Det motvilliga snillet

I kommentartråden till det förra inlägget kom Erik att tänka på Tom Lehrer, vilket i sin tur fick mig att irra in på U-tube, där jag av en ren slump upptäckte att Lehrer fyllde åttio i onsdags — ett jubileum väl värt att uppmärksamma, även om vi missat det med några dagar.

Lehrer var egentligen bara verksam ett knappt decennium, och allt som allt lär han ha gett hundrasju konserter och skrivit 37 låtar. Han lade i princip av någon gång kring 1965 — men ändå vägrar hans rykte att dö. Samlingsskivor har fortsatt att komma ut, pressen har fortsatt att intervjua honom med jämna mellanrum, britterna har gjort scenuppsättningar av hans sånger (Tomfoolery såg jag i London när jag var på tågluff 1980).

Det är inte så att Lehrer själv har bidragit till att hålla kulten vid liv — tvärtom har han med en nästan Beckettsk bångstyrighet hållit sig borta från strålkastarljuset. Han slutade turnera och skriva sånger i mitten av sextiotalet för att han tyckte att det var tråkigt. I ett ofta citerat yttrande från tidigt sjuttiotal sa han att det var meningslöst att ägna sig åt politisk satir efter att Kissinger hade fått Nobels fredspris. I ett av sina mera mångordiga utlåtanden från senare år intar han en liknande ståndpunkt:

I’m not tempted to write a song about George W. Bush. I couldn’t figure out what sort of song I would write. That’s the problem: I don’t want to satirise George Bush and his puppeteers, I want to vaporise them.

I samma intervju beklagade han sig över den politiska satirens förfall: ”The Clinton jokes are all about Monica Lewinsky and all that stuff and not about the important things, like the fact that he wouldn’t ban landmines”. Och där har vi kanske en av nycklarna till Lehrers storhet: han är en man som inte är rädd för att skriva sånger om landminor. Faktum är att jag ibland blir förundrad över Lehrers mod när jag hör hans sånger från tidigt sextiotal — till exempel den om ”National Brotherhood Week” som handlar ett välment men tandlöst jippo som arrangerades vid den här tiden:

Oh, the white folks hate the black folks,
And the black folks hate the white folks.
To hate all but the right folks
Is an old established rule.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
Lena Horne and Sheriff Clarke are dancing cheek to cheek.
It’s fun to eulogize
The people you despise,
As long as you don’t let ‘em in your school.

[ … ]

Oh, the Protestants hate the Catholics,
And the Catholics hate the Protestants,
And the Hindus hate the Moslems,
And everybody hates the Jews.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
It’s National Everyone-smile-at-one-another-hood Week.
Be nice to people who
Are inferior to you.
It’s only for a week, so have no fear.
Be grateful that it doesn’t last all year!

Som framgår av ovanstående är Lehrer inte rädd för att tackla känsliga ämnen eller att trampa på ömma tår —   snarare verkar han hysa något slags motvilja  mot att tillhöra majoriteten. Det är en händelse som ser ut som en tanke att han lade av i mitten på sextiotalet — just när motkulturen höll på att växa sig stark och han riskerade att börja få mera medhåll. Bland det sista han gjorde var att skriva en underbart elak sång med udden riktad mot alternativkulturen:

We are the Folk Song Army.
Everyone of us cares.
We all hate poverty, war, and injustice,
Unlike the rest of you squares.

[ … ]

The tune don’t have to be clever,
And it don’t matter if you put a couple of extra syllables into a line.
It sounds more ethnic if it ain’t good English,
And it don’t even gotta rhyme — excuse me — rhyne.

Jag är helt fascinerad över Lehrerklippen på U-tube (som jag med stor möda och tredskande modem har tittat på under dagen). När jag hörde Lehrer under min tonårstid visste jag nämligen inte ens hur han såg ut — skivkonvoluten saknade bilder på det sturiga snillet. Det gläder mig att han faktiskt ser ännu mer ut som jag tänkt mig än jag — öh — tänkt mig: lite grann som en snyggare och yngre Groucho Marx (jag tycker mig t om ana lite av Grouchos svaga skelning). En annan sak som slår mig är de tama publikreaktionerna på den här TV-inspelningen. Publiken verkar ibland direkt förfärad , som när TL sjunger ”and everybody hates the jews” — på skivversionen exploderar publiken i skratt på just det stället.

Inte för att mannen på estraden verkar bry sig om den ljumma responsen — men det kanske inte är så märkligt, med tanke på att han valde att reproducera alla de sämsta konsertrecensionerna på sitt första skivkonvolut, till exempel:

”More desperate than amusing” — New York Herald Tribune

”He seldom has any point to make except obvious ones” — Christian Science Monitor

Och det säger väl också något om hans personlighet — det är nästan som om han föredrog att bli nedsablad av Herald Tribune framför att hyllas av hippies. För att glädja honom borde jag kanske säga  ”Släng dig i väggen, Tom Lehrer, åttio år!” i stället för ”hjärtliga gratulationer och många tack!” — men jag stannar trots allt för det senare alternativet …

Annonser

41 svar to “Det motvilliga snillet”

  1. Johan Says:

    Kul med den exploderande aktiviteten här de senaste dagarna.

    //JJ

  2. Johan Says:

    Lena Horne and Sheriff Clarke are dancing cheek to cheek.

    Fast så sjunger han inte här. ”See Cassius Clay and Mrs Wallace dancing cheek to cheek”.

    //JJ

  3. David Says:

    Johan: Ja — tyvärr är den ofta ett tecken på att jag borde göra något annat — översätta en bok åt Norstedts, skriva och illustrera en text till Galago eller ställa samman material inför en konstutställning i Sala (för att nu ta tre exempel som ligger nära till hands).

    Lena Horne-texten är den TL sjunger på skivan — han har väl uppdaterat referenserna (jag vet inte om skivan eller TV-inspelningen är tidigast).

  4. jacob Says:

    toppkille, lehrer. :D

    — och konstutställning i sala? wow, låter ju störtskönt!

  5. jacob Says:

    tusan, jag älskar ju karln så mycket att jag måste posta lite mer Youtubelänkar, hoppas det funkar:

    Wernher von Braun

    Pollution

    The Vatican Rag

    och min alla tiders favve:

    Poisoning Pigeons in the Park

  6. Martin R Says:

    Lehrer har ändårrsat den lysande yngre kollegan Roy Zimmerman.

    ”Funny songs about ignorance, war and greed.”

  7. Bengt O. Says:

    I love this site! Att det finns folk som skriver om Tom Lehrer, Noel Coward och Frank Heller. För att bidra med nånting konstruktivt kan jag väl berätta att man här i Wien för några år sedan satte upp en musical och gjorde en film om Alma Mahler-Werfel-Schindler, en personlighet som fortfarande är aktuell här, och därvid använde Lehrers ”Alma” som något sorts ledmotiv.

    The lovliest girl in Vienna
    was Alma, the smartest as well
    if you caught her on your antenna
    you never got free of her spell

    och

    The first one she married was Mahler
    whose friends only knew him as Gustav
    whenever he saw her he’d holler
    Ach das ist das Fräulein I must have
    Their marriage however was murder
    he cried to the heavens above
    I’m writing Das Lied von der Erde
    and she only wants to make love!

    Ett av de bättre exemplen på Lehrers politiska mod var när han skrev om den nazistiske krigförbrytaren Werner von Braun som i USA kritiklöst hyllades som rymdprogrammets fader:

    once ze rockets are up, who cares where they come down
    that’s not my department says Werner von Braun

  8. ban~ken Says:

    Roy Zimmerman får Lehrers tummen upp men kanske inte Rob Zimmerman om man tänker sig att ”Folk Song Army” torde rikta in sig på bl.a. His Bobness.

    Det är lustigt, jag tänkte just skriva en kommentar till Noel Coward-posten när jag såg att Erik redan hade skrivit den. Och här kommer en hel post om Lehrer. Bland många favoriter har han ju också skrivit låtar som den som hånar den nya matematiken, den om Alma Mahler/Gropius/Werfel och en där han räknar upp alla grundämnen. Den senare slutar med raderna (fritt ur minnet):

    [nånting nånting] in Princeton and Harvard
    There may be many others but they haven’t been discarvard

  9. Bengt O. Says:

    those are the only ones of which the news has come to Harvard
    and there may be many others, but they haven’t been discovard.

    F.ö. glömde jag bort Gropius i Almas namn ovan men:

    he would work late at the Bauhaus
    and only come home now and then

  10. Tor Says:

    Roy Zimmerman är fyndig, och musikaliskt står han nog inte Lehrer efter — men till skillnad från den senare gör han sig väl i någon mån förtjänt av det omdöme som Christian Science Monitor fällde om Lehrer: ”He seldom has a point to make except obvious ones”. Det är hela tiden den vänsterintellektuelle ”liberal”e amerikanens vanliga vettiga åsiktspaket som framförs. TL däremot vet man aldrig var man har!

  11. vistet Says:

    von Braun-låten slutar , lite aktuellt just nu :

    in English , and in German , I know how to count down ,
    … and I´m learning Chinese , says Werner von Braun

  12. Pazuzu Says:

    Odödlig Lehrerfras: ”Ingrid Bergman playing part of hypothenuse”.

  13. SCB Says:

    Lysande — mer Lehrer! National Brotherhood Week får mig att tänka på en fin gammal fras av The Pogues: Merry Christmas your arse, thank God it’s our last. Eller som de först hette: Pogue Mahone, vilket på svenska lär betyda ungefär ”kyss mitt arsel”. No offense intended.

  14. A.R.Yngve Says:

    Tack för alla de fina YouTube-länkarna till Tom Lehrers sånger.
    :)

  15. David Says:

    Jag blir lite förvånad över hur många av bloggens besökare som verkar ha ett passionerat förhållande till Lehrer — fast det kanske inte är så konstigt när jag tänker efter. Synnerligen glädjande är det i alla fall …

  16. Fredrik Tersmeden Says:

    När jag som fjunig 23-åring för första gången i mitt liv skulle stå på en spexscen och sjunga en egenhändigt skriven kuplett var jag nyligen Lehrerfrälst och valde därför samma melodiförlaga som han valt till ”The Elements”, Gilbert och Sullivans ”I am the very model of a modern major general”. Resultatet blev en veritabel tungvrickare, som jag dock hyggligt rodde i hamn.

  17. Oskar Says:

    Det här är helt off-topic, men… David, skulle du inte kunna skriva ett inlägg om illustratören Bob Peak? Det tror jag många bloggläsare skulle finna intressant.

  18. Tor Says:

    Den tamt förfärade publiken i TV-klippen på YouTube är kanske norsk? Mot slutet av ”Masochism Tango” ber han dem om ”unnskyld”.

  19. David Says:

    Oskar: Tack för tipset! Men med tanke på att jag aldrig hade hört talas om karln är jag knappast någon auktoritet på ämnet. (Jag googlade honom nu, och insåg att jag faktiskt hade sett en del av hans illustrationer — men i övrigt kan jag inte skilja honom från Adam, som vi översättare säger …)

  20. David Says:

    Tor: Han kanske säger ”untschuldigung” — hur begåvad TL än är så betvivlar jag att han behärskar norska … (kan inte kolla själv just nu för Telia har utropat ”You are grounded young man!” och strypt min surfhastighet.)

  21. Tor Says:

    Min tolkning var väl närmast att han förhört sig i förväg om vad ”ursäkta” heter på norska, just i syfte att stoppa in ordet på det ställe i sången där han annars säger ” ‘scuse me!” Det torde inte kräva någon överlehrersk begåvning. Fast kanske verkar det okarakeristiskt inställsamt… ja, inte vet jag.

    Jag ska kontakta Telia och hota med att säga upp mitt abonnemang om de inte genast återställer dina surffaciliteter.

  22. Carl h Says:

    Aldrig hört talas om Lehrer, men National Brotherhoodweeks humor har ju inte åldrats en sekund, tråkigt nog finns det ingen ”national brotherhood week” så man kunde sjunga ”Ghost Face Killa and Martha Stewart dancing cheek to cheek”.
    Svinbra, det låter som om något som skulle kunna vara med på southpark.

  23. Galaxa Says:

    Det är få som lyckas med satir. De flesta blir enbart plumpa. Såg på parlamentet för några dagar sedan. Där frodades plumpheten. Men Tom Lehrer använde sig av en förfinad metod, där han med sin glättiga approach stack nålar. Vi var några som ”firade” honom lite grand i onsdags. Sedan gick vi ut och firade våren och matade duvor i parken…

  24. David Says:

    Tor: Jag tror att de just nu håller på och utreder huruvida Telia — och andra trådlösa internetleverantörer — har rätt att strypa folks abbonnemang, särskilt med tanke på att det inte står något i avtalet om att de förbehåller sig rätten att avgöra hur mycket man får surfa.

    Carl H: Trevligt att någon av bloggens besökare inte kände till Lehrer sedan tidigare — även om jag i o f s inte har något emot att predikera för kören — som vi översättare säger — som en påtänd Lars Levi Laestadius …

    Galaxa: Känns bra att TL firades på ett passande sätt — själv upptäckte jag ju inte detta storståtliga jubileum förrän några dagar senare …

  25. Bernhard Says:

    Tom Lehrer – aah – favorit från svunna tider. Hittade denna sida där texterna från skivorna finns – och inte minst en Tom Lehrer omringad av döda duvor.

    http://members.aol.com/quentncree/lehrer/

    Fotnoter finns under texterna. Bland annat framgår det att han kunde anpassa texter till den ort där han framträdde, såsom i låten ”Pollution, pollution”.

  26. Galaxa Says:

    Kul! Hittade ett ställe där man kan sjunga Tom Lehrers sånger allde’s själv till ackompanjemang av…ja..någon synth. Här är min favorit Poisoning Pigeons in the Park: http://members.aol.com/quentncree/lehrer/pigeons.htm

  27. David L. Says:

    Apropå musik:
    ”Med en helt ny banduppsättning är Vapnet tillbaka med albumet ”Döda fallet” [!].”

    Bla bla ”det var inte många som läste när det begav sig men alla som gjorde bla bla osv” (*rock-floskle*)

  28. wee1 Says:

    Vad gäller Döda Fallet så hävdar jag ju fortfarande att det är en skandal att ingen företagsam tv-producent snappat upp den och gjort primetime-miniserie av. Jag och K. Make brukar roa oss med att fantasirollbesätta (ett snyggare ord än ”casta” inte sant) den, men vi fastnar hela tiden på att våra favoriter är döda.

    Så här såg listan ut:

    Birger Thyssell – Sture Lagerwall
    Gustav Holtz – Edvin Adolphson…

    …Ja, det skiter sig långt innan vi ens kommer fram till Tutta Rolf.

    Men vi har gjort ett tappert försök att nutidsrollbesätta och då har vi kastat omkring namn som Sven Wollter eller Sven-Bertil Taube, Jakob Sjöberg och Tova Magnusson-Norling till de tre protagonisterna. Vi hämmas en aning om att vi har missat ungefär fem år av svensk populärkultur nu, så vi vet inte om det dykt upp nya roliga skådisar. Kanske nån annan vet?

  29. David Says:

    David L: Ja fast min blygsamhet förbjuder mig att tro (osv. etc.) — det är nog sannolikare att bandet ifråga döpt albumet efter det uttorkade vattenflödet snarare än efter mitt ymnigt skummande textflöde.

    Wee1: Jag stimuleras storligen av era resonemang. En yngre Lagerwall (trettiotalsmodellen) har många av de rätta Thysellattributen — möjligen är hans speciella brand av full-i-fan lite mera mefistofelisk än Thysells — BT ska ha en gnutta menlös Bertie Wooster-sås i sig också, tycker jag. Kunde man kombinera en ung Håkan Westergren med Lagerwall så tror jag att perfektionen skulle vara nära (fast å andra sidan — som postmodernisterna har lärt oss ska ju författaren tiga i församlingen och sitta still i båten — han har inget tolkningsföreträde när väl den autonoma texten har vällt ut i världsalltet …)

    Edvin Adolphson är också ett utmärkt förslag — jag kommer att tänka på Hasse Ekmans nidporträtt av honom i nyckelromanen Kurre Korint i drömfabriken –som alltså är bra mycket bättre än det kindergartenkrystade namnet låter antyda. EA beskrivs — såvitt jag minns — som en ”åldrad satyr” som gärna lägger sig i manusöverläggningar och säger: ”Kan jag inte dö? Jag är så jävla bra i dödsscener”. (I samma bok förekommer för övrigt en ännu mindre äslkvärt porträtt av en skådespelerska som jag gissar är Anna-Lisa Ericsson).

    Jag misstänker tyvärr att ni inte har missat så värst mycket spännande nya svenska skådisar under er bortavaro. Jag har för övrigt en bekant som försvann till New York på åttiotalet och fortfarande då och då undslipper sig små referenser till Nancy och Carina, och andra kulturfenomen som försvunnit i glömskans brunn — det är ungefär som Gunnar Hellström, vars svenska klocka stannat på 1957: då och då kommer han hem till fosterlandet, gör en filmroll och talar flytande raaaadioteaaater (old school). Ni kanske kan komma hem om ett decennium och imitera Percy Nilegård och brandchefen Greger för oförstående hemmasvenskar …

  30. David Says:

    När jag tänker närmare efter ser Sture Lagerwall också ut som en ”åldrad satyr” — det skulle faktiskt kunna vara honom som Ekman har nidtecknat i Kurre Korint. (De jobbade ju ihop bl a i Den vita katten)

    Frän satyr — The Sture Lagerwall Story

  31. Svensson Says:

    Vad har man en blogg för om inte för att puffa för sina egna grejer. Se Johan Wanloos Blorg t ex. Därför är utlägg kring dina opus mer än välkomna.

  32. ban~ken Says:

    Edvin Adolphson görs också till en omedveten satyriker i Hasse Ekmans märkliga klippfilm ”Dårskapens hus” där han är en av ”homofilurerna” som nojsar med sin lover i telefon. ”En film om HETS – KRIS – SYND – LIDELSE – BEGÄR och TÖRST i 1940-talets Lillköping” som dess tagline löd. Det var filmstrejk i början av 50-talet vilket alltså Ekman kringgick genom att klippa ihop bitar av sina tidigare filmer till skådespelarnas enorma förtret. Dock kunde han spela in en ramhandling i färg som utspelade sig i en futuristisk miljö och visade hur man klippt ihop den store filmarens funna snuttar som man trodde att det skulle sitta ihop. Lite à la ”Cannibal Holocaust”/”Blair Witch Project”/”Cloverfield”/”Rec” alltså — med skillnaden att innehållet inte var nyinspelat utan bestod av delar av filmerna ”Första divisionen,” ”Lågor i dunklet,” ”Ombyte av tåg,” ”Excellensen,” ”Kungliga patrasket,” ”Fram för lilla Märta,” ”Lilla Märta kommer tillbaka” och ”Banketten.”

  33. David Says:

    Svensson: Om du vill se mera ohöljd reklam här på bloggen så tror jag att du kommer att bli bönhörd förr än du anar …

    Ban-ken: Jag har själv inte sett denna särpräglade celluloid-sallad, men Martin har förstås gjort det och i vederbörlig ordning skrivit en artikel till Kapten Stofil (minns inte vilket nummer just nu).

    Däremot har jag sett Arne Mattsons Kyssen på kryssen, med manus av Ekman, där Gunnar Björnstrand är en underbart sur, baskerprydd och storsvärjande demonregissör med mycket fyrtiotalistångest i bagaget. K p K ballar ur ganska rejält efter första halvtimmen — men den bjuder å andra sidan på storartad underhållning — Björnstrand/Bergman ser dagstagningar på något som påminner misstänkt om Fängelse och muttrar: ”Ååååh vad det är djävligt”, ”Vem fan har satt ett ljus på negressens lår?” och liknande oförglömliga sentenser.

  34. David Says:

    Om mina associationsvägar var mindre än glasklara i föregående kommentarsvar kommer här en liten kodnyckel: Därskapens hus — Metafilm/Hasse EKman — Kyssen på kryssen …

  35. ban~ken Says:

    Jag ska skriva till kungs för att ”Dårskapens hus” ska göras allmänt tillgänglig för det uppväxande släktet.

    Arne Mattsson förkroppsligade begreppet PROLIFIC. Allt från mindre klassiska versioner av ”Körkarlen” och ”Hemsöborna” via Hillmanrysare till gruvrasdramat ”Männen i mörker,” i vilken för övrigt Edvin A. satyrar sig å det grövsta. Anbefalles. På åttiotalet gjorde han de sista av sina 60-talet långfilmer. Eller vad sägs om finalakten ”The Mad Bunch” (samregisserad med Mats Helge) med David Carradine och den stockholmska f.d. nattklubbskungen Frederick Offrein i rollistan — ”They took a mission, that the CIA wouldn’t touch.”

  36. David Says:

    Ban-ken: Den makabra svensk-jugoslaviska samproduktionen ”Här kommer bärsärkarna” icke att förglömma — vikingabuskis med en halvt postum rollinsats av en mycket åldrad Åke Söderblom …

    Mattsons hade en viss förkärlek för vildsint bildberättande — att filma genom stolsryggar, galler osv. — samt en svaghet för kameraåkningar närhelst nöden inte krävde det som fick hans medarbetare att ge honom vedernamnet ”Orson Räls” …

    Framförallt i de fyrtio- och tidiga femtiotalsfilmerna tycker jag ofta han är rätt bra — men mycket som han gjorde senare, framför allt under sextiotalet, får pinsamometern att skälva olustigt …

  37. wee1 Says:

    Ah, Kyssen på Kryssen: ”Tycker du inte att jag är thöt thom obelithk?” är mitt starkaste minne av den. Sedd på SVT något sportlov på åttiotalet.

    Sture Lagerwall är aldrig så mycket åldrad satyr som i Djävulens Öga – Bergmans underskattade sorgebarn. Mina brittiska kollegor vägrar tro mig när jag försöker förklara att Bergman egentligen är mycket rolig. De bara glor på mig och säger att vi är ett skruvat folk.

    Britterna själva bjuder ju på så lysande pilsnerfilm i form av Ealingkomedierna. Höjdare som Passport to Pimlico, originalet Ladykillers och Wisky Galore gavs förra året ut i boxar om tre till fem filmer per paket. Om bara SF ville göra samma sak. Tänk att kunna få en Hasse Ekman-box, eller en Tutta Rolf-box eller boxar med av någon stofil entusiast hopplockade höjdare.

    Och varför kan inte SVT stjäla Curse of Comedy-conceptet? En timme dramadokumentär om någon klassiker – och sen ett representativt verk…

  38. David Says:

    Wee1: Ja, sent ska SF vakna. Men en rolig grej som hänt senaste åren är att en glad entusiast börjat ge ut Hasse Ekman och Povel-filmer på DVD. Studio S heter företaget i fråga och man hittar dem här:

    http://www.studiosentertainment.se/

    Tyvärr verkar inte Tutta Rolf-febern ha nått tillräcklig glöd för att motivera några DVD-utgåvor än …

  39. JET Says:

    Jag är uppvuxen med Lehrer och kunde The Folk Song Army långt innan jag någonsin hörde ”Jimmy cracked corn and I don’t care”, men det var inte det jag skulle skriva här. På That Was the Year That Was inleds låten George Murphy så här:

    Hollywood’s often tried to mix
    Show business with politics
    From Helen Gahagan
    To…[paus]…[fullständigt oförstående] ]Ronald Reagan?

    Och Reagan ger ett riktigt storskratt från publiken. Föga kunde de väl ana vad som komma skulle. Hur som helst så hade jag den här skivan i mina tonår när Reagan stigit till presidentposten, och den var – som illa skött vinyl kan vara – lite lätt vågig, så om man lyfte nålen en liten bit så kunde man få skivspelaren att upprepa ”Ronald Reagan? *skratt* Ronald Reagan? *skratt* Ronald Reagan? *skratt*” hur länge som helst. Jag spelade in det på band i syfte att använda i nåt multimediaprojekt som aldrig blev av, men skoj var det.

  40. ban~ken Says:

    Du har din chans på måndag eftermiddag, David, då ”Dårskapens hus” går av stapeln på SVT1.

  41. Lehrer. | En man med ett skägg Says:

    […] David Nessle bloggar om Tom Lehrer, som fyllde 80 härom veckan. Inspirerad satte jag på CD:n Lars Ekborg i Tom Lehrers vackra värld. Jag fick en pust från det där konstiga Sverige som en gång fanns, som var så välstädat, tillrättalagt och omhändertagande – men där samtidigt Hyland lät Carl Fredrik Reuterswärd och Öyvind Fahlström ordna happenings på bästa sändningstid, Jarl Kulle gjorde Lenny Bruce och Lars Ekborg sjöng Lehrer. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: