Elementärt, min käre Jung

Jag har alltid varit förtjust i historiska — och kulturhistoriskt inspirerade — deckare, och jag är beredd att utstå vissa lidanden för att tillfredställa min vurm (Hur ska man annars förklara att jag har läst alla Dan Browns böcker, trots att karln skriver som en dyslektisk charkuterist som råkat snava över en manual över de billigaste bestsellerknepen — för den som till äventyrs undrar så anser jag att Deception Point är ”bäst” medan Digital Fortress får Tom Clancy att framstå som technothrillerns Tolstoj).

Besvikelserna har varit många under decennierna , men de senaste åren har det faktiskt — glädjande nog — dykt upp ett antal böcker som levt upp till högt ställda förväntningar: Iain Pears sköna sextonhundratalsdeckare An Instance of the Fingerpost, till exempel, och Boris Akunins Fandorinböcker, där tsartidsnostalgin ligger som en skimrande sepiahinna över sidorna.

Men den kanske bästa historiska deckare jag någonsin har stött på — Jed Rubenfelds The Interpretation of Murder — kom ut förra året, och tursamt nog har den redan lyckats leta sig så långt ner i näringskedjan att jag hittade den på en loppis häromdagen, inköpte den och genast glupade i mig den.

Handlingen tar avstamp i Freuds och hans vanartiga CG lär-Junges New York-besök 1909, men lyckas även inkorporera byggandet av Manhattanbron, mordet på Stanford White och åtskilliga andra av periodens on dits. Interpretation är den bok jag hoppades att Nicholas Meyers The Seven Per Cent Solution skulle vara på åttiotalet och att Caleb Carrs The Alienist skulle vara på nittiotalet (för att nu bara nämna två smått snöpliga läsupplevelser).

Det ligger för övrigt nära till hands att jämföra Interpretation … med The Alienist — inte bara för att omslagen är nästan löjligt lika varandra (en händelse som påminner ovanligt mycket om en tanke). Båda böckerna handlar om hur psykonalalysen kom till USA, och om hur pionjärer motarbetas av puritaner när de försöker lösa ett mordfall med de nya metoderna.

Men The Alienist hemfaller åt en av den historiska romanens dödssynder: den envisas med att ha ett persongalleri där många av de uppträdande är så moderna, upplysta, atypiska och allmänt politiskt korrekta att man börjar fråga sig varför romanen överhuvudtaget ska utspela sig vid förra sekelskiftet. Jag menar inte att en historisk roman är tvungen att bara skildra personer som är rasister, misogyniker och obegripligt inskränkta — men om huvudpersonerna bara känns som nutidsmänniskor i lustiga hattar och kostymer så blir framställningen tämligen platt och ointressant. Utmaningen för den historiska romanen är snarare att skildra människor fångna i sin tids perspektiv och försöka levandegöra och förklara deras bevekelsegrunder.

Det tycker jag att juridikprofessorn Jed Rubenfeld lyckas ovanligt bra med i Interpretation of Murder. Och han har dessutom lyckats skriva en deckare vars intrig drivs framåt av psykoanalytiska resonemang som man kan läsa utan att börja skruva sig olustigt på sidan 37.

Psykoanalys i populärlitteratur och på film höjer sig sällan särskilt mycket över nivån i Hitchcocks Spellbound, där Ingrid Bergman tolkar Gregory Pecks drömmar med samma absurda lätthet som om hon höll på med pysselsidan i Kamratposten. De psykologiska resonemang som förs i Interpretation är A) relevanta för handlingen och B) övertygande.

Rubenfeld lyckas skriva i en stil som är en elegant sekelskiftespastisch men ändå har ett eget uttryck, och skapar en svårartat spännande sidvändare som dessutom har betydande litterära kvaliteter — Freuds och Jungs gräl om Oidpuskomplexet hade inte skämts för sig i en roman av något slag , men i en pusseldeckare är det något av en uppenbarelse. Som en extra bonus visar sig deckargåtan vara en av de mer komplexa och tillfredställande jag tagit del av på länge.

Min enda kritiska anmärkning är nog att JR envisas med att växla mellan första och tredje person i framställningen — det får mig att likt Stig Järrel utropa ”Fusk, min herre! FUSK!”(Men när man väl vant sig stör greppet faktiskt mindre än vanligt i den här boken).

Annonser

14 svar to “Elementärt, min käre Jung”

  1. Svensson Says:

    ”Nutidsmänniskor i lustiga hattar” — ”Fusk min herre, fusk!” :)

  2. Pidde Andersson Says:

    Vet du om det finns några mer lättlästa ungdomsdeckare i genren? Jung och tre deckare löser skrikande skallens gåta. Eller Alfred Hitchcock och tre psykoanalytiker löser värmländska varulvens gåta.

  3. Bengt O. Says:

    Vad var det för fel på The Seven Per Cent Solution? Det är visserligen rätt länge sedan jag läste den men då tyckte jag den var bra. Särskilt prof. Moriarity.

  4. Martin R Says:

    Freud och Jung var enligt min mening två riktiga skojare. Vad verkar Rubenfeld anse om deras vetenskapliga trovärdighet?

  5. Charlotte Says:

    Äntligen avhandlas det en bok jag läst! Och jag kan i stort sett bara instämma i lovsjungandet. Rubenfelds porträttering av de olika personerna i analytikerkretsen är helt briljant, fullständigt övertygande. För mig var den lite elaka bilden av Jung ett extraplus – jag har aldrig haft mycket till övers för Jung & jungianer, dessa märkliga mystiker med en förkärlek för meningslösa stereotyper (dessutom är jungiansk analys den enda formen av psykologisk behandling som konstant inte visar sig ha någon effekt alls i komparativa studier) :).
    Däremot blev jag faktiskt lite besviken på själva upplösningen. Tycker mig ha sett det förut, liksom. Men mer ska inte sägas – man vill ju inte riskera sabba spänningen för nån läsare.

  6. David Says:

    Bengt O: Ja — det var nog närmare tjugo år sedan jag läste den, så jag kan inte uttala mig med någon större säkerhet, men jag minns att jag blev besviken på att den analytiska delen inte hade mera substans, och överhuvudtaget på att själva deckardelen inte var mer sofistikerad.

    Martin R: Som Charlotte antyder här ovan är särskilt porträttet av Jung måttligt smickrande. Annars är gav boken nästan mig en nytändning på Freuds ideer — som det är lätt att tröttna på i en tid där vulgärpsykologiska resonemang står som spön i backen — den påminde mig om hur banbrytande insatser han gjorde, och hur mycket i dem som fortfarande är relevant, trots att vi dagligen omges av människor som vägrar ta ansvar för sina egna liv med hänvisning till mer eller mindre tungt vägande barndomstrauman …

    Charlotte: Jag gillade faktiskt upplösningen också — pusseldeckarens stränga regelverk är ju lite svårt att förnya, men varje gång jag ser en riktigt elegant och tillfredstälande urverkskonstruktion är jag genast beredd att sätta en guldstjärna i kanten — trots att Rubenfeld bryter mot två av Fader Knox budord (Dels ”inga kineser” och dels ett annat som vi inte kan diskutera för att inte röja för mycket …)

  7. Isabelle Ståhl Says:

    du skriver verkligen lysande roligt och intressant. jag länkade och hyllade dig därför i senaste numret av studenttidningen Lundagård (ca 25000 läsare). keep up good work!

  8. David Says:

    Isabelle: Jag slickar begärligt i mig berömmet och tackar för reklamen!

  9. Martin Rundkvist Says:

    Sveriges bästa blogg IMNSHO.

  10. JM Says:

    Måste, måste, måste läsa – jag älskar den där kombinationen av deckare och historiskt och GUUUD vilket snyggt bokomslag.

  11. Henrik Says:

    Hej, long-time listener, first time commentator. Jag avslutade just boken Zugzwang av Ronan Bennett, en annan historisk deckare med psykoanalystema (denna sub-genre är liksom en liten s k stug-industri) och den var riktigt bra. Drivet berättat – det är egentligen mer en thriller än en deckare – boken publicerades ju bevars först som följetong i The Guardian 2006. Kanske slik pulp-pedigree kan falla hr Nessle i smaken?

  12. Anne Says:

    Jo visst var Interpretation bra!
    Kan också rekommendera Irwin D Yalom, When Nietzche wept
    Visserligen ingen deckare men strålande bra på många vis och det hela utspelar sig i analysens linda.

    Superbra blogg BTW!

  13. ban~ken Says:

    Det kunde man ju ge sig den på att B. Akunins böcker, however fleetingly, skulle ha omnämnts på denna blogg. Om jag kunde läsa ryska så skulle jag redan ha tillgodogjort mig de ännu av Andrew Bromfield ej översatta Fandorinböckerna som märkligt nog finns tillgängliga i sina helheter här: http://tr.im/C5xm

    När jag nu är hänvisad till den kombinerade elegansen i Bromfields tolkning av Akunins prosa har jag hittills inte kommit längre än Fandorin-seriens bok sju, ”The Coronation”, som ger en fascinerande inblick i Romanovklanens innersta gemak. På tal om litterära grepp så använder sig här Akunin av metoden att berätta hela historien från en ganska inbilsk och till en av storfurstarnas hushåll knuten butlers synvinkel. Berättaren hyser till yttermera visso stor avsmak för Fandorin och ställer till med diverse bakslag i dennes kamp mot superskurken av Moriarty-klass: Dr. Lind. Stor underhållning.

    I Storbritannien har denna månad bok åtta, ”She Lover Of Death”, precis kommit med hårda pärmar. Den lär följas av nian ”He Lover Of Death” så småningom. Pundet ligger ju lågt nu så jag måste nog beställa den trots att jag helst läser böcker som går ner i en ficka.

  14. Mysteriet med den victorianska ryggtavlan | David Nessle Says:

    […] https://davidnessle.wordpress.com/2008/05/03/elementart-min-kare-jung/ […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: