Igår upptäckte jag plötsligt att det finns något nytt och modernt som ungdomen kallar ”podradio” — och att det tydligen hade funnits i decennier utan att lyckas tränga in i min värld, där Ola Ullsten fortfarande är statsminister och det största informationsteknologiska genombrottet är färg-TV:n.
”Yo, bitch! It’s Hammer-time!” utropade jag kontemporärt och inledde en så kallad filöverföring till min person-dator.
Okej — fullt så illa var det kanske inte, men faktum är att podradio fram tills nu bara varit ett ord för mig — ungefär som ”Illyrien”, ”gengasaggregat” eller ”självdisciplin”. I den mån jag överhuvudtaget ägnat företeelsen en tanke har jag föreställt mig något i stil med finniga amatörer som försöker imitera ansträngande P3-pladder.
Nu har jag i alla fall snavat över BBC:s podradioavdelning, som på ett förtjänstfullt sätt skingrar mina fördomar — den är full av kulturprogram där alla är utsökt välformulerade, roliga och — framförallt — underbart brittiskt snarky (finns det någon annan nation där folk lyckas vara sarkastiska på ett sånt trivsamt sätt?).
Alla äldre män låter som om de har ymnig grå hårväxt i öronen, läderförstärkningar på tweedkavajens armbågar, söndertuggad pipa i munnen och en professur i Sumerian Pottery. Alla yngre kvinnor låter som Diana RIgg — med perfekt diktion formar de orden till glittrande isskulpturer, eller små vassa kaststjärnor av the Queens English (”Quite!” — ”Ka-ching!”). Jag föreställer mig gärna att Diana Rigg-kvinnorna har på sig plommonlila unisexdräkter och är beredda att utdela en rejäl jiu jitsu-spark mot männen med hår i öronen om förlorar sig alltför djupt i sina esoteriska utläggningar, eller visar tecken på att ha uppnått vad Disraeli kallade ”my anecdotage”.
Dessutom förs här — på ett illusoriskt avspänt sätt — många tankeväckande samtal om intressanta ämnen. Man kan höra vilt främmande författare diskutera böcker man inte hört talas om i The Book Panel — och ändå bli engagerad. Och just denna vecka kan man i Arts and Ideas höra en högintressant diskussion kring en bok till hyckleriets försvar — parlamentsledamoter, journalister och filosofer diskuterar om det kanske trots allt är så att det finns en poäng med attt hyckla (högerklicka och ladda ner det här).
Jag har alltså kommit fram till att jag är fullt villig att acceptera den nymodiga s k ”podradion” — så länge man kan lyssna på klassiskt välgjord BBC-radio i den …
David Nessle 
maj 14, 2008 kl. 1:46 e m |
Ja: ”this realm, this plot, this blessed earth, this England”…
Egentligen en bisarr nation, isolerad och insulär, ett europeiskt Japan. Och liksom i Japan är sättet att prata väldigt nischat; undantag finns, men än tycks det här med diktion, med fint uttal och känsla för tonfall vara en ledstjärna.
Din observation om kvinnor som formar orden till isskulpturer får mig att tänka på vad Charles Platt skrev i Interzone 24/88. Denne föddes i England och flyttade sen till USA, men en resa till födelselandet gav upphov till en artikel med denna inledning:
””Ladies and gentlemen, welcome to Heathrow Airport.”
I suppose the British Airways flight attendant means well, but to me she’s about as welcoming as a plate of cold kippers. Her voice is tense and awkward; it sounds insular and self-consciousnessly prim, as if she doesn’t much like this American fad for extending an effusive greeting toward a planeload of foreigners…
She tries to be nice in that uniquely insincere style. I listen to her Universal English Female Voice; the prissiness never varies, from Buckingham Palace to Coronation Street…”
Platt anmärker på kylan och skärpan; han ogillar det, medan du David tycks gilla det. Ja även jag: den har sin diskreta charm denna skolade kvinnoengelska.
maj 14, 2008 kl. 5:04 e m |
Då kan vi se fram emot att redaktör’n snart publicerar sig själv i det nya formatet? Tekniken finns ju tillgänglig och han har vanan inne: ”David Nessle i podform”.
maj 14, 2008 kl. 5:27 e m |
Om poängen i hyckleriet vill jag tillföra ett litet citat av den urengelske filosofen Francis Bacon (561-1626) som jag önskar att jag kunde ha som ledmotiv i mitt umgänge med folk, men är för temperamentsfull: ”Den lyckligaste karaktären och sinnesbeskaffenheten är nog den, att ha rykte om sig för öppenhjärtighet, ha tystlåtenhet till vana, bruka förställningen i rättan tid, och ha förmågan att hyckla, om intet annat hjälper.”
maj 15, 2008 kl. 11:27 f m |
Svensson: Min svaghet för välmodulerad och iskall kvinnoengelska kan i o f s till viss del ha att göra med att jag har en rejäl crush på den tjugosexåriga Diana Rigg (ordet ”crush” känns f ö extra passande när man talar om denna ninjabrutala lady in waiting).
Civ ing: Jag tror inte att jag ska börja publicera mig i ännu ett forum — det vore att binda ris åt egen rygg.
Gustaf Redemo: Det är ungefär något sånt som BBC:s debattörer verka förorda …
maj 15, 2008 kl. 9:22 e m |
Du måste lyssna på The Ricky Gervais show, världens populäraste podradio (beviset står att finna i Guiness rekordbok). Om du vill gå runt och få ständiga skrattanfall i en halvtimme tills ingen längre vågar gå innanför din tiometers radie är det ett måste.
Finns inte på BBC dock, men hos The Guardian, eller för olovlig nedladdning på thepiratebay.org.
maj 15, 2008 kl. 11:45 e m |
Dawwe: Tack för tipset — får se om jag lyckas övervinna mina fördomar. Jag tycker Gervais är exceptionellt bra i The Office, men har inte varit lika helhjärtat entusiastisk för hans upprättstående scenföreställningar eller Extras — det finns något lite kyligt och cyniskt hos honom som jag finner avtändande. Även om jag skrattar högt upprepade gånger när jag ser hans monologer så lämnar de en aningen fadd smak efter sig, tycker jag. Precis samma åsikt har jag om Seinfeld — en mycket begåvad och stundtals underbart underhållande TV-serie som ändå av någon anledning ofta får det att krypa lite lätt i mig. Maybe it’s just me, men jag har lite svårt för den här nittiotalscynismen, eller vad man nu ska kalla det för.
maj 16, 2008 kl. 2:26 e m |
Vafalls – är vi rivaler, herr Nessle?!
Jag vill bara påpeka att den 26-åriga Diana Rigg är min och ingen annan anglofils mentala värmekrus vid sänggåendet. Alla försök att göra mig rangen stridig som hennes främste älskare på distans (i såväl tid som rum) kommer att bemötas med utmaning på duell. Vapen: plommonstop med rakbladsvasst brätte.
maj 16, 2008 kl. 2:43 e m |
Att möta Lunds egen krullmustaschoida Odd-Job i envig på ärans fält känns som ett skrämmande prospekt — men icke desto mindre är jag villig att komma till Dame Dianas undsättning. Plommonstopet jacta est!
maj 16, 2008 kl. 2:58 e m |
Vilket naturligtvis får en att fundera på vad ”plommonstop” kan heta på latin. En utmaning att taga tag i…
maj 16, 2008 kl. 7:06 e m |
Jag är rädd att du inte finner Gervais mer sympatisk i podshowen, men det är å andra sidan inte han som är showen – det är Karl Pilkington med sina nonsensresonemang och galna påståenden. Gervais spelar snarare rollen som mobbaren som ständigt påpekar hur korkad Pilkington är, vilket blir en komisk motpol. Och han har rätt, Pilkington kan vara världens mest korkade, och roliga, 40-åring. Och de är nära vänner på riktigt, annars skulle han knappast komma tillbaka.
Har man som jag sett The Extras, som är nästan lika fenomenal som The Office, så står det klart att Gervais är en väldigt sympatisk person som snarast attackerar cynismen i samhället. Så försök att inte reta dig på honom, han spelar en roll, och älska Karl Pilkington, här hör du varför: http://www.youtube.com/watch?v=Y6jEFqepcXM
maj 17, 2008 kl. 11:12 f m |
Podradio is the shit! Jag kan rekommendera Rhinocast och the Lefsetz Letter för riktigt luddiga och mysigt kaliforniska ”I remember”-anekdoter om allt från Stevie Nicks mikrofonpreferenser till utläggningar om his Bobness morgonhumör. Tvär kontrast till BBC dock. Vår vän James Lileks har också utsändningar på sin hemsida, http://www.lileks.com/diner/index.html.
I övrigt kan jag meddela att jag just nu befinner mig i Illyrien och att det har regnat den här morgonen. Snart ska jag avnjuta en moka och kanske en kremka.
maj 17, 2008 kl. 12:38 e m |
Pod-radio är säkert bra, men gårdagens nyheter är bättre! Jag hänger ibland på Sveriges Radios nostalgikanal SR Minnen (som säkert kan fås som pod-radio, men annars kan man höra den som vanlig nätradio eller t o m i etern om man är en av ca 1000 svenskar som äger en digital DAB-mottagare) som spelar upp allt möjligt ur SR:s arkiv. För en tid sedan gick där Dickie Dick Dickens t ex. Mosebacke Monarki har ofta sänts. Gamla reportage av Hyland eller Sven Jerring. En favorit för mig har varit kåseri/musik-programmen ”Bättre sänt än aldrig” (med Daddy ‘O och Bengan Wittström) samt ”Plattetyder ”(Bengan igen, nu med Kjell Swanberg).
Därtill har jag stundom svingat mig ut i den veritabla djugel som är amerikansk s k OTR (=Old Time Radio). Det finns siter där man kan ladda ned amerikanska radioprogram fr o m 30-talet och framåt, t ex underhållningsprogram (Jack Benny, Bob Hope, Groucho Marx m fl) och äventyrsradiosererna (deckare, sf, skräck, flygäventyr – västerns är jag dock inte så förtjust i). De senaste månaderna har jag haft min MP3-spelare full med ca 150 avsnitt av programmen ”X Minus One” och ”Dimension X” (från 1950-talet) som utgör radiodramatiseringar av kända (eller mindre kända) sf-noveller (Heinlein, Bradbury, Asimov, Simak etc etc). Jag har hunnit igenom ca 2/3 av dem. De räcker länge! OTR kan man avnjuta i lägre ljudupplösning, så en halvtimme går in på kanske 5-6 MB. Och radion *var* bättre förr!
–Ahrvid