En metafilmsjunkies bekännelser

Av någon anledning har jag alltid varit förtjust i metahumor. Jag minns hur jag som tioåring var helt fascinerad när Gyllenbom klättrade mellan serierutorna eller Monty Pythons Gumbys stod med näsdukar på huvudet och pekade och skrek ”The architect sketch! Up there! Up there!” som övergång till ett nytt segment.

Därför brukar jag även uppskatta inte helt fullgångna filmer som Välkommen till Pleasantville, där Tobey MacGuire och Reese Witherspoon ramlar in genom TV-skärmen och hamnar i en underbar pastisch på en femtiotals-TV-serie.

Problemet med den här typen av att metafilmer är att de ofta har hisnande suggestiva inledningar, men efter hand drabbas av vad man i branschen kallar för ”Third act problems” — det är svårt att förvandla den fantasieggande idén till en fungerande handling med tillfredställande avrundning. Pleasantville flyter t ex ut i något slags flummig entropifest och börjar övergå i färg. I Den sista actionhjälten får skurken Murray F Abraham — ”He killed Mozart!” — ”Moe who?” — ”Moe Zart” — oväntad hjälp av Bengt Ekerots Döden från Sjunde inseglet i det kaotiska klimaxet.

Fast det mest minnesvärda i Sista actionhjälten är nog trailern för en actionmättad version av Hamlet, med Schwarzenegger som den tvivelsjuke prinsen:

Narrator: Something is rotten in the state of Denmark, and Hamlet is taking out the trash.
Old Man: Stay thy hand, fair prince.
Hamlet: [skjuter honom] Who said I’m fair?
Narrator: No one is going to tell this sweet prince good night.
Hamlet: To be or not to be? Not to be.

Woody Allens Kairos röda ros — som väl är urmoder till de senare försöken i den här smala subgenren — har också så vitt jag minns vissa svårigheter med att styra upp en vettig avslutning (det slår mig att jag inte har sett den sedan den kom, så jag kan inte yttra mig med någon större säkerhet).

En nära släkting till Kairos röda ros-genren är de filmer som istället är idémässiga kusiner till Tre Amigos — där skådespelare förväxlas med sina rollfigurer och hilarity ensues. här behöver man inte trixa med naturlagarna, utan fiktionen kolliderar med den kärva verkligheten i folks huvuden. Det ädlaste exemplet — och, dammitall, det enda jag kommer på för tillfället — är väl Galaxy Quest där de avdankade Startrekskådisarna blir tvugna att rädda världsalltet trots sina något tvivelaktiga meriter (Sigourney Weaver: ”Look, I’ve got one job on this ship! I repeat what the computer says!”)

Jag älskar den här sortens filmer trots deras eventuella tillkortakommanden (den enda riktigt helgjutna produkten bland de ovanstående är väl Galaxy Quest). Döm alltså om min förtjusning när jag nyligen upptäckte att Disney givit sig in i Kairos röda ros-branschen och producerat Enchanted, där en tecknad Disneyprinsessa förvisas av den onda drottningen till vår verklighet.

Detta ger givetvis Disneys manusmakare möjlighet att hänge sig åt hejdlös självparodi, även om det var rätt länge sedan som studion gjorde filmer så skamlöst supersentimentalt söta som den Enchanted tar avstamp i.

Enchanted är inte helt fri från Third Act Problems, men lyckas faktiskt lösa dem bättre än de flesta tidigare försöken i genren — och särskilt första halvan bjuder på några helt hisnande kreativa scener. Sångnumret där prinsessan städar upp i en lägenhet på Manhattan med hjälp av kackerlackor, duvor och råttor är något av det mest stimulerande jag sett på mycket länge — jag skrattade så jag grät, grät så jag skrattade och var helt hänförd.

”Allt görs för sina förtjänster”, som jag tycker om att säga, och även om Enchanted inte lyckas hålla samma nivå genomgående så är de bästa scenerna värda entréavgiften flera gånger om. Åtminstone om man — som jag — är metafilmsjunkie och är beredd att injicera den åtrådda ingrediensen även om den råkar vara uppblandad med lite bakpulver.

21 svar to “En metafilmsjunkies bekännelser”

  1. Bastion Styrbiskop Says:

    Kairos röda ros gillade jag mycket men minns inte handlingen. Många filmer gillar man för upplägget, man sympatiserar med dem, man står på deras sida mer än man följer och rycks med av en berättelse…

  2. Lotten Bergman Says:

    Jag med, jag med!

    Metafilmer, metapjäser och metaböcker som är lagom förvirrade äro de bästa. Det är som att titta in i en spegel och se en annan spegel som visar hur man tittar i en spegel och till slut vet man inte vem som är vem och om det egentligen kanske inte är en spegel utan blott verkligheten. (Nej, jag begriper inte heller vad jag skriver.)

    ”Sex roller söker en författare” av Pirandello är den första pjäs jag ska regissera när Dramaten upplåter sin stora scen åt mig.

  3. Martin R Says:

    I en av Tex Averys tecknade kortfilmer finns en scen där ett hårstrå har fastnat i projektorn och står och spritter vid bildens nedre kant i takt med filmrutorna. Mycket irriterande — tills en av de tecknade figurerna böjer sig ner och avlägsnar hårstråt…

  4. Dr Müller Says:

    Den relativt nya ”Stellet licht” av Carlos Reygadas har jag sett omskriven som en metafilm. Kanske någon som sett denna och vill rekommendera/avråda mig att göra detsamma?

  5. Fredrik T Says:

    David, såsom innehavare av en troligen runt 15 år gammal videoinspelning av ”Kairos röda ros” vilken jag tittat på otaliga gånger, vill jag nog hävda att Din upplevelse av problemen att avsluta denna film beror mer på att det var länge sedan Du såg den än att de verkligen finns där. Vad som däremot är fallet är att avslutningen på filmen är mycket sorgligare än det euforiska meta-mittpartiet: filmindustrins moguler duperar såväl matinéhjälten som den hunsade hemmafrun att återgå till sina gamla roller och slår därefter brutalt av projektorn. Som nostalgiker och idealist kan man förvisso uppleva denna final som frustrerande, men rent dramaturgiskt är den knappast en nödlösning utan snarare en konsekvent lagom cynisk ihopknytning av filmens ”berättarsäck”.

  6. wee1 Says:

    Blazing Saddles! ”Have you ever seen such cruelty?” Galaxy Quest – Kan se den hur många gånger som helst! Meta FTW. Får jag en dotter ska hon heta Meta.

  7. ban~ken Says:

    Jag har sett Reygadas film och skulle inte kalla den meta, men den har ett, antar jag, övernaturligt inslag. Absolut sevärd. Jag såg den för övrigt dyka upp idag på torrentsajten Mininova under sin engelska titel ”Silent Light.”

    Filmer med manus av Charlie Kaufman kan ha metainslag men inte nödvändigtvis i förhållande till filmmediet. I hans regidebut pågår ett märkligt teaterprojekt där det blir nödvändigt att regissören spelas av en skådespelaren, efter en tid blir det nödvändigt att ta in en skådespelare som spelar skådespelaren som spelar regissören. Kinesiska askar.

    Metafilm är väl i dagligt spåkbruk en film som handlar om film på något sätt. Metafilmen par excellence är väl Powells ”Peeping Tom” där det handlar om en amatörfilmare och inte nog med det. Huvudpersonen mördar kvinnor med sitt knivförsedda stativ medan han filmar dem. Och inte nog med det. Samtidigt som han gör det tvingar han offren att se sig själva bli rädda och mördas i en spegel han har monterat på kameran, de får alltså se en (spegelvänd) simulering av filmen han spelar in.

    När det gäller filmer där folk interagerar med figurer i en film de ser projicerade så är ju Buster Keatons ”Sherlock Jr.” kanske den bästa trots att den lider lite av att surrealismen förklaras i slutet.

    Den här polska filmen har jag inte sett men där vrider man tydligen allt ett varv till genom att referera till Woody Allens film: http://us.imdb.com/title/tt0103150/plotsummary

  8. David Says:

    Här verkar finnas ett stort och svällande samförstånd bland bloggbesökarna. Alla älskar metafilmer. Särskilt glädjande att flera av mina storfavoriter dras upp i diskussionen.

    Jag älskar förstås Tex Avery — särskilt hans produktion från mitten av fyrtiotalet. Hans estetik verkar bygga på parollen ”nothing exceeds like excess” — och sedan vräker han på med meta och meta-meta-nivåer och hisnande non sequiteurs. Plus naturligtvis en och annan fritt fallande oceanångare som landar i huvudet på osympatiska bulldoggar.

    Hårtstråskämtet som R nämner ovan påminner mig f ö om mitt favoritsimpsonssoffskämt (leve svenskan! Det är bara vi och tyskar som kan göra såna klumpfotade nybildningar ostraffat) — när familjen når fram till soffan får de syn på Fox-loggan i hörnet, sliter loss den i vredesmod och börjar hoppa på den. Simpsons kunde vara hur råa som helst mot Fox och dess ägare Rupert Murdoch, eftersom det under många år bara var två program som bar upp kanalen — Simpsons och X-files. Hade David Duchovny krävt att bolaget skulle byta namn till Twentieth Century Mulder hade han nog också fått sin vilja igenom.

    Dessutom sparkar jag förstås mig själv, när jag läser Ban-Kens inpass, för att jag glömde nämna Sherlock jr, som förutom att det är en av filmhistoriens första (och bästa!) metafilmer även är en av mina topp tio-favoritfilmer genom tiderna. Buster gör stunts som skulle få Jackie Chan att blekna, och lyckas samtidigt med enkla medel skapa synnerligen sofistikerad metahumor.

    Till Wee1 vill jag bara säga — minns att det finns många Meta Welander-nivåer — men bara i Maj Britt Theorin … (Öh — vad hände?)

  9. Kris Says:

    Min favorit inom metafilmsgenren är nog italienaren Maurizio Nichettis helgalna komedi ”Ladri di saponette” från slutet av åttiotalet.
    Nichetti (som såvitt jag förstår är Italiens direkta motsvarighet till Lasse Åberg) spelar en filmregissör som har spelat in en svartvit, superseriös långfilm med diskbänksrealism och tragiskt slut. När den svartvita filmen så ska visas på kabel-tv avbryts den hela tiden av grälla reklamfilmer, som efter ett tag börjar smälta samman med långfilmen – den sexiga blondinen från shamporeklamen dyker upp i den fattiga familjens kök medans ett av barnen försvinner in i en reklamfilm för leksaker. Osv.

    Jag har letat som en tosig efter den här filmen på DVD, men den verkar inte finnas. Har däremot kommit över några av Nichettis andra filmer. De är också väldigt konstiga och rekommenderas starkt.

  10. kalle lind Says:

    Apropå Kaufman – metanivåer på ett annat slags nivå hittar man i e film som Man on the moon om Andy Kaufman. Där spelar Danny DeVito (som jobbade med Andy i Taxi) managern George Shapiro, medan Shapiro spelar en bartender. Paul Giamatti spelar Bob Zmuda medan Bob Zmuda spelar en producent på Fridays, där Norm McDonald spelar Michael Richards medan övriga Fridays-castet spelas av sej själva. Lorne Michaels och Letterman spelar sej själva som tjugo år yngre, Letterman dock i sin nittitalsframtoning i kostym och Michaels i sin casual åttiotalsstil. Etc.

    Tillsammans med dom friheter Milos Forman och hans manusförfattare tagit sej i biografin – Kaufmans milk and cookies kom ju mycket tidigare i hans karriär, det var under dom fem år när Lorne Michaels inte producerade SNL som Kaufman blev bortröstad från rutan etc – skapar dom (gissar jag) medvetet en film som luras och lägger ut dimridåer på samma sätt som Kaufman ägnade hela sitt för korta liv åt att göra.

  11. Jacob Says:

    Man sällar sig till kören: ”ja me, ja me!” – metaskoj är ju kul på hjul!

    Men götapetter! Vem hade anat att det rymdes en sån guldklimpsscen i Enchanted!

  12. popoffsky Says:

    oshiis ”talking head” är en fin icke-animerad metafilm om japansk animationsindustri, med centimeterhöga färgläggare med clowndräkt och heliumröst som blir dränkta i sina egna färgburkar, etc. regissören för en animeproduktion har försvunnit och en spökregissör inkallas för att färdigställa projektet, av vilket endast en kort musikslinga till ledmotivet finns att tillgå. en efter en dör medarbetarna medan man för deliriska resonemang om manusförfattande och skådespeleri. till slut visar det sig, om jag minns rätt, att spökskrivaren är den försvunna regissören, eller tvärtom, och att hela filmen är en film-i-filmen. roligt är det hursomhelst.

  13. Herr Svisser Says:

    I Hasse Alfredsons film ”Jim och piraterna Blom” från 1987 finns en scen där en skånsk filmregissör (Michael Segerström) spelar in en film om en skånsk filmregissör (Ingvar Andersson) som spelar in en film. Tomteskureffekten fulländas av att vi i biopubliken vet att den film vi ser är gjord av en skånsk filmregissör.

  14. A.R.Yngve Says:

    Underbart meta-ögonblick i RETURN OF THE KILLER TOMATOES:
    George Clooney stoppar filmen för att ge de enormt klumpiga hjältarna extra tid att vinna:

    (Filmen har också en oemotståndligt catchy öppningssång:
    http://youtube.com/watch?v=MmN1nAvOi5Y )

  15. ban~ken Says:

    Om vi nu är nere på ”metaögonblick” så kan jag ju påminna om Michael Hanekes filmer ”Funny Games” i vilka huvudpersonerna backar handlingen med en fjärrkontroll för att rätta till ett misstag de har begått. Shohei Imamura har ett underbart ögonblick av ett annat slag i ”Ningen johatsu” men det vore synd att berätta om det om någon ska se filmen. Jag såg mycket fram mot ”Ladri di saponette” efter att ha läst en beskrivning, men tyckte den var lite tramsigare än jag hoppats. Sedan har vi ju massa metaögonblick i alla filmer där protagonisterna plötsligt börjar tala mot kameren, direkt till biobesökaren. Även om man inte kan svara så är det egentligen häftigare än att se Jeff Daniels komma ut ur bioduken och träffa Mia Farrow.

  16. vistet Says:

    Jag såg och gillade ”Ladre di saponetti” , regissören som var med på visningen sa dock att vi inte fått ta hela upplevelsen : filmen är komplett först i det ögonblick den visas på TV , med avbrott av den reklam som den parodierar. ( En tanke för Claes Eriksson )

    Annan kul metahumor i rollbesättningen finns i Cecil B. Demented , där Patricia Hearst (http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/thumb/3/35/Patty_Hearst.jpg/225px-Patty_Hearst.jpg ) spelar det levande argumentet/modern som driver sitt barn in ett liv som filmterrorist.

    Extremt film-metigt är The Auteur Theory (http://www.imdb.com/title/tt0159259/) : seriemord på filmfestival , det enda sättet att hitta mördaren är att jämföra stilen i morden med stilen i filmerna hos dom gästande regissörerna. Funkade rätt bra att se på filmfestival ..

  17. ban~ken Says:

    Förresten, ett tips till alla m-junkier därute: Kolla in den brittiska TV-serien ”Echo Beach” som gick i 12 avsnitt på ITV i början av 2008. Det är egentligen inget speciellt med den. En högst vanlig såpa om en turistort i Cornwall med Jason Donovan i en av rollerna. Ni kan gissa vilken låt de har använt som signatur och det är inte Martha och hennes bakverk som framför den.

    Det speciella är att att ITV samtidigt, och direkt före varje visning av ”Echo Beach” sände serien ”Moving Wallpaper” som handlar om produktionen av en såpa som heter ”Echo Beach” där handlingen i den förra hela tiden kommenteras på ett underhållande sätt. ”Moving Wallpaper” är skruvad åt det drastiskt komiska hållet. ”The Office” utan fejkdoku-greppet liksom. Onekligen kul att se författarna gnabbas och producenten bestämma hur handlingen ska utvecklas samtidigt som man strax får se ”resultatet.” Det ryktas att ”Echo Beach” kanske läggs ner medan ”Moving Wallpaper” visst ska fortsätta med en andra säsong.

  18. charlotte Says:

    Som filmvetare känner jag mig nödgad att hoppa in & skrika ”Hallå! Klart det finns metainslag med anspelning på filmmediet hos Charlie Kaufman.” Suveräna Adaptation, där en av de båda tvillingmanusförfattarna som skapar den film vi ser går på ett föredrag om filmdramaturgi av en guru som sprutar visdomsord av den typ filmbranschen länge varit full av. T ex.
    Filmhistorien är så full av metafilm, från Keaton via Sunset Boulevard till Scream & alla andra av dagens metaindränkta popkulturfilmer (som den David tipsar om, tack för tipset!), att det kan kännas lite andefattigt om man rör sig för länge i den dimensionen.
    Men Cecil B. Demented är underbar, det håller jag med vistet om. Och Adaptation. Och Simpsons. Och Tex Avery. Äsch det finns massor….

  19. ban~ken Says:

    Charlotte: Skrik lagom. ”Inte nödvändigtvis” betyder inte samma sak som ”inte alls”.

  20. charlotte Says:

    Okidok.

  21. The ghost of Buster … « David Nessle Says:

    […] På engelska är filmen  känd som Sherlock jr, den är ett av Keatons mästerverk och möjligen den enda stumfilmen på min tio i topp-lista över alla tiders bästa filmer — ett tidigt exempel på den där typen av metafilm som jag älskar och har skrivit om tidigare här på bloggen. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: