressant blogg. Och Strindbergs semikolon har jag alltid gillat. Jag trodde att jag var ensam om det. Och Jungs synkronicitetsbegrepp är också en favorit. Och en gång för ungefär ett kvartssekel sedan var vi på samma fest. Kanske hemma hos dig. Jag minns inte. Och jag pratade med den förtjusande Lotta R i köket. Och när jag sa att det var dags för mig att gå hem för att sova min skönhetssömn, så tyckte hon att det kunde nog behövas.

    Vackert minne är det!

    Trevlig helg!

  3. Martin R Says:

    Lysande inlägg! Men hur är det, är du halvt vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare? Se här:

    ”isbjörnar som nosade förstrött på dem och blev alltmer frostnupna, fuktskadade och flimriga”

  4. ban~ken Says:

    På tal om synkroniciteter så är det en synkronicitet att jag själv använde ordet ”synchronicity” för första gången häromdagen. Det var förvisso i ett privat sammanhang i ett mail. Min synkronicitet rörde att folk plötsligt och synkront börjat intressera sig för Sverige (och svenska svordomar) på olika håll ute i världen. Bland annat på ett utrikes internetforum jag frekventerar samt i min favoritstripp som från

    http://www.comics.com/comics/getfuzzy/archive/getfuzzy-20080211.html

    och framåt tämligen oväntat har handlat om regalskeppet Vasa. ”Fight like a Swede, Sir!”

  5. ban~ken Says:

    Eftersom den kinesiska Potteruppföljaren innehållsmässigt lär vara en ripoff på ”The Hobbit” tänker jag mig att ”Hemsöborna II – Yangge-kavaljeren” skulle låna friskt från Evert Taube:

    ”Han kom likt en vår-drake en afton i april för han ville dansa yangge och hade en mingvas i en rem om halsen. Dalao, en liten by förutan gata, vid kanten av den blå fjärden och med stäppen bakom sig många hundra gröna li. Hit kom han alltså cyklande med yangge-planer i sinnet. Pipa, ruan och liuqin hördes från krogen och i salen steg han in…”

  6. Oskar Says:

    Semikolon är intressanta. Först trodde jag att de var som en blandning av komman och kolon eftersom jag sett dem användas i såna sammanhang. Sen såg jag dem användas i uppräkningar där hela meningar staplades på varandra, alltså istället för punkt och stor bokstav, och har för mig att vi på gymnasiet också fick lära oss att de används när man inte vill påbörja ny mening. Jag har noterat att Inger Edelfeldt använder dem friskt medan Torgny Lindgren inte använder dem alls. Du som är översättare, vad är det mälardalskt korrekta? Eller är det verkligen hipp som happ, ditt och datt?

  7. bicola Says:

    Martin R -Det vet vi väl alla att civilisationsklimateriet gör isbjörnarna alltmer (okej då, kanske inte frostnupna men) fuktskadade och flimriga, det var förstås så David menade; däremot menade Eric i sitt inlägg nog inte att han, Strindberg, Jung och en gång hade varit på fest hemma hos David. Utan naturligtvis att det var Strindbergs semikolon, Jungs synkronicitetsbegrepp och Eric som festat tillsammans. Och så Lotta R förstås.

  8. Bastion Styrbiskop Says:

    Hade PeO Sundman alltså skrivit ytterligare en bok om den dödsdömda expeditionen? Kom den före eller efter romanen om Ingenjör Andrées Luftfärd?

    Strindberg har man väl kommit på fel fot med från början. Det är nåt omänskligt över människan; med detta menar jag något ej försonande…

  9. Eric Says:

    Bicola: Och gången var grusad och jag berusad. Det minns jag tydligt. På den tiden var inte asfalten uppfunnen. Mina minnen är knivskarpa. Precis som min förmåga att formulera mig på ett otvetydigt sätt i alla bloggkommentarer som jag skriver. Kanske framförallt i bloggkommentarerna.

  10. David Says:

    Svensson: Jag ska foga dig till den utvalda skaran — men annars har jag som policy rent allmänt att försöka hålla länklistan så kort som möjligt. Bloggar som länkar till mer än trettio sajter kan i princip lika gärna låta bli att länka eftersom alla tipsen tenderar att drunkna i mängden … (förutsatt att man inte har en hel länksida med separata underrubriker u s w …)

    Eric: Tack — den här bloggen verkar alltmer tjänstgöra som uppsamlingsplats för gamla SF-fans i förskingringen (såväl sefardiska som askhenatiska). Och då definierar jag SF-fans i ordets bredaste bemärkelse, som alla som hängt runt i utkanten av subkulturen.

    Ban-ken: Vad kan vara bättre än en synkronicitet som handlar om ordet ”synkronicitet”? Skrattade för övrigt gott åt den strålande sinologiska Strindberg-ripoffen …

    Martin R: Klockan var sen, syftningen vag — även om jag inte alltid orkar engagera mig i s k ”vaga syftningar” där sammanhanget torde vara uppenbart för alla utom besökande marsianer. Men det borde i alla fall ha varit ett komma till.

    Oscariska Oskar: i artonhundratalsprosa figurerar semikolonen friskt även på våra breddgrader, men sedan har de av någon anledning ådragit sig språkpuritanernas vedervilja. Som du säger används de främst för att skapa lite tyngre avskiljning än kommat. Angler, sachsare och deras avkomma har dem till att spälka upp långa uppräkningar ibland, men den användningen tror jag inte är aktuell för svenskans vidkommande … Men rent allmänt kan man ju konstatera att skiljetecken är precis som ord — deras betydelse och användning kan ändras och förskjutas under årens lopp …

  11. David Says:

    Bastion (glömde jag): Ingen fruktan intet hopp tror jag är senare än Ingenjör Andrées luftfärd — mera ett sätt för POS att få avsättning för den digra researchen inför romanprojektet. Den använder sig av samma dokumentära material som Med Örnen mot polen till stor del, men är gissningsvis mera ocensurerad — jag betvivlar tillexempel att den träckande Fraenckel var med i MÖMP …

  12. Fredrik Tersmeden Says:

    Är det inte en smula symptomatiskt att Strindberg som hade såväl komplex för storleken på sitt könsorgan som på sitt huvud (därav det burriga håret enligt Albert Engström) i gengäld här skryter inför sin brevvän med att ha ”nedlagt ett par meter” i klosetten?

    Ordvalet ”nedlagt” ger för övrigt en viss känsla av att den store författaren tvingats kämpa på liv och död med sin avföring.

    Det känns f ö som om den pose Strindberg intar i Carl Eldhs staty i Tegnérlunden har fått en helt ny innebörd…

  13. molle Says:

    Äsch. Semikolonet är de brådmognas skiljetecken. Jag är less på det: säg den tonåring som inte övergöder sin litterära mylla med semikolon! Med åren har jag alltmer kommit att uppskatta kolonet, som fått stryka på foten för smilfinken och opportunisten semikolon. Ge kolonet återupprättelse! Låt det göra den tjänst det är ämnat för! Träng inte ut det ur dess väl definierade nisch — det är _inte_ utbytbart!

    (Se: jag blev så agiterad att jag använde inte mindre än fyra utropstecken som tillhygge på ovanstående få rader. Fyra stycken: det är en normal månadsranson för mig.)

  14. P Says:

    Ytterligare ett sammanträffande: Just det där raderna av August är i stort sett det enda jag läst av honom — minns inte var eller när, men just ordvalet, med ”nedlagt” och ”skölpaddssoppa” fastnade.

    Martin, till skllnad från ”Halvt galen och omgiven av dåliga rådgivare kan jag inte annat än beklaga” etc, så ger Davids mening om isbjörnar och foton inte ett prov på syftningsfel. Vilket man lätt kan förvissa sig om genom att läsa den:

    ”sedan låg _glasnegativen_ i trettio år på Vitön utan att ses av några andra än isbjörnar [som nosade förstrött på dem] och blev alltmer frostnupna, fuktskadade och flimriga — allt blekare minnen av 1897 års tragedi.”

    Semokolonet har sin plats, tycker jag, ; tillochmed i svenska katalogarior. Skälet till dess undanskuffade plats i den svenska moderna litteraturen är väl att man numera kommit överrens om att det svenska språkets högsta inkarnation är prosa som typ den här:

    ”Han såg ut genom fönstret. Snö. Han gick till köket. Öppnade kylskåpet. Tomt.”

    För övrigt tycker jag att en månadsransom på fyra utropstecken låter som rena frosseriet.

  15. P Says:

    Förutsatt då att det hela inte är ett gisslandrama med klämkäcka karriärscoachar. Menade naturligtvis ranson.

  16. J-h:n Says:

    De korrekta sätten att använda semikolon i svenskan är

    a: mellan två eller flera fullständiga huvudsatser som hänger ihop. ”Jag är mätt; jag har ätit.” Antyder ett orsakssammanhang.

    b: i uppräkningar där man vill skilja ut större grupper, elegant använt av Erik Andersson i novellen ”De etthundraelva åren”: ”Och med dem kommer salterierna, tunnbinderierna, trankokerierna; tullnärerna, handlarna, krämarna; ockrarna, tuvarna, hororna.”

    c: för att markera en tydligare paus mellan satserna i en lång mening, som Strindberg ovan; Frans G Bengtsson excellerar i detta bruk, som numera är ovanligt men kan vara på sin plats i rätt sammanhang.

    All annan användning av skiljetecknet är av ondo.

  17. P Says:

    Som till exempel direkt efter komma. Jag ber om ursäkt, det gick litet snabbt där.

  18. Svensson Says:

    När jag skaffade dator en gång i världen såg jag mig förväntansfullt omkring på tangentbordet: skulle där finnas ett semikolon…?

    Jag hade tur, det fanns. Min tillvunna stil kunde fortsätta att blomstra.

    Möjligen att jag använde fler semikolon förr. Har ofta satt in semikolon istället för punkt märker jag.

    ”P” har en point ovan, normalprosa typ 1A i det här landet är den Slasaktiga staccaton. Korta meningar, inga bisatser, inga semikolon.

    För övrigt behöver man inte vara alltför sträng i reglerna för semikolon. ”Grammatiken ska behärskas, inte härska.” Det är feelingen som styr. Kul till exempel att växla mellan semikolon och tankestreck om man hamnat i en period man inte riktigt kan sätta punkt för; inspirationen rinner till och hela världen kretasr kring en, allt går med cirkuspositiv, manisk musik som driver en vidare in i stilens ingenmansland, bortom Bortom and beyond – och där kan som synes tankestrecket sitta bra, några satser till bara så kan det vara dags för ännu ett semikolon, till exempel här; man är nu bortom all räddning, perioden har nått ett transtillstånd där bara pisspausen sätter stopp…

  19. Eric Says:

    Apropå träck och författare så kommer jag att tänka på Fröding som sägs ha skrivit följande till Selma Lagerlöf.

    I skitande ställning jag läste ditt brev
    ju mera jag läste, dess mera det drev
    Men marken var frusen, det fanns inga löv
    så med dina rader jag torka min röv

  20. vistet Says:

    Dessa rader , från samma lokal i Glen Affric (http://www.somnaom.com/gallery/displayimage.php?album=61&pos=0) kunde vara riktade till Fröding & Strindberg :

    shithouse poets when they die
    shall see this token in the sky
    a token to their ´memorial wit´
    a statue carved from solid shit

  21. Bastion Styrbiskop Says:

    Slår mig plötsligt hur lik August (Ågust!!) Strindberg Göran Stangertz faktiskt är, som ju spelade brodern, eller kusinen i filmen av Troell.

    Om jag måste nämna en svensk ”filmreschissör” (som Lars Molin uttalade det) som har det där lilla extra så blir det nog Jan Troell.

  22. Olert Says:

    Tillägg till P:s och Svenssons reflexioner:

    Korta meningar har en tradition som sträcker sig längre tillbaka än till Slas. Exempel:

    ”Vagn och hans män satt alla tillsammans på en stock. Torkel hade en stor yxa. Han högg den som satt ytterst på stocken.”

    Författaren behärskar dock även längre meningar vilket visar sig några rader tidigare i texten:

    ”Sedan angrep Erik jarl Vagns skepp och där blev hård kamp, men till slut var även de skeppen avröjda och Vagn och trettio män infångade och förda bundna upp på land.”

    Men inga semikolon.

    Jag antar att det är onödigt att upplysa den här bloggens lärda läsare om vem som är författaren? Men i alla fall: Det är Snorre Sturlasson och texten är Olav Tryggvasons saga.

  23. Svensson Says:

    Kanske är semikolonet ett tecken på övermogenhet, på senkulturell tillkrångling – men so what?

    Man kan inte börja skriva medeltida stensti bara som så där.

  24. A.R.Yngve Says:

    På tal om semikolon, är aksang ovanför bokstäver (som t.ex. i ”kafé”) på väg ut ur språket eller fortfarande lika vanligt? Bara undrar…

  25. Fredrik Tersmeden Says:

    Och är stavningen ”accent” på väg ut? (jfr ovan)

  26. Svensson Says:

    … svenska språket förfaller allmänt och är utdött om femtio år… kan man säga apropå frånvaro av accent (och en massa andra avarter som jag inte orkar lista här)…

  27. Gustaf G Says:

    Eric: Den dasshumoristiska diken brukar normalt tillskrivas stormaktstidens störste superkrigare Harald Stake (bara namnet visar ju vilken karlakarl han var).

    Stake (1598-1677) var härförare under fyra olika svenska regenter och krigade i dussintals med krig, bland annat tre stycken mot vår ärkefiende Danmark. Han ledde erövringen av Bohuslän och blev det nya landskapets generalguvernör. Vid det sista kriget, den så kallade Gyldenløvska fejden 1676, var den då 78-årige Harald Stake befälhavare på Bohus fästning, som belägrades av den danska Norgearmén. Den danske befälhavaren Gyldenløve skickade ett brev till Stake med en uppmaning att kapitulera. Harald Stake fattade omedelbart gåspennan och skrev tillbaka på bästa barocksvenska:

    ”Sittjande skitande fick jag ditt brev;
    ju mera jag läste, ju mera det drev.
    Marken var bar och det fants intet löv.
    Därför tog jag ditt brev och tårckad min röv”

    Sedan höll han fästningen resten av kriget. Så gick det till när ärat vårt namn flög över jorden.

    Läs mer här:
    http://nebelong.se/torehartung/text_id15.php

  28. jlindengren Says:

    Även jag har hört dassdikten tillskrivas Fröding; man kanske kan anta att Fröding helt enkelt citerade Harald Stake, i tron att Selma naturligtvis kände till originalet.
    Då jag föreslog min dotter att hon skulle använda versen ifråga som svar till de som ”dissar” henne när hon ”chattar”, invände hon att det inte fungerar när man skriver i cyberrymden.
    Motvilligt gav jag henne rätt:
    ”…Marken var bar och det fanns intet löv,
    med laptopens bildskärm jag torka min röv”
    verkar ju inte så plausibelt

  29. Fredrik Tersmeden Says:

    Det förvånar mig något att en person som begåvat oss med bilder av hur supertankers och 200-kilosburkar med brunkål lätt slinker in i rectum på åtminstine en viss Clabbe af G tycker det verkar märkligt att torka sig med en nätt liten laptop…

  30. jlindengren Says:

    Märklig och märkligt…Men som straff för den som har tillskrivit en något ovettigt verkar det ju lite kontraproduktivt. Lite som skogvaktaren i Lesjöfors: ”Ôm ni int slutar ôpp me å va lea ve mä äter ja inte ôpp smörgåsa mi…”

  31. Fredrik Tersmeden Says:

    Det är sant. Man får väl helt enkelt skriva ut de otidiga chatinläggen och ge dem en gammaldags hederlig analog behandling (den skatologiska ordvitsen i föregående var helt avsiktlig).

  32. schibbye Says:

    ”La bildir a vaeg Flög hani oc a bild”, ”Det var hon här som kysste dig. Om hon bitits hade du inte frågat.” Apropå korthugget språk som påfallande ofta också handlar om långskaftade eggjärn. Fredrik: Här är ALLA vitsar avsiktliga.

  33. Ahrvid Says:

    Kommentar till bl a J-h:n (OBS! ej J-h;n!) och Oskar om semikolon.
    J-h:ns synpunkter om semikolonets användning är korrekta, förstås. Jag vill dock ge en aningen kompletterande syn som anknyter till hans punkt c).
    Det finns flera kommateringsprinciper, t ex satslogisk kommatering, tydlighetskommatering och pauskommatering. Jag lutar en aning åt det sista, dvs pauskommatering, där man ser skiljtetecknen som markörer av pausar av viss längd. I det perspektivet blir semikolonet en paus som ligger emellan punkten och kommat i längd. Det blir en ”blandning” av punkt och komma (se punkten som liggande över kommat), inte av kolon och komma. Punkt c):s ”tydligare paus” passar med denna pauskommateringsprincip. (Vid annat bruk av semikolon bör man använda tecknets övriga funktioner, t ex för avdelning vid uppräkning.)
    Semikolonet har en märklig karriär som radavslutare i många datorprogrammeringsspråk!
    Den vanligaste felanvändningen av semikolon är som ersättning för komma. Man ser det t o m i professionell tidningstext. Jag har själv i tryck fått korrekta kolon omredigerade till semikolon. Då blir man purken! Ens läsare tror att man inte känner till semikolonets korrekta bruk.
    Bästa allmäna tipset om semikolonets bruk: vid tvekan, avstå.

    –Ahrvid

  34. Svensson Says:

    Själv kan jag gilla nyanserna i semikolon. Det kan ersätta ett ”emellertid”, ”dock” eller ”men” i satsen som följer.

    Typ:

    Jag gick dit, men eftersom ingen var där gick jag hem.

    Med semikolon:

    Jag gick dit; eftersom ingen var där gick jag hem.

    Med andra ord en ekonomisk pryl!

  35. msl Says:

    Semikolon, vars användningsområde för många tycks höljt i dunkel, kan kongenialt nog även användas som frågetecken.

    Fast det förutsätter förstås att man skriver på nygrekiska.

  36. Gustav Says:

    Intressant, men med ett faktafel: bilderna var inte tagna på glasplåtar; expeditionen använde en kamera med filmrullar.

  37. Galaxa Says:

    jlindengren: När jag läste det där med torka sig med en Laptop, började jag plötsligt nynna på Huvva för en julafton… Ni vet den där dängan med ongan som sket i våffeljärne? Fick någon association där, tydligen.

    Men nog är det trevligare med vattenklosetter.

  38. ban~ken Says:

    Det finns vattenklosetter och vattenklosetter… Vissa kanske påminner om, kanske inte laptoppar, men väl bläckstråleskrivare. Eftersom jag kanske är japan eller åtminstone är en ‘old Japan hand’ ska ni veta att jag känner mig smutsig bara av att vistas bland svenskar. Har man en gång erfarit en sådan stråle som jag talar om håller inte längre Edets dubbelkräpp måttet. Brusa högre lilla Ifö! Jag ger er Clean Is Happy:

    http://www.cleanishappy.com/

    (denna flash-iga sajt kan även användas som musikinstrument).

  39. Malte Says:

    Lichtenberg: ”Man sade till en människa att själen är en punkt, varpå hon svarade, varför inte ett semikolon? I så fall skulle den ha svans.”

  40. Fredrik Tersmeden Says:

    Eftersom människan saknar svans på kroppen får vi väl, om någonstans, kompensera med att ha den på själen.

    Jag misstänker att min egen är både lång och luden.

  41. Galaxa Says:

    ban~ken: Washlet! Vilka underbart seriösa informationsvideor: ”Cleanier and happier”, ”To find out about that happy Washlet feeling – click here”… (Bakgrundsmusiken gjorde mig dessutom kissnödig) Nu förstår jag varför jag ibland känt mig lite nedstämd – jag har ju ingen Washlet!

  42. Sjörövar Jenny Says:

    …och jag som i min enfald trott; (sic!k) att blott teutoner intresserade sig för(:) vattenklosetten; i sig?

    En film mina föräldrar (teutoner) älskade, handlade om sådana, när de var nya; () nämligen i Frankrike:
    komiken i den byggde tydligen helt och hållet på det tämligen sanslösa förväxlingsspelet ”W.C.”; (!) ena gången som det redan ovan nämnda, andra gången som ”Wald-Capelle” (vilket på teutoniska, även då, stavades med ”K”) och ekot däri, vilket vissa sådana rum onekligen företer, fan vet varför, men filmen hette i alla fall något med: () ”Stille tage in Cloche-Merle”.

    Idag såg jag, helt ovidkommande, men synkronicistiskt som tusan, en stängd femtiotalsbutik här i Berlin med den intakta skylten: ”Merl Modelle” och associerade som vanligt åt helt fel håll, från sjösidan sett.

  43. ban~ken Says:

    Little known fact: Det var ett gemensamt klosett-intresse som i grund och botten förenade axelmakterna. Det där med världsherravälde kom senare. Traditionella japanska vattenklosetter saknar liksom den märkliga tyska platåvarianten ”bassäng” vid ”nedslagsplatsen.”

    Den teutonska platåtoaletten är annars en ständig källa till fascination. Jag har inte besökt Tyskland på länge och undrar om den finns kvar. Bortsett från nackdelen med att man förlänger det olfaktoriska lidandet om man inte genast låter exkrementerna nedsänkas i vatten som i de flesta andra klosetter så undrar man vad tyskarna vinner på platåplaceringen. För att kunna studera den intressanta avföringen ordentligt innan spolning?

  44. Fredrik Tersmeden Says:

    ”[…] så undrar man vad tyskarna vinner på platåplaceringen.”

    Det klassiska plumset som tenderar att blöta ned ens ädlare delar med en föga hygienisk vätskeblandning?

  45. embla Says:

    ban~ken: Jag har redan tidigare förundrats över denna fascinerande sida. Inte bara själva typen av toaletter är intresseväckande, utan också hur tillkämpat glada presentatörerna lyckas vara, på ett sätt som ändå verkar ganska naturligt. Det gör de också konstant, genom hela presentationen, i sådan grad att jag reagerade över det..

    Sedan är det också roligt att se vilken skådespelare som har vilken rumpa.

  46. Vive le point-virgule! « David Nessle Says:

    […] melankoliskt och undra när en svensk journalist använde ett semikolon senast — som vi nämnde nyligen här på bloggen är skiljetecknet i fråga så gott som utrotat i världens modernaste […]

  47. Arne Says:

    keff elle?:):):):)

  48. sven-erik svensson Says:

    men du e väll keff

  49. kenethh Says:

    eller du då?;)

  50. mohammed Says:

    haha;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: