Mary S. Heinlein rider i skymningen

För en tid sedan lärde jag mig av mina vittra besökare att en Mary Sue-figur är ett idealiserat självporträtt av författaren som främst förekommer i s k ”fan-fiction”. Författaren beter sig helt enkelt som om hon/han faller i hänryckning när de ser sig själva i spegeln — eller snarare som om de faller i hänryckning när de ser en bild på sig själva som de först har retuscherat grundligt i Photoshop.

Fenomenet uppträder inte bara i fan fiction — även renommerade yrkesförfattare skriver ibland in förskönade upplagor av sig själva i sina böcker. Vissa är direkta Mary-Sue-figurer — ohöljda kärleksförklaringar till det egna egot, som till exempel journalisten Liza Marklunds journalisthjältinna Annika Bengtzon (lägg märke till zätat) eller rättsmedicinaren Patricia Cornwalls rättsmedicinarhjältinna Kay Scarpetta — blonda, starka kvinnor med mycket skinn på näsan (läs: skitjobbiga narcissister) som deras förtänksamma författarinnor låter vinna alla gräl och diskussioner.

Men det finns faktiskt en typ av Mary Sue-figur som jag tycker är värrre, och det är när författaren dyker upp i sin bok som den härligt excentriska bifiguren. Ett exempel är Maria Langs påfrestande alter ego, deckarförfattarinnan Almi Graan (observera anagrammet). Vi förväntas skrocka gott åt hennes ”små egenheter”. Jag frågar mig: om man själv tycker att man är excentrisk och udda — tar inte det lite grann udden av hela grejen? Att resa sig upp och säga ”Jag är excentrisk” är nästan en paradox — lite grann som ”Denna mening är en lögn”.

Häxmästaren på att uppträda som härligt excentrisk bifigur i sina egna böcker är förmodligen SF-författaren Robert A Heinlein. Anledningen till att jag skriver om detta är att jag för en stund sedan låg i min säng och njöt av Podkayne of Mars — något så stimulerande som en äkta femtiotalsflickbok skriven av en riktigt begåvad SF-författare (Podkayne kom visserligen 1963, men femtiotalsstämningen är kompakt).

Handlingen höll just på att komma igång på allvar — den unga yrhättan ska ge sig ut i rymden — hennes småsyskon har just vaknat ur kryosömnen — när det plötsligt dök upp en härligt excentrisk marsiansk senator som vi förväntas skrocka gott åt, samtidigt som vi andlöst lyssnar medan han i ett docerande tonfall lägger ut texten om hur det egentligen förhåller sig med livet och världen.

Själv stönade jag mest och drog mig till minnes den förra Heinleinboken jag försökte läsa — hippiekultklassikern Stranger in Strange Land. Efter en utomordentlig inledning tryfferad med goda idéer tillstötte plötsligt en annan inkarnation av Mary Sue Heinlein — en otroligt klyftig och härligt excentrisk författare och mångmiljonär som ägnade hela dagarna åt att gå runt och docera om hur det egentligen förhåller sig med livet och världen för sitt harem av undersköna kvinnor (en brunett, en blondin och en rödhårig). Jag bet ihop och försökte fortsätta läsa, men efter ungefär trettio sidor av den självgoda Sues tirader gav jag upp hoppet. (Tyvärr befläckas rätt många i övrigt utmärkta Heinleinböcker av att liknande figurer dyker upp — alltid redo att servera tvivelaktiga eviga sanningar om livet, döden och inkomstskatten.)

Den här gången tänker jag trots allt framhärda. Det mesta tyder på att unga fröken Podkayne lämnar Mars och den omåttligt självförälskade senatorn bakom sig inom loppet av tjugo sidor. Men vissa skäl till oro finns det ju …

Annons

38 svar to “Mary S. Heinlein rider i skymningen”

  1. Henrik Says:

    Heinlein är antagligen världens näst mest dryga men totalt oläsliga författare. Det är lite synd att han precis som den drygaste måste klippa in 50 sidor nyliberal propagandasn”omos med jämna mellanrum eftersom han till skillnad från fru Rand faktiskt både har bra storyideer och är en skicklig stilist.

  2. kalle lind Says:

    Apropå idealiserade porträtt av författaren: visst gör Guillou samma sak med figuren Erik Ponti? I Ondskan och Det stora avslöjandet är han en fantastisk simmare, en rakryggad kamrat och så småningom en lysande journalist. I Hamilton-böckerna – som jag pga livets knappa omfång inte läst – lär den här figuren dyka upp igen och avslöja allt skumrask.

    Och är inte Mikael Nykvist också ett synnerligen självgott självporträtt? Barnlös journalist i Stieg Larssons egen ålder med en fruktansvärd impact på damerna.

    Och samtliga Nesser-snutar uttrycker sej som gymnasielärare från Uppsala med författarambitioner.

  3. Gustaf Redemo Says:

    Johan Asplund har skrivit en bok som heter ”Angående Raymond Chandler”, som även om jag inte läst den gynnaren var väldigt underhållande. Där fanns en liten essä om en vrång och tvär gubbe som utan relation till bok eller handling som dyker upp i en av böckerna och har ett litet snack i en hotellobby om jag minns rätt. Asplund hävdar att det är Chandler och det roliga är att just att det är en förfulad och förbittrad Mary Sue, och möjligen lite excentrisk, men inte alls ingen världsförklarare.

  4. Fredrik I Says:

    Kalle: När jag läste Ondskan slogs jag av likheten mellan Erik Ponti och Modesty Blaise. De är i grunden samma slags karaktärer, utrustade med skarpa intellekt, sex appeal och, faktiskt, höga moraliska ideal.

    Men livet har givit dem en tuff start och hårda erfarenheter, och när de tvingas till att slåss – vilket händer för jämnan – tvekar de inte. De gör vad de måste, och slåss bättre än någon annan genom att hålla huvudet kallt. Genom att vara smartare än det dussin blodtörstiga busar som de allt som oftast måste tas med. De gör rätta förberedelser, bär rätta kläder, de har insikter i psykologi som får dem att säga rätt saker vid rätt tidpunkt. Muskler, men framför allt hjärna. Parallellerna är faktiskt hur många som helst om man börjar leta.

    Det roar mig f ö omåttligt att tänka på Jan Guillou och Modesty Blaise som samma karaktär. Möjligen är jag på tok för lättroad.

  5. Bengt O. Says:

    ”Madame Bovary, c’est moi.”

  6. Svensson Says:

    Off topic: du David som gillar pekoralpoesi, versmakeri och språkekvilibrism, har du hört talas om ”transpiranto”?

    Denna parodi på esperanto har utövats av Gunnar Ljusterdal på en onämnbar blaska, och låter så här när Rydbergs ”Tomten” exekveras:

    Fimbulnocturn hat strong klimat / asterix funkas et brassas. / Tutti slafas in isolat / tief in las missinassas…

    Läs mer på:

    http://lennart-svensson.blogspot.com/2008/05/transpiranto.html

  7. David Says:

    Henrik: Det kan i o f s vara värt att göra en distinktion mellan den yngre Heinlein (från fyrtio- femtio- och tiditgt sextiotal) och den lätt grafomana tegelstensmakaren från hans senare år.

    Apropå Ayn Rand så gör hon en av Mary Sue-historiens mera bisarra insatser när hon låter övermänniskohjälten Howard Roark våldta hennes Mary Sue-figur i The Fountainhead och sedan rundar av det hela med den pikanta meningen: ”This was the degradation she had wanted, and she hated him for it”. (Jag lyckades bara läsa halva The Fountainhead innan mina säkringar smälte, men jag är beredd att instämma i kritikern Anthony Lanes utlåtande: ”The book is nuts”.)

    Kalle Lind: Stieg Larssons Mikael Blomkvist — som han väl heter — är en ovanligt flagrant Mary Sue-figur. När det däremot gäller Guillous Erik Ponti rör det väl sig snarare om böcker vars uppsåt är öppet självbiografiskt — mera som t ex Strindbergs Tjänstekvinnans son, eller Ivar Lo:s Analfabeten, Gårdfarihandlaren< etc. Gränsen är i och för sig flytande, men jag tycker man får skilja på såna böcker och äventyrsberättelser där författarens alter ego ständigt triumferar, nedlägger undersköna kvinnor, etc. Carl Hamilton — den adlige vänstersuperhjälten — är isåfall mera av en Mary Sue-figur, tycker jag.

    Gustaf R: Har du inte läst Chandler så kan jag bara avundas dig för vad du har framför dig — mina favoriter är nog The Big Sleep och The Little Sister

  8. David Says:

    Svensson: Va paj, va paj, va farsipaj! Det var väl Nils Hasselskog som uppfann transpiranton till sitt Grönköping som en pigg parodi på esperantorörelsen, om jag minns rätt.

  9. J-h:n Says:

    Ack, Heinlein är ett paradexempel på en författare som blev litet för framgångsrik för sitt eget bästa. Efter den omåttliga succén med Stranger in a Strange Land kunde han plötsligt kräva att INTE EN BOKSTAV FICK ÄNDRAS i hans odödliga alster. Det var dessvärre förödande för själva odödligheten, för sällan har en författare varit i större behov av en sträng redaktör.

  10. Martin R Says:

    Var det inte något med en tidig stroke också? Friday lär vara helt oläslig.

  11. Robert Huselius Says:

    Lou Reed har flera gånger bedyrat sin kärlek till, och inspiration från, Chandler.

  12. A.R.Yngve Says:

    Ett av mina favoritexempel på Mary Sue-karaktärer är stenålderskvinnan Ayla (i Jean M. Auels jättetjocka bokserie… minns ni?) Hon kan ju ALLT. Och har dessutom stenålders-P-piller.

    Men… många av de här böckerna säljer ju rätt bra. Finns det en marknad för Mary Sue-böcker?

  13. Ahrvid Says:

    Sena Heinlein blev alltför ordrik för sitt eget bästa. Men tidiga och mellan-Heinlein är högst läsbara. (Sedan finns några riktigt sena Heinlein som är läsbara, efter att han fått den där hjärnoperationen, så att han fick syre till hjärnan igen…)
    Jag ser f ö inget skäl att beklaga ”härligt excentriska” figurer! Det framstår ju som en hyllning till individualismen, att hylla att människor får vara olika och får ha sina egenheter, and if you don’t like it – tough for you. Varför i all världen skulle det ses som negativt att ha sådana romanfigurer? Dessutom kan de säkert bidra till litet humor också. Förutom att viss excentricitet kan användas i intrigen, att det blir intressant dialog skriven för sådana figurer, osv.

    –Ahrvid

  14. popoffsky Says:

    Det där om att få vinna alla gräl och diskussioner fick mig att tänka på en viss Sokrates, förlåt, Suekrates.

  15. Kalla Kåre Says:

    Finns det några Mary Sue-drag hos pungdjävulen O’Flanagan, tro?

  16. Fredrik T Says:

    Lord Peter Whimsey är väl inte en Mary Sue-gestalt så till vida att han skulle vara Dorothy Sayers alter ego, men däremot väl hennes idealbild av den man hon aldrig fann i sitt eget liv.

    Jag önskar att det funnes fler kvinnor vars manisideal såge ut så!

  17. zoot Says:

    I dag kom senaste numris av Grönköpings Veckoblad till en brevlåda nära mig. Denna gången har Ludoviko Hagwaldo transpirerat Toro Waldhomo:s dänga Fröken Fräken (Fräulein Fraechen) på sedvanligt förnämligt vis. Tack vare denna kulturgärning kan nu hela världens folk njuta av denna ”hit”!

  18. Daniel Says:

    Min Heinlein-favorit är AB Magi. Föredömligt kort.

    Erik Ponti är verkligen odrägligt Mary Sue-ig. OK i Ondskan, där han ju egentligen bara är ett retoriskt grepp som förkroppsligar samtliga vänstergerillor och motståndsrörelser, men i senare böcker när han blivit den här rättrådige, vinkännande och extremt publicistiskt korrekte reportern – herregud!

    Hamilton själv har nog inte så värst många drag från Guillou, mer än kanske klassbakgrunden och relationen till mamma. Han är just en superhjälte, Ponti är Mary Sue.

  19. Svensson Says:

    Sista fullt läsbara Heinleinboken var nog ”Revolt mot jorden” från 1966.

    (Annars tack Zoot för transpirantonytt… fick själv en ny dikt i kommentarsfältet till mitt inlägg, ”Små grodorna”: ”Los minifrogs, los minifrogs, est lajbans voyeur / nix rumpans, nix rumpans, nix phone exterieur”…)

  20. Alexa Says:

    Hmm… Jag läste typ alla Hamiltonböckerna, men nog har vapnenfetishismen förts över från herr G till karaktären Hamilton?

  21. David Says:

    Popoffsky: Ja — att skriva om en allvis karaktär omgiven av sidekicks som bara säger saker i stil med ”Förvisso!” och ”Ett sådant ting kan förvisso tänkas” kanske kan ses som lite lätt Mary Sueigt.

    Kalla Kåre: Jag tror inte att jag någonsin har hemfallit åt Mary Sue-ism — i alla fall inte sedan jag lämnade tonåren (det finns en del opublicerade romaner som innehåller personer som får mig att vrida mig som en mask när jag tänker på dem …)

    Daniel och Alexa: Jag har nog inte läst tillräckligt många av Pontiböckerna för att kunna uttala mig med någon som helst auktoritet (not that that’s ever stopped me before) — bara Det stora avslöjandet, och där har Guillou inte ens skapat sig sin klassiska persona än — den är i alla fall inte färdigstöpt.

  22. David Says:

    Vid närmare eftertanke är liksom hela Jan Guillou en Mary Sue-figur som stigit ut i verkligheten/offentligheten (fast kanske mest det senare).

    Jag kommer att tänka på Cary Grants melankoliska ord: ”Alla önskar att de vore Cary Grant. Jag också.” Jag kan tänka mig att Jan Guillou vaknar vissa morgnar och önskar att han faktiskt vore JAN GUILLOU.

  23. Daniel Says:

    ”nog har vapnenfetishismen förts över från herr G till karaktären Hamilton?”

    Du menar det brinnande intresset för handeldvapen? Det är helt klart den största behållningen med hela dekalogin. Till skillnad mot de pinsamma sexscenerna och de valhänta försöken till psykologiskt djup.

  24. morbitt mathmandu Says:

    Hej!
    Eftersom du inte postat något indiskt inlägg på länge så klumpar jag in här och stör (förlåt).
    Jag har nämligen upptäckt en hindifilm som heter Disco Dancer från 1982 (kanske har du sett den redan) men den har även en fantastisk låt som heter I am a disco dancer sjungen av Vijay Benedict som jag bara måste tipsa dig om! Jag känner mig själv som en indisk John Travolta när jag utan egen vilja rycks med i extatisk dans. Låten finns med på en skiva jag har som heter 80’s filmfare collectible och på samma CD finns även låten Hari Om Hari från filmen Pyara Dushman (1980).
    Hejdå!

  25. David Says:

    Daniel: Jag tycker nog att de delar av Hamiltonböckerna som är mera journalistiska — t ex historik över Bader Meinhof el dyl — visar var Guillous styrka ligger. Däremot är han inget vidare på att skriva actionscener, så vitt jag minns …

    Morbitt: Du är alltid lika välkommen! ust Disco Dancer har jag sett och njutit av —

    I am a disco dancer DUH-DU-DU-DU

    I am a disco dancer POOOOM! PIING!

    en skön upplevelse som var rätt upp i min labyrintiska allé. Däremot kommer jag genast att kolla upp den där samlingsskivan. Tack för tips!

  26. Kalla Kåre Says:

    Var det inte just Disco Dancer som Daniel ”Papa Dee” Wahlgren letade efter i Bombay i den välgjorda och intressanta serien Pappas kappsäck i höstas? Det känns verkligen konstigt att använda de adjektiven om en SVT-serie idagsläget men det var mycket bra TV. Kolla om den ligger kvar i arkivet.

  27. JET Says:

    Varför letade han efter Disco Dancer? Den är inte direkt svår att hitta, vare sig filmen eller soundtracket. Vi visade hela filmen när jag och en kompis hade indisk klubbkväll 2003 och den hade vi köpt hos den där Bollywoodförsäljaren som huserar i ett radhus utanför Stockholm.

    Hela soundtracket hittar man via Google på nolltid.

    Här är titellåten på YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=XYzo1NebtDk
    Här är några låtar till – de flesta ännu skönare, i mitt tycke: http://www.youtube.com/watch?v=vKHT3QDzEg

  28. JET Says:

    Och här är låten med bästa introt (”Come, sing and conquer!”)

    I vissa delar helt suverän trummaskinsminimalism.

    Men ALLRA bäst är ändå den här, som av nåt djävla skäl knycker smådelar av Video Killed the Radio Star:

    Ursäkta, jag försöker att inte jobba. Dumt av mig.

  29. David Says:

    Kalla Kåre: Jag tittar ju generellt sett inte på TV (har inte ens en TV-apparat), men jag har faktiskt sett ett avsnitt av Papa och hans kappsäck, där Wahlgren irrade runt i Kambodja och hängde med inte alltför intressanta rapartister.

    Håller med om att det är ett vällovligt och med SVT-mått mätt ovanligt ambitiöst program, men just det avsnitt jag såg kändes lite förstrött i framtoningen.

    Det kan iochförsig ha att göra med att jag är van vid det furiösa tempot och den mycket grundliga researchen i Jonathan Ross BBC-serie Japanorama (särskilt första säsongen är full av guldkorn — t ex stadsfullmäktigeledamoten som i reklamsyfte försöker sälja in att Godzilla ska angripa just hans stad och står vid en modell av staden och demonstrerar med hjälp av en godzillafotsförsedd pinne hur monstret bäst ska vandalisera oljeraffinaderier och skyskrapor).

    JET: Bra att du la upp lite länka! Funderade på att göra det själv. Och det där med att mycket nitiskt följa upp saker på nätet just när man ska försöka komma igång med jobb har jag oerhört stor förståelse för. Det är — dessvärre — en av de grundvalar på vilka den här bloggen vilar …

  30. Kalla Kåre Says:

    David: Tack för tipset om Japanorama. Och visst är det ett svaghetstecken att man numera glatt viftar på svansen för varje SVT-försök som andas allvarligt försök det allra minsta. Just kambodjaavsnittet av Pappas kappsäck missade jag.

    JET: Om jag inte minns fel ville Papa Dee ha tag på en originalutgåva av Disco Dancer på vinyl, därav letandet.

  31. Bastion Styrbiskop Says:

    Detta förklarar varför jag har så svårt för serien NEMI. En självbespeglad Mary Sue-figur som reser sig som en mur mot läsaren. Jag är bäst och alternativast och bakfullast. Fast det funkar ju…

  32. Liten Karin Says:

    Fredrik T:

    nej, inte är Lord Peter Wimsey en Mary Sue; men väl Harriet Vane (= fåfäng; och so tongue in cheek…), deckarförfattarinnan han kärar ner sig odödligt i i ”Strong Poison”.

    ”Mother, please come and hold my hand, here is the one and only woman and she is being put through the most ghastly unpleasantness” och sedermera gifter sig med cirka fem böcker senare, i vilka Harriets fantastiska intelligens och kärlek till sanningen till suende og sist övertygat honom om att denna enda kvinnan är VÄRD att vänta i minst fem böcker på. Läsaren förväntas ha minst lika starka nerver.

    Sayers passar helt vid sidan av, eller rentav invävda i huvudhandlingen, som olidliga och ibland exentriska bifigurer, på att ta hämnd samt död på; om jag räknat lågt och rätt: sådär en tre till sju före detta älskare och detta så älskvärt läsvärt att man önskar man vetat vem hon varit kär i, när det begav sig i Bloomsburys bohemia på tjugotalet.

    Alla är de rena (sic!k) arslen som förtjänar att dö, givetvis. Eller vanäras grovt, åtminstone. Se föredettingen i Strong Poison: äkta hat, om man betänker hur han dör i långsam och plågsam magförgiftning; via arsenik. Och detta av lägsta, lumpna skäl medan femme fatalen Harriet framstår som en ängel med lätt solkiga vingar, som mest.

    Som får lorden på slutet, givetvis. Efter att alla kvinnliga fiender från studietiden fått framstå som löjeväckande. Mycket praktiskt och endast överträffat av Dante Aligheri i elegans.

  33. vistet Says:

    Apropå litterära mord som substitut så är Simone de Beauvoir ett intressant exempel : först talar det offentliga överjaget i essäform om hennes unika öppna relation med Sartre , som tål andra relationer … sen skriver hon Mandarinerna , en intensiv skildring av svartsjuka som avslutas med att den kvinnliga rivalen giftmördas .. och som pricken över i:t så dedikerar hon hon boken till Den Andra Kvinnan i Sartres liv just då.

  34. Oskar Says:

    Jag har själv bara läst två texter av Robert Heinlein, Glory Road som väl är (sunkig) fantasy med vissa sci-fi-element och en novell som i översättning i John-Henri Holmbergs antologi Första stora science-fiction-boken hette Lyft dig i håret!. Den förstnämnda var inget vidare men novellen är en härlig variant på tidsresetemat som jag tyckte var väldigt kittlande när jag som 14-åring läste den, med sina liknelser av rumtiden som en väv, som både kan vikas och i vilken kan skapas hål…

    För övrigt en väldigt bra novellsamling – bortsett från många störande korrekturmissar – som samlar några klassiker från sci-fins guldålder. Den som gav mig störst SOW var nog Dykter blev var bogaläfs av ”Lewis Padgett” som jag av en slump såg har blivit (fritt tolkad) film nyligen under titeln The Last Mimzy.

    • Stefan Says:

      Läste den antologin för typ 30 år sedan.
      Fick ett infall nyss och googlade.
      Hamnade här hos Nessle.
      Kunde man ju räknat ut.
      Kulturens väktare.
      :)

  35. David Says:

    Bastion: Ja, Nemi är väl Mary Sue i kubik. Och dessutom på något bisarrt sätt ”alternativ” och ”übersvennig” i ett och samma andetag — en ”Cathy i corpsepaint” som jag och Jocke L brukar säga.

    Vistet: Ännu ett bevis på att den här ”fria” ”öppna” kärleken mellan ”moderna” ”upplysta” människor av någon anledning sällan fungerar särskilt bra i praktiken …

    Oskar: Gissningsvis är ”Lyft dig i håret” identisk med ”By His Bootstraps” — en av de verkligt klassiska tidsreseparadoxnovellerna — SPOLIERARVARNING — där alla uppträdande i dramat efter hand visar sig vara samma person i olika åldrar.

    Jag blev också yr i mössan av Sense of Wonder när jag läste Mimsy Were the Borogoves (som bogaläfs dansa rock and rolla heter i original) — den var med i samma nummer av tidskriften Nova som en av mina gamla SF-noveller när det begav sig.

    Padgett, d v s man och hustru-paret Henry Kuttner och Catherlne L Moore, fick verkligen till det som fan ibland. På egen hand är Kuttner förbluffande ojämn men ibland fantastisk, och Moores melankoliska skildringar från ett döende Mars är också mycket stämningsfulla, om jag törs lita på mitt sjuttonåriga jag som lektör (vilket jag väl inte alltid gör).

  36. Seam Says:

    Somehow i missed the point. Probably lost in translation :) Anyway … nice blog to visit.

    cheers, Seam.

  37. Svensson Says:

    I kommentarerna till det här inlägget har man fått läsa mycket om Heinlein. Mannen tycks vara rätt populär ännu.

    Och vill man läsa mer om hans verk, en smärre genomgång av hans opus samt en koll på lite ovanligare noveller som ”Elsewhen” och ”Lost Legacy”, kan man gå in på min blogg:

    http://lennart-svensson.blogspot.com/2008/01/robert-anson-heinlein-man-and-his-music.html

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: