En metafilmsjunkies bekännelser

Av någon anledning har jag alltid varit förtjust i metahumor. Jag minns hur jag som tioåring var helt fascinerad när Gyllenbom klättrade mellan serierutorna eller Monty Pythons Gumbys stod med näsdukar på huvudet och pekade och skrek ”The architect sketch! Up there! Up there!” som övergång till ett nytt segment.

Därför brukar jag även uppskatta inte helt fullgångna filmer som Välkommen till Pleasantville, där Tobey MacGuire och Reese Witherspoon ramlar in genom TV-skärmen och hamnar i en underbar pastisch på en femtiotals-TV-serie.

Problemet med den här typen av att metafilmer är att de ofta har hisnande suggestiva inledningar, men efter hand drabbas av vad man i branschen kallar för ”Third act problems” — det är svårt att förvandla den fantasieggande idén till en fungerande handling med tillfredställande avrundning. Pleasantville flyter t ex ut i något slags flummig entropifest och börjar övergå i färg. I Den sista actionhjälten får skurken Murray F Abraham — ”He killed Mozart!” — ”Moe who?” — ”Moe Zart” — oväntad hjälp av Bengt Ekerots Döden från Sjunde inseglet i det kaotiska klimaxet.

Fast det mest minnesvärda i Sista actionhjälten är nog trailern för en actionmättad version av Hamlet, med Schwarzenegger som den tvivelsjuke prinsen:

Narrator: Something is rotten in the state of Denmark, and Hamlet is taking out the trash.
Old Man: Stay thy hand, fair prince.
Hamlet: [skjuter honom] Who said I’m fair?
Narrator: No one is going to tell this sweet prince good night.
Hamlet: To be or not to be? Not to be.

Woody Allens Kairos röda ros — som väl är urmoder till de senare försöken i den här smala subgenren — har också så vitt jag minns vissa svårigheter med att styra upp en vettig avslutning (det slår mig att jag inte har sett den sedan den kom, så jag kan inte yttra mig med någon större säkerhet).

En nära släkting till Kairos röda ros-genren är de filmer som istället är idémässiga kusiner till Tre Amigos — där skådespelare förväxlas med sina rollfigurer och hilarity ensues. här behöver man inte trixa med naturlagarna, utan fiktionen kolliderar med den kärva verkligheten i folks huvuden. Det ädlaste exemplet — och, dammitall, det enda jag kommer på för tillfället — är väl Galaxy Quest där de avdankade Startrekskådisarna blir tvugna att rädda världsalltet trots sina något tvivelaktiga meriter (Sigourney Weaver: ”Look, I’ve got one job on this ship! I repeat what the computer says!”)

Jag älskar den här sortens filmer trots deras eventuella tillkortakommanden (den enda riktigt helgjutna produkten bland de ovanstående är väl Galaxy Quest). Döm alltså om min förtjusning när jag nyligen upptäckte att Disney givit sig in i Kairos röda ros-branschen och producerat Enchanted, där en tecknad Disneyprinsessa förvisas av den onda drottningen till vår verklighet.

Detta ger givetvis Disneys manusmakare möjlighet att hänge sig åt hejdlös självparodi, även om det var rätt länge sedan som studion gjorde filmer så skamlöst supersentimentalt söta som den Enchanted tar avstamp i.

Enchanted är inte helt fri från Third Act Problems, men lyckas faktiskt lösa dem bättre än de flesta tidigare försöken i genren — och särskilt första halvan bjuder på några helt hisnande kreativa scener. Sångnumret där prinsessan städar upp i en lägenhet på Manhattan med hjälp av kackerlackor, duvor och råttor är något av det mest stimulerande jag sett på mycket länge — jag skrattade så jag grät, grät så jag skrattade och var helt hänförd.

”Allt görs för sina förtjänster”, som jag tycker om att säga, och även om Enchanted inte lyckas hålla samma nivå genomgående så är de bästa scenerna värda entréavgiften flera gånger om. Åtminstone om man — som jag — är metafilmsjunkie och är beredd att injicera den åtrådda ingrediensen även om den råkar vara uppblandad med lite bakpulver.

Annons