Vive le point-virgule!

point-virgule.jpg

Detta skrivs under idogt lyssnande på fransk sextiotalspop — min senaste, något otippade vurm. Min hörförståelse blir något bättre av att gallerna tvingas dra ner på tempot och undviker att sluddra alltför mycket, men den är ändå högst trettio procent — tillräckligt mycket för att jag ska få små eggande glimtar av betydelsen, utan att för den skull få ordning på det övergripande sammanhanget. Nyss sjöng en halvt hysterisk pop-pingla ”Je repondu — Moi? Je m’appelle Agatha Christie”, och något tidigare i låten hette det ”Ces’t le Crime de le Orient Express” (med många reservationer för stavningen, förstås). So far so good — men vad låten egentligen handlar om har jag ingen aning om.

Jag börjar önska att jag hade läst franska mer än en termin, men jag var nu en gång inget större ljus. ”Man kan få strecket stående eller liggande” som min franskfröken helt älskvärt uttryckte saken. Fast sen sa hon ”Ja, du är värd en etta, men du får en två eftersom dina föräldrar är lärare” — ett ovanligt oförblommerat uttryck för den världsomspännande akademiska medelklasskonpirationen.  ”Öh … jaha …” svarade jag — eller words to that effect — och sedan utväxlade vi Medelklassens Vises hemliga handslag.

Jag kan betydligt fler franska substantiv än verb och adjektiv, slår det mig. Som en illustration sjunger någon som heter Stella just orden ”Beatnik” och ”revolucion” i en i övrigt obegriplig låttext. Annars verkar ”reve” och ”ciel” höra till de vanligaste schlagerorden. Jag har viss hjälp av att det är ovanligt mycket engelska låneord i de här låtarna ( ”Tres jolie! Ce’st le Nitti gritti!”, hette det för en stund sedan).

Just det här med engelska låneord är förstås en smula kontroversiellt i Frankrike. Under senare år har den galliska språkbastiljen stormats av lömska limeätarglosor som ”supermodel”, ”takeaway”, ”coach” och det ovanligt smidiga låneordet ”detachable motor caravan” (jag skulle gärna vilja höra Jean-Pierre uttala det).

Men just nu svallar den franska debattens vågor höga eftersom semikolonet är på utdöende, vilket också antas bero på engelskans onda inflytande. ”Man ser det alltmer sällan i tidningsartiklar!” utbrister en debattör uppbragt, vilket får mig att småle melankoliskt och undra när en svensk journalist använde ett semikolon senast — som vi nämnde nyligen här på bloggen är skiljetecknet i fråga så gott som utrotat i världens modernaste land.

Det är något djupt tilltalande med att invånarna i ostarnas och de omotiverade utbrottens hemland har lyckats egga upp sig så till den grad att det har blivit en fullskalig kultursidesdebatt för och emot ”le point-virgule”, som semikolonet tydligen heter på franska. (”Le corned beef! Le cornichon!” sjunger — eller snarare skriker — en sällsynt uppeggad galler i mina hörlurar just nu — om den här texten blir helt osammanhängande så vet jag vad jag ska skylla på).

Hur allvarligt fransmännen ser på sin kommatering framgick häromdagen när det rapporterades att president Sarkozy bestämt att alla officiella skrivelser skulle innehålla minst tre semikolon per sida. Känslorna svallade — baguetterna ven genom luften — män i tvärrandiga tröjor uppfann tre helt nya upprörda handgester — och sedan insåg fransmännen att det var den första april.

(Alla sakupplysningar om point-virgule-fejden är stulna ur en rolig artikel i Guardian och en något mindre rolig i Times.)

Annonser

25 svar to “Vive le point-virgule!”

  1. ban~ken Says:

    För att regurgitera ett par meningar jag skrev om semikolonet och den franska AZERTY-layouten i en kommentar till Hr. Nessles post om QWERTY-layouten: ”Den enskilt knäppaste tangenten på detta tangentbord är den man skriver semikolon med. Om man avsluta en mening med en punkt på ett franskt tangentbord måste man nämligen trycka på skift och samma tangent. Detta antar jag ledde till monstruöst långa meningar hos oulipoeterna men det är bara en gissning för jag läser bara romaner som innehåller bokstaven E.”

  2. Henrik Says:

    Det värsta franska punktueringsoskicket är annars mellanslag före frågetecken, något som de gärna fortsätter med när de skriver engelska.

    Påbudet om en viss procent franskspråkig musik i radio tror jag är en konspiration för att få tyst på hip-hopparna. Franska hip-hoppare har alltid varit betydligt mer kravallupviglande och allmänt snuthatande än sina amerikanska kollegor. Jätteproppen av 68-veteraner i mediaetablissemanget är naturligtvist officiellt pro-uppvigling, men i privat föredrar de not att gaturevolt sköts av franska medelklasstudenter istället for av arbetarklassiga förortsaraber.

  3. Ö-Helena Says:

    Det slår mig just att jag har glömt att uppmärksamma semikolonets dag i år! Vad sorgligt.

  4. Svensson Says:

    Franska bidraget till Eurovision Song Contest i år sjungs på engelska…

    Fransk pop, gammal sådan, jo det är kul. Den är inte Beatles-hipp, mer Siwan Malmqvist om man säger… upphottad chanson…?

  5. Martin R Says:

    Apropå rien du tout måste jag säga att ”En Skadeglatt Leende Produktion” är en språklig styggelse.

  6. Anna Norman Says:

    Vad tycker ni om semikolon-frimärket då?
    http://www.sfu.se/aktuellt/viewNews/209

  7. David Says:

    Ban-ken: Fransoserna ser med andra ord till att premiera användandet av ymnigt med point-virgules redan i tangentbordslayouten. På gamla svenska skrivmaskiner var man istället tvungen att skriva ett kolon, göra backsteg och sedan hamra dit ett komma ovanpå det — vilket jag gjorde rätt ofta i yngre dagar eftersom jag sannolikt var en av de unga män med överdriven uppfattning om sin egen betydelse som Översättarhelena skriver om i sitt blogginlägg …

    Henrik: Mellanslag ställer ju dessutom till det i datorlayouter eftersom de glatt radbryter t ex innan ett särskrivet frågetecken. Jag har fått lära mig att man ska ha ett blanksteg innan punkt-punkt-punkt men det retar mig alltid när punkterna hamnar först i en rad (egentligen ska det vara ett halvt blanksteg, men för att få fram det krävs det att man tar något slags jazzackord på tangentbordet som jag inte har lärt mig). Krångligt, non ?

    Översättarhelena: Tack för länk till din text om föregångsmannen Aldus, som jag inte kände till!

    Svensson: Just de här låtarna är ofta snarare det oväntade mötet mellan Siwan och Stones på ett dissektionsbord — mycket sitarer, fuzzgitarrer och skira flickröster, samt riff hopstulna ur låtar som Satisfaction eller The Who’s My Generation

    Anna: Ja — särskilt vackert var det kanske inte, men det är väl tanken som räknas …

  8. embla Says:

    Tangentbordssaluten för halvt blanksteg känner jag tyvärr inte till, man skulle säkert kunna åstadkomma samma avstånd emellan (utan radbrytning) genom att spärra (dvs sära på dem) dem, alltså att skriva det man vill ha sagt, inklusive punkter, och sedan i ordbehandlaren gå in på textegenskaper och öka avståndet mellan tecknena.

    Vill man inte krångla så, men vill behålla saker på en och samma rad, kan jag istället rekommendera hårt mellanslag. Åtminstone i en ofta brukad ordbehandlare från en större amerikansk mjukvarujätte (kaka på tårta, jag vet), åstadkoms detta genom samtidigt nedslag på Ctrl- samt mellanslags-tangenten. Då radbryter programmet inte längre vid det mellanslaget.

  9. Olov H Says:

    Om du vill kicka av det franska kan jag tipsa om den turkiska rock pop som din namne Byrne plockat fram. En gammal italofil som jag är knockoutslagen. Den här nya kärleken känns som om den kommer att bli mycket långvarig, trots att jag inte begriper ens ett halvt ord.
    http://davidbyrne.com/radio/index.php

  10. Sjörövar Jenny Says:

    Hm,
    efter en hel lördag i sällskap med Adriano Celentano´s versioner av allt från ”Stand by me”; (!) -fråga mig inte hur den stavas på italienska, men när han sjunger den live, tycks låten vara skriven enkom för hans skull-; (!) och ”Roxanne”, som på italienska blir t.o.m. för mig halvvägs begripliga ”Susannah”, -trots vaga reminiscenser av språket ifråga i övre vänstra hjärnblötan-, inser jag att den Världsomspännande Synergi-Fraktionen är bättre på sitt jobb; (!) än just jag trott.
    Den ovan använda yntaxen är: a. svensk b. teutonsk c. finsk
    Eftersom de saknar baguetter att slåss med, spelar italienarna allt så fort och högt det går, mycket lovvärt.

  11. ban~ken Says:

    Å andra sidan verkade väl ”Il ragazzo della via Gluck” vara skriven _av_ Celentano enkom för Löfgrenskans skull (även om vissa må hävda att den tycks vara skapad enkom för Verdelle Smiths skull).

  12. Olov H Says:

    Italienska versioner av eng/am original som är mycket värda att höras: ”Sognando California” med I Dik Dik, ”Bang Bang” med Dalida (spöar originalet med hästlängder), ”Il volto della vita” (orig. av Days of Pearly Spencer) med Caterina Caselli som även tolkat I’m a believer (Sono bugiarda) och Paint it black (Tutto nero).

  13. David Says:

    Sognando California har jag i mina samlingar — men min italienske storfavorit är utan tvekan Edoardo Vianello, som just sjunger Abbrontizima (eller hur det nu stavas) på stereon — han verkar inte ha sjungit in så mycket covers, men hans italienska original har något alldeles extra. Se och hör t ex hans La Tremarella på U-tube:

    (koreorgrafin förtjänar också ett hedersomnämnande.)

  14. Olov H Says:

    Klassiker!

  15. Olov H Says:

    Abbronzatissima, j-ligt solbränd asså.

  16. David Says:

    Olov H. Jag har I’m a believer på tyska och Paint it black i en fantastiskt garagetrashig fransk version (med skir flickröst — förstås) — däremot har jag ingen koll på Caterina Caselli. Tack för tipset!

  17. Olov H Says:

    Vianello sjunger ju en visa (youtube-länken) som handlar om darrningar som uppstår när, ja det framgår kanske. Metaforiken är på ett ställe även tidstypiskt rymdinspirerad:

    Muoviamo insieme queste mani
    come farebbero i marziani
    che sanno dar con questa mossa quella scossa
    che da noi si chiama amor

    Låt oss tillsammans röra på händerna / på samma sätt som marsmänniskorna / som med den rörelsen ger den stöt / som här hos oss kallas kärlek

    Vianello är även känd för ”I Watussi”, en glad men också fantastiskt rasistisk danslåt. Den hittas lätt på youtube, men jag tänker inte länka. Den är alltså gjord bara drygt trettio år efter att italienarna bombade, sköt och gasade tiotusentals försvarslösa etiopier.

  18. David Says:

    Olov H: Är det inte den som börjar med orden ”Il continento negro — a bomsi, bomsi, bomsi!”? I så fall har jag hört även den. Tack även för exegesen av texten till Tremarella — jag har undrat en hel del över vad de sysslar med i filmen …

  19. David L. Says:

    Den här boken var förvisso ute i trevliga pedant-hjärtevärmande ärenden, men många gånger rent olidligt skriven i ton & tilltal (tänk förment ”rivig” kärring-kåsör):
    http://www.bokus.com/b/9789146210993.html

  20. farnerup Says:

    Den franska Paint it, Black, är det Marie-douceur, Marie-colère av Marie Laforêt?
    Bättre än originalet!

  21. Oskar Says:

    Det här klippet fick jag tips om alldeles nyss och drog mig till minnes denna tråd där det förstås måste postas. http://svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?&d=30822&a=1287643&lid=
    Är versen skriven på något särskild mått, tro?

  22. David Says:

    Oskar: Den mest skrämmande upplysningen var väl att Horace Engdahl — den svenska grammatikens capo di tutti capi — diskret vill sänka semikonolet i Nybroviken. Något alarmerande också att inslaget påstod att bindestrecket — vårt fantastiska bindestreck! — skulle vara — vulgärt! Hrmf! I övrigt glädjande att någon överhuvudtaget har synpunkter på svenskans skiljetecken.

  23. Oskar Says:

    Nu när du säger det – det var faktiskt en något passande pik på denna blogg – där tanktrecket syns betydligt mer representerat än både komma och semikolon – faktiskt en stil som jag inte tror jag har sett någon annanstans. Angående tankstrecket har jag observerat att det ofta är betydligt längre i äldre böcker/äldre typsnitt – undrar varför…

  24. Svensson Says:

    Oskar: olika längd på tankestreck.

    På mitt tangentbord har jag ett minustecken. Använt i Wordprogram kan det dels användas som sånt, dels förvandlas till ett längre tecken – ett tankestreck.

    Om det sedan inte var detta du tänkte på – well, stilar förändras, konventioner kommer och går…

    I USA kör man för övrigt med denna stil–två minus intill varandra–för att markera tankestreck.

  25. Anna Norman Says:

    Jag har också ett minustecken på mitt tangentbord, eller om det är ett bindestreck.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: