Poor Wolfie, I remember him well …

Nu har det hänt igen. Forskare och journalister har hittat ännu en historisk Mozartartefakt som legat och samlat damm i tvåhundra år utan att någon tagit notis om den. Det rör sig om ett porträtt som påstås visa det fnittriga snillet under en något yngre fas av hans korta karriär. Det intressanta är att bilden avviker en smula från den vi är vana vid:

nya-portrattet.jpg

Jag är inte riktigt nöjd med det här porträttet — Mozart framstår som en något självbelåten tråkmåns, och av okynnet och känsligheten är det svårt att skönja minsta spår. När det gäller klädsel och allmän framtoning påminner det en del om den vanligast förekommande avbildningen av Mozart — man kan tillochmed sätta ihop dem till ett slags mugshot i enface och profil:

nya-och-gamla-portrattet.jpg

Det anmärkningsvärda i sammanhanget är dock att bilden vi oftast ser — den till vänster ovan, som brukar pryda omslaget på Mozartbiografier, konfektaskar och skivutgåvor — är en som vi vet är målad långt efter hans död — 1819 närmare bestämt. Den är alltså ungefär lika tillförlitlig som en fantombild gjord trettio år efter Christer Pettersons död.

Därmed inte sagt att det saknas samtida avbildningar. Bland annat mitt favoritporträtt, målat av någon som heter Lange 1782:

mozart_unfinished_by_lange_1782.jpg

Men när jag googlade runt för att försöka bringa reda i den mozartska porträttfloran upptäckte jag till min förvåning att den bilden — som nästan alltid visas beskuren ungefär som ovan — i själva verket är en detalj av en ofullbordad målning.

ofardigt.jpg

Varför är den ofullbordad? Kanske för att den inte var det minsta lik? ”Men kors bevars väl, skall detta vara hans nåd!!!” kan man föreställa sig att Mozart — i Anna Maria Lenngrens efterföljd — utropade, och sedan lade Lange den ofärdiga pannån åt sidan.

Det finns skäl att fundera över varför jag är så mycket mera förtjust i Langes ofullbordade porträtt än i den nyupptäckta målningen av något surkart som ser ut som en byråkrat på mellannivå — mina förväntningar och projektioner styr mig bort från en Mozart som ser ut mer som en torrboll än en Mozartkula i mina ögon. Men låt oss tänka oss att jag ser ett foto av t ex P G Wodehouse för första gången och att det finns utrymme för tvivel angående bildens autenticitet.

wodehouse-glasses.jpg

”Nej”, skulle jag muttra för mig själv. ”Var finns lättsinnet, känsligheten …” o s v … Men i det här fallet är jag fullt medveten om att det faktiskt är en bild av P G Wodehouse, och blir alltså tvungen att böja mig för fakta. (Wodehouse själv var medveten om glappet mellan utseende och författarskap, och skrev i sina memoarer att han helst undviker TV-intervjuer, eftersom ”mina böcker ger intryck av att vara skrivna av en något efterbliven man i tjugofemårsåldern”.)

Fotografiet av Constance Mozart som valsade runt i media förra året — och lurade en massa lättrogna individer, inklusive denna skribent — visade sig vid närmare granskning knappast föreställa hennes nåd, och Susan Tomes på The Guardian skrev tänkvärt om sin lättnad över att Constance inte var den barska damen på bilden.

Ett porträtt som närmare anslöt till våra förväntningar på Mozart hittades för ett par år sedan:

hulceklon.jpg

Men det finns kanske anledning att vara ännu mer misstänksam, just för att bilden speglar våra förväntningar lite för bra. Jag misstänker nästan ett sentida falsarium, dels för att måleritekniken känns lite för modern, och dels för att mannen på bilden —  i mina ögon — är lite väl lik en åldrad och utlevad Tom Hulce.

hukce.jpg

Hur rätt kan det bli egentligen? Den Mozart vi har lättast att acceptera ska kanske helst se ut precis som i Milos Formans Amadeus

Inget tyder på att vi har sett den sista stora upptäckten — genuin eller fiktiv — av ting som länkar oss till wienklassicismens egen James Dean. Förutom en stadig ström av mer eller mindre spuriösa porträtt har vi även under de senaste åren fått stifta bekantskap med Mozarts påstådda kranium:

kranium.jpg

Även detta — det mest nekrofila objekt som Mozartkulten hittills frambringat — omges förstås av kontroverser. I samband med tvåhundrafemtioårsjubileet av kompositörens födelse firade Mozartmuseet med att ta några DNA-prov från släktens familjegrav och jämföra med DNA från en tand i kraniet. Den enda oomtvistliga slutsats de lyckades komma fram till var att inte ens Mozarts släktingar var släkt med varandra.

Eller också var slutsatsen den att det är svårt att spåra ett föremåls historia när tvåhundra år har förflutit — vare sig gäller benknotor eller bilder …

Annonser

26 svar to “Poor Wolfie, I remember him well …”

  1. Martin R Says:

    J. Dean: tre roller i långfilmer han inte regisserade, dog vid 24.

    W.A. Mozart: 626 förtecknade verk, varav 41 symfonier, dog vid 35.

    Q.E.D.

  2. Henrik Says:

    Jag tycker nog PG led av lite dålig självinsikt. Visserligen är de flesta karaktärer i hans böcker mer än lovligt imbecilla, men om man läser dem är det ganska tydligt att de skrevs av en rätt välbeläst snubbe.

    När det gäller Mozart, så föredrar jag nog att tänka mig att Amadeus var mer eller mindre dokumentär. Hans riktiga biografi är ju inte alls lika intressant.

  3. Henrik Says:

    Fast när jag tänker efter, Wodehouse led ju av en nästan Woostersk politisk naivitet. Jag antar att det var sviterna av en överklassuppväxt.

  4. David Says:

    Martin R: Point taken — men jag tror mera jag tänkte på att hans unga död och stormiga liv har gett biografin — och legendfloran — lite smak av Monroe och Morrison — Janis Joplin och James Dean. Det är ingen som granskar Haydns kranium; men så hade han ju också oturen att leva otillständigt länge och fortsätta spotta ur sig verk i samma takt som sin yngre adept. När han slumrade in efter att ha lagt handen vid hundrafjärde symfonin (några ungdomsförsök och smärre verk oräknade) hade han effektivt undanröjt möjligheterna till någon rockstjärnekult. Om Haydn dött ung och Mozart fortsatt vara verksam hade det kanske varit tvärtom … eller, nja, Mozart är ju modernare i temperamentet, så det hade nog inte riktigt funkat — men rollerna hade kanske varit mera omkastade.

    Beethovens kranium har tydligen också fått sig en överhalning — men han har ju också högre rockstjärnefaktor än Haydn (lite mera bad boy-profil). Det har visat sig att han dog av blyförgiftning — om än inte på samma spektakulära sätt som Jesse James …

    Henrik: Bertie Wooster skulle nog också ha kunnat få för sig att det var en fullständig oskyldig aktivitet att delta i tyska propagandasändningar under kriget. Wodehouse hade tyvärr ingen Jeeves som kunde rädda honom från landsförrädarstämpeln efter 1945 — det närmaste han kom var George Orwell som skrev den underbara essän In Defence of P G Wodehouse …

    Sen tycker jag väl i o f s inte att Bertie skildras som direkt obegåvad — han framstår som en rätt verbal och rolig kille som aldrig i hela sitt liv har haft behov av att använda sin hjärna — lite mera en självvald stupiditet — ungefär som om han vore en australisk pungbjörn som saknar naturliga fiender och sitter och äter eukaplyptusblad utan en tanke på morgondagen … Lite åt det hållet misstänker jag att P G var också …

  5. Svensson Says:

    ”Du ser inte ut som du skriver” var sånt man tänkte när man läste fanzines och sedan träffade skribenten i verkliga livet. Som t ex Anders Bellis, känd från sf-fandom: stilen var den hos en högskolelektor men mannen himself var långt hår med jeansjacka och patronbälte…

    Apropå hur Mozart ”ska se ut”, Wodehouses ”felaktiga” utseende etc.

  6. P Says:

    Martin: ”Q.E.D.”?

  7. Ahrvid Says:

    Njae, Wodehouses landsförräderiande betraktades trots allt som ganska milt. Sändningarna han gjorde i tysk radio var mer stillsamma betraktelser över hans liv i tyskt interneringsläger (där han hamnade som fientlig civil; han hade hus i Frankrike och hann inte fly när tyskarna kom, eller möjligen trodde han att kriget snart skulle vara över så att han inte behövde fly). Om detta står att läsa i PGW:s rekommendabla memoarbok Performing Flea. Manus till hans radiokåserier återges där. Talen innehöll inget som nedvärderade brittierna eller uppmanade till någon landsförrädisk handling (det har hävdats att de indirekt motverkade tyskarna, då han beskrev dem med viss ironi).
    Anklagelserna mot Wodehous tonade av ganska snabbt (kanske tack vare Orwell; även andra ställde sig på hans sida) och PGW blev så småningom adlad för sitt författarskap.
    Det är helt annat med författare som Ezra Pound och Knut Hamsun, som aktivt ställde sig på nazisternas sida och offentligt förespråkade deras politik. PGW:s skildringar av livet som internerad är f ö mycket läsvärda. Han hade det inte alltid helt lätt (civila internerade hade det iofs *mycket* bättre än andra krigsfångar) men hans medinternerade tog hand om honom, gav honom extra av sina ransoner, och såg även till att han fick en skrivmaskin, så han kunde fortsätta skriva.
    Så småningom släpptes han ur lägret, med villkoret att han måste bosätta sig i Tyskland. Så PGW hyrde ett hus i en Berlinförort (de många bombräderna såg han på avstånd) för innestående royaltypengar för sina tyska utgåvor. Så småningom fick han tillstånd att vistas i Paris, och var där när de allierade intog staden – varpå s a s fångenskapen automatiskt upphörde.
    PG Wodehuse är bra. Förrädare var han absolut inte.

    –Ahrvid

  8. Tor Says:

    En Haydn död vid 35 hade knappast blivit någon rockstjärna — snarare bortglömd. Han blommade sent.

    Men en Mozart som fått leva och verka, sida vid sida med Beethoven, fram till 70 års ålder… titanernas kamp… tanken svindlar!

    Enligt biografen Hans Geiringer var för övrigt även Haydns kranium ute på ovärdiga upptåg fram till 1895, då det fann slutförvaring hos Gesellshaft der Musikfreunde i Wien.

  9. Tor Says:

    Skall vara ”Gesellschaft”. Schäkta.

  10. Tor Says:

    Skall även vara ”Karl Geiringer”. Jag rodnar.

  11. David Says:

    Svensson: Det är en fördel med serietecknare — man kan ofta känna igen dem utan att någonsin ha sett dem förut, för att små detaljer i deras utseende, anatomi och kroppsspråk spökar i deras serier …

    Ahrvid: Ja, Pelham Grenville räknades väl inte som förrädare på samma sätt som radiopropagandisten Lord Haw Haw, som ju också blev hängd för sina insatser (att jämföra med Haw Haws svenska kollega Waldemar Dahlquist, radiorösten från Nürnberg, som bara åkte hem till Kungsbacka som om inget hade hänt). Men som framgår av Orwells essä spyddes det mycket galla över PGW för hans i o f s oskyldiga men — kanske just därför — ganska effektiva propagandainsatser för den tyska krigsmaskinen …

    Tor: Intressant att även Haydns kranium varit på vift — det visste jag inte. Det verkar som om snart sagt alla sjuttonhundratalsgiganters skallben har valsat runt en del … även Swedenborgs totenkopf var ju ute på äventyr för inte så länge sedan (Jag kommer att tänka på två av den vildsinte art brut-deckarförfattaren Harry Stephen Keelers titlar — Riddle of the Travelling Skull och Skull of the Waltzing Clown).

  12. Svensson Says:

    Wodehouse var inte förrädare, men medlöpare.

    Jag tycker man ska vara sträng. Han hade kunnat låta bli att skriva, låta bli att kåsera från fånglägret; jag tycker engelsmännen gjorde rätt som frös ut honom (han emigrerade till USA efter kriget). Nån j-la ordning måste det vara.

    Sartre sa att medlöpartypen inte utmärks av sin ondska, men av sin fantasilöshet. Wodehouse tycks mig vara ett bra exempel på detta. ”Vadå krig? Jag kåserar nu som förr, tra-la-la…”

  13. Pidde Andersson Says:

    Hmm… På porträttet av Lange ser han ju ut som Ulf Lundell!

  14. Ahrvid Says:

    Till Svensson:
    1) Wodehouse delade sedan redan 1914 sin tid mellan UK och US (av skatteskäl, sägs det) och bodde sedan 1934 i Frankrike. I USA var hans största marknad och han fick erbjudande om att skriva manus för Hollywood.
    2) Han hade kunnat låta bli att skriva? Som man noterar i en bibliografi var PGW oerhört produktiv. Han hade kliiga fingrar. Vi kunde lika gärna be honom att sluta andas.
    3) Jo, Wodehouse fick klä skott för radiokåserierna men efter en tid var det överspelat. Ev medlöperi var milt. Det fanns inget förgripligt i radiokåserierna. Att t o m Orwell, som inte lade fingrarna emellan med diktatorer, ställde sig på PGW:s sida säger en del. Idag bryr sig de flesta inte om saken. (Det är annat med t ex Hamsun och Pound, som *direkt propagerade mot de allierades sak*. Idag kan de knappast diskuteras utan att detta blir huvudtema.) PGW må ha varit naiv eller snarare ointresserad av världspolitik, men han var en strålande författare och gick i alla fall inte över till nazism. Omdöme nog för det hade han iaf; det finns många exempel på kulturpersonligheter som därvid brast. (Jag tror t ex inte att Åke Ohlmarks var lika kritisk mot nazism när han var i Greifswald, som han påskiner i sina efterhandskonstuerade – och besynnerliga – memoarer.)

    –Ahrvid

  15. Svensson Says:

    Ahrvid: Okej, låta bli att skriva är svårt för en författare.

    Men ta Sartre som jag nämnde, denne verkade också under naziockupation (i Paris under hela kriget, satte också upp pjäser där). Så vitt bekant skrev han inga kåserier om hur det är att vara tyskockuperad, nej, han skrev saker på egna premisser. (Såklart med hänsyn till censurregler, men ni förstår vad jag menar.)

    Wodehouse var ingen grov krigsförbrytare, men naiv bortom sans och vett.

  16. Synnöve Says:

    På första fantombilden är han ju en wienklassisk klon av skådisen Tim Roth!

    http://movies.yahoo.com/holiday-movies/Youth-Without-Youth/18094

  17. Fredrik Tersmeden Says:

    Åke Ohlmarks var så politiskt kontroversiell redan före kriget att när han någon gång i mitten av 30-talet blev redaktör för kårtidningen Lundagård så startade hans motståndare en egen parallelltidning och gav ut den i två år. När sedan Ohlmarks avgick lade de ner mottidningen och återgick glatt till att medarbeta i Lundagård.

    När det gäller O:s böcker skall man generellt lita mycket litet på dem, men snarare för att han slarvade än för att han skarvade.

  18. Carl H Says:

    Här i Österrike har man Mozart pa euromynten, vilken bild har agerat förlaga mantro och ser han munter ut pa dem? nan kanske kan hitta en bild?

    (det är rätt fa personer som pryder Euro-mynten, bla belgiens trakiga kungaporträtt, franska marianne och konstigt nog fran italiens sida überdespoten och grymme diktatorn Julius Caesar. kommer vi ha Hitler pa mynten om 1000 ar?)

  19. Fredrik Tersmeden Says:

    Nej, ty till skillnad från Caesar så misslyckades Hitler med att kuva gallerna.

    Dessutom har nog ”De bello gallico” större litterära kvaliteter än ”Mein Kampf” (säger en som bara läst brottstycken ur bådadera). Även om det ju finns en viss kompositionsmässig likhet i slogans som ”veni, vidi, vici” och ”ein Volk, ein Reich, ein Führer”…

  20. Henrik Says:

    Desutom vann ju Julles sida i maktkampen efter hans död, till skillnad från Hitler. Historien skrivs av segrarna osv…

  21. Potmo Says:

    Fredrik Tersmeden: sa Caesar verkligen “veni, vidi, vici”? De snackade väll grekiska i de finare kretsarna i Rom på 100-talet f.kr? Kan jämföras med ”Et tu Brute.” vs. καί σύ τέκνον. Frågan leder ju då till om det är någon skillnad mellan den tyska versionen av Adolfs tal och den österrikiska ”originalversionen” som Adolf satt hemma och knåpade på. Carl H kanske kan svara.

  22. Bastion Styrbiskop Says:

    Tycker allt att PG Wodehouse nog har levt upp till förväntningarna från första början, alltså visuellt:

    Helst i helfigur med plufsiga plus fours, plussigt ansikte, godhjärtad men distanserat leende.

    Det sägs att den diaboliske Shakespeare med ring i örat är senare än den samtida charkuteristen på gravmonumentet.

  23. Carl H Says:

    Potmo: Nja.. jag kan knappt nagon tyska, jag arbetar enbart med icke-österrikare dessutom, sa har inte behövt lära mig särskilt mycket.

    Iaf sa är väl den största myten om Mozart att han var österrikare. Sa vitt jag vet sa föddes han och växte upp i den av kyrkan ägda staten Salzburg, ett omrade som inte blev Österrikiskt territorium förrän tidigt 1800-tal. Visste verkade Mozart i Wien, hos kejsaren bla. Men Kejsar Joswf var kejsare över det Tyskromerska riket och inte Österrike, sa det var väl naturligt att
    Mozart drogs till det lokala maktcentrumet. Jfr t.ex sa räknas inte Tycho Brahe heller svensk trots att han verkade i nuv. sverige.

  24. Fredrik Tersmeden Says:

    Mozart håller brandtal: ”Ich bin ein Salzburger…”

    Vad gäller Caesar får man väl förmoda att han varvade sitt modersmål med tidens modespråk precis som Gustaf III varvade svenska och franska. Sin bok om kriget i Gallien skrev han ju i vart fall på ett latin som århundraden av latinstudenter fått framhållet som ett mönster av behandling av detta språk.

  25. Sjörövar Jenny Says:

    Mozart saltburgaren!
    Ett välkommet alternativ till den sliskiga berlinaren (bakelsen, finnes).
    Säkert bra för skallens hållbarhet och sålunda vidare popularitet som rock&rullare långt efter dööödn.

    Själv satt jag på biopremiär i Stockholm och såg Formans film bredvid en man som envisades med att skratta så kusligt likt Tom Hulce, att hela biopubliken ständigt vände sig åt vårt håll, i tron att där satt nog den äktare Mozartkulan. S. svor senare att : ”Det där var MIN roll!” förblev dock vid sin läst som rödhårig bartender, en sorts Wooster beväpnad med mixer och kalla, blåaktiga vätskor.

    Har alltid varit fascinerad av de slutsatser a propos ”likhet” som dras angående skaparen av en viss litterär figur (Wodehouse/Wooster) och figuren själv. Är det inte lite: …naivt?
    Men, naivitet är ju rätt vanligt, så för all del, man vänjer sig (om man är t.ex. Wodehouse, alltså), antar jag.

  26. Fredrik T Says:

    ”Har alltid varit fascinerad av de slutsatser a propos “likhet” som dras angående skaparen av en viss litterär figur (Wodehouse/Wooster) och figuren själv”

    Med tanke på trenden att i våra dagar förse allt fler romaner (särskilt skrivna av kvinnor) med ett stort foto av författaren på omslaget lär nog inte minska dessa slutsatser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: