Vive le point-virgule!

Detta skrivs under idogt lyssnande på fransk sextiotalspop — min senaste, något otippade vurm. Min hörförståelse blir något bättre av att gallerna tvingas dra ner på tempot och undviker att sluddra alltför mycket, men den är ändå högst trettio procent — tillräckligt mycket för att jag ska få små eggande glimtar av betydelsen, utan att för den skull få ordning på det övergripande sammanhanget. Nyss sjöng en halvt hysterisk pop-pingla ”Je repondu — Moi? Je m’appelle Agatha Christie”, och något tidigare i låten hette det ”Ces’t le Crime de le Orient Express” (med många reservationer för stavningen, förstås). So far so good — men vad låten egentligen handlar om har jag ingen aning om.

Jag börjar önska att jag hade läst franska mer än en termin, men jag var nu en gång inget större ljus. ”Man kan få strecket stående eller liggande” som min franskfröken helt älskvärt uttryckte saken. Fast sen sa hon ”Ja, du är värd en etta, men du får en två eftersom dina föräldrar är lärare” — ett ovanligt oförblommerat uttryck för den världsomspännande akademiska medelklasskonpirationen.  ”Öh … jaha …” svarade jag — eller words to that effect — och sedan utväxlade vi Medelklassens Vises hemliga handslag.

Jag kan betydligt fler franska substantiv än verb och adjektiv, slår det mig. Som en illustration sjunger någon som heter Stella just orden ”Beatnik” och ”revolucion” i en i övrigt obegriplig låttext. Annars verkar ”reve” och ”ciel” höra till de vanligaste schlagerorden. Jag har viss hjälp av att det är ovanligt mycket engelska låneord i de här låtarna ( ”Tres jolie! Ce’st le Nitti gritti!”, hette det för en stund sedan).

Just det här med engelska låneord är förstås en smula kontroversiellt i Frankrike. Under senare år har den galliska språkbastiljen stormats av lömska limeätarglosor som ”supermodel”, ”takeaway”, ”coach” och det ovanligt smidiga låneordet ”detachable motor caravan” (jag skulle gärna vilja höra Jean-Pierre uttala det).

Men just nu svallar den franska debattens vågor höga eftersom semikolonet är på utdöende, vilket också antas bero på engelskans onda inflytande. ”Man ser det alltmer sällan i tidningsartiklar!” utbrister en debattör uppbragt, vilket får mig att småle melankoliskt och undra när en svensk journalist använde ett semikolon senast — som vi nämnde nyligen här på bloggen är skiljetecknet i fråga så gott som utrotat i världens modernaste land.

Det är något djupt tilltalande med att invånarna i ostarnas och de omotiverade utbrottens hemland har lyckats egga upp sig så till den grad att det har blivit en fullskalig kultursidesdebatt för och emot ”le point-virgule”, som semikolonet tydligen heter på franska. (”Le corned beef! Le cornichon!” sjunger — eller snarare skriker — en sällsynt uppeggad galler i mina hörlurar just nu — om den här texten blir helt osammanhängande så vet jag vad jag ska skylla på).

Hur allvarligt fransmännen ser på sin kommatering framgick häromdagen när det rapporterades att president Sarkozy bestämt att alla officiella skrivelser skulle innehålla minst tre semikolon per sida. Känslorna svallade — baguetterna ven genom luften — män i tvärrandiga tröjor uppfann tre helt nya upprörda handgester — och sedan insåg fransmännen att det var den första april.

(Alla sakupplysningar om point-virgule-fejden är stulna ur en rolig artikel i Guardian och en något mindre rolig i Times.)