August Strindberg och den förtrollade vattenklosetten

I motsats till vad man skulle kunna tro är ovanstående inte titeln på en oauktoriserad kinesisk fortsättning på Hemsöborna. Jag låg sömnlös i går natt och började läsa Strindbergs brev i urval av Torsten Eklund. Efter ett tag kom jag fram till en passage som gjorde ett outrotligt intryck på mig redan första gången jag stötte på den:

Jag har i egenskap av smutsförfattare särskilt studerat klosetterna på hotellen. Den mest glänsande uppfinningen träffade jag i Hamburg. Där träckade man i något som liknade en soppskål och när man tittade sig om så var där ingenting att se, oaktat att man kunnat svära på att man nedlagt ett par meter; skålen var så fin efter förrättningen att man kunnat äta äkta sköldpaddssoppa ur den; dock hördes intet vattenskvalp såsom i Stralsund där fjölen gav efter när man satt sig och ett strömmande vatten började gå. Det var ett fullständigt trolleri.

… skriver August på tåget mellan Bremen och Osnabrück till Pehr Staaf. Förutom den oförglömliga bilden av hur AS sörplar sködpaddssoppa ur stolen gläder jag mig även som medlem av Semikolonets Vänner åt hur nationalskalden oförskräckt bränner av ett par stycken på raken. (Som översättare har jag kunnat konstatera att semikolon nästan alltid brutalt utrotas av redaktörerna, ofta för att ersättas av i sammanhanget sämre lämpade komman. Som förklaring har jag hört att semikolon ”inte används i svenskan” och att ”folk inte förstår vad det är för något”. Och det är klart — om svenskarna aldrig får se ett semikolon i fritt tillstånd så torde ju profetian infria sig själv. Om inte annat är ju tecknet numera oundgängligt för att skapa den s k ”blinkande smileyn” — utan vilken all mänsklig kommunikation vore omöjlig. I och för sig tycker väl jag också att man ska vara lite restriktiv med dem — Strindberg placerar gladeligen semikolon framför ”och”, vilket känns en smula som att åka bil med en förare som trycker på gaspedalen och bromsar samtidigt. Var är jag? Befinner jag mig fortfarande i en parentes?)

”Träcka”tycks för övrigt ha varit det sena artonhundratalets standardterm för nummer två — jag minns från Ingen fruktan intet hopp (P O Sundmans renodlat dokumentära bok om Andréeexpeditionen) hur Andrée skriver i sin anteckningsbok att Fraenckel — eller möjligen Nils Strindberg, Augusts olyckssaliga kusinbarn — hänger från gondolen och ”träckar” — skapande en fragmentarisk ariadnetråd av spillning på de oändliga isvidderna.

Strindbergs brev är nöjsam lektyr rent allmänt. Jag skrattade länge och högt åt en passage där han försöker övertyga Carl Larsson om att de flesta flyttfåglar inte lämnar landet under vintern utan helt lömskt dröjer sig kvar incognito:

Det finns anledningar tro att de flesta så kallade flyttfåglar stanna. Om man på vintern undersökte svalbon, stavholkar och ihåliga trän, takpannor, halmstackar, lagårstak särskilt, skulle man kanske finna de sovande ”flyttfåglarna”.

Resonemanget får mig att associera de blå böckerna — Strindbergs bisarra, bloggliknande reflektioner om allt som faller honom in — ”En guldmakares snicksnack hipp som happ om ditt och datt” som han kanske hade satt som underrubrik på bloggen. Eller inte.

Addendum: När jag googlade efter bilder till den här något spretiga texten hittade jag — genom vad C G Jung kanske skulle ha kallat för en ”synkronicitet” — Andréemuseets samling av bilder på den dödsdömda expeditionen. Jag blir särskilt fascinerad av de oretuscherade, skadade fotografierna av de oscariska polarfararna, som ser ut som halvt transparenta vålnader där de poserar med tillkämpad käckhet vid nedlagda isbjörnar som kommer att ge dem trikinos och påskynda deras öde — sedan låg glasnegativen i trettio år på Vitön utan att ses av några andra än isbjörnar som nosade förstrött på dem och blev alltmer frostnupna, fuktskadade och flimriga — allt blekare minnen av 1897 års tragedi.

… för att till sist hittas och påminna oss om en verklighet ganska långt från det samtida tärningsspelet om expeditionen …