Redan för närmare två år sedan kunde vi här på bloggen konstatera att Singapore svänger. Sedan dess har jag fortsatt att botanisera planlöst i gammal populärmusik från jordens olika hörn.
Senaste månaderna har jag till exempel ägnat mig en hel del åt sydamerikansk sextiotalsschlager och pop — två fält som verkar ha lätt att smälta ihop söder om Panamanäset. En close harmony-grupp som Los T.N.T. har inga problem med att sjunga in spanska tolkningar av både Jan and Deans Surf City (där ”Two girls for every booooooy” förvandlas till det mera själviska ”Dos chicas para miiiiiiiiií”) och Henry Mancinis Baby Elephant Walk.
Men även här fanns det förstås gott om grupper som satsade mera helhjärtat på snäva byxben, insektsjagarskor och floppy mop-tops — till exempel de ogenerade bedragarna här ovan.
Jag inser mer och mer vidden av Beatles och sextiotalpopens globala genomslag– the British Invasion börjar kännas mera som the British World Conquest.
Vissa av de latinamerikanska cover-conquistadorerna sjunger faktiskt på en engelska som är ännu mindre övertygande än den som asiatiska grupper somTokyo Beatles presterar — vilket jag knappt trodde var möjligt. Ett särskilt hedersomnämnande går till gruppen Los Estudiantes som har såna problem med Beatles Please Please Me att de helt sonika skriver en ny text, som består till stora delar av den glada uppmaningen ”Come on, come on!”, blandad med generösa portioner av nonfigurativ spanska kocken-engelska. (Estudianterna hade uppenbarligen inte estudierat engelska särskilt grundligt.)
Mest påminner såna här tolkningar om den engelska som jag och mina jämnåriga presterade när vi hörde Beatles i tre- fyraårsåldern. En vän till mig sjöng ”Schlaffsjo, jäh, jäh” och en väninna tolkade texten som ”Tjolattjo, yeah yeah!”
Även när det gäller dansen inträffade många pigga kulturkrockar under sextiotalet. När indier twistar i gamla filmer håller de gärna händerna framför sig och skakar dem frenetiskt — som om de inte har lyckats hitta kökshandduken — samtidigt som de utför på stället marsch. I Hong Kong lanserade gruppen The Fabulous Echoes en spastisk och fantastisk dans som måste ses för att tros — se dem till exempel framföra den halvobskyra Beatleslåten It Wont be Long här (det gick inte att bädda in U-tubeklippet, men jag rekommenderar er starkt att klicka på länken).
I klippet här ovan väljer Hong Kong-filmstjärnan Josehine Siao istället att ta fasta på det aggressiva elementet i rockmusiken när hon gör sin tolkning av Johnny Kidds Shakin’ all Over — koreografin går mest ut på att hon går runt och klår upp fyllon på ett egendomligt förstrött sätt.
Dessa arkeologiska artefakter från svunna kulturkrockar lockar förvisso till skratt, men vi svenskar har nog ingen större anledning att slå oss för bröstet och börja skrodera om vår ”järnkoll”. Ett gäng chilenare eller Hong Kong-bor som får se en filmsnutt där Mikael Ramel och Steampacket framför en svensk version av Turtles Happy Together samtidigt som Åsa-Nisse och Klabbarparn kryper runt under borden på stadshotellet i Vetlanda skulle förmodligen också kunna fnittra en del åt sällsamma provinsiella särdrag …
maj 29, 2008 kl. 8:45 e m |
Fredrik Strage i DN tipsade om det kanske svängigaste klippet på hela Youtube, nämligen indonesiska Tielman Brothers framträdande från 1960: http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/258
Vad gäller det latinamerikanska är jag mest insnöad på den senare, psykedeliska/progressiva eran. Rekommenderas där kan Laghonia från Peru, Módulo 1000 från Brasilien samt förstås tropicalialegenderna Os Mutantes från samma land. På den poppigare sidan är peruanska We All Together helt suveräna. Deras första (och tyvärr enda) album från 1972 står i sina bästa stunder inte Beatles långt efter.
maj 29, 2008 kl. 9:59 e m |
Jag läste en gång på lätta sidan i en av morgontidningarna om en tant som hade försökt köpa den populära barnskivan ”Tjolafsan” åt sina barnbarn.
The Fabulous Echoes är ju helt otroliga! Gillar särskilt den sjätte killen som varken sjunger eller spelar utan enbart är på scen för att någon tror att han är bra på att dansa.
maj 29, 2008 kl. 10:08 e m |
Jag vet inte om du haft det uppe tidigare
men dessa småsnillen kan inte hålla ett ljus mot genierna från Indien i
Förmodligen har du haft det uppe. Det är för bra för att missa.
För övrigt verkar Gumnaam vara en ljuvlig film, se
Vem kan frivilligt missa en film från PRITHVI PICTURES?
maj 29, 2008 kl. 10:53 e m |
Robert H: Jag kommer att tänka på den där scenen i Back to the Future där Marty Fly blir så glad över att han undvikit tidsparadoxen att han rullar på golvet och trashar gitarren, för att sedan vakna till och säga till Prom-publiken: ”I guess you’re not ready for that yet”. Bröderna Tielman kunde kanske säga samma sak, även om de har tagit till sig Zappas visdomsord ”We sing a few bars so people think they’re in a song”.
Barks: Ja — indierna tävlar som vanligt i en klass för sig själva, och Ghost World-numret är ju en klassiker. Däremot har jag inte sett själva filmen — av allt att döma en hindiremake på Tio små negerpojkar (som f ö har haft tre engelska titlar — Christie bytte från ”Ten Little Niggers” till det marginellt mera p k ”Ten Little Indians” — kongenialt i det här sammanhanget — innan hon till sist gav upp etnobagen helt och hållet och stannade för det föredömligt oanstötliga ”And Then There Were None”.) Trailern gjorde mig lite sugen — Helen Khan var ju med, och hon är en favorit. För att göra etnoförvirringen ännu tätare kan jag ju runda av med att länka till hennes dansnummer Mera Naam Chin Chin Choo där hon framträder som hindisjungande boogie woogie-kines:
Det här är hennes genombrottsfilm — i mognare ålder spelade hon främst vamproller …
maj 29, 2008 kl. 11:11 e m |
Gumnaam är tydligen urdu för ”okänd” eller ”anonym” — information om både filmen, de medverkande och Ghost World-dansnumret Jaan Pehechan Ho (hindi för ”vi borde lära känna varandra”) kan man hitta här:
http://en.wikipedia.org/wiki/Gumnaam
maj 30, 2008 kl. 9:17 f m |
Engelska är ett enkelt språk, schlafftjo jä jä, sade jag och mina syskon.
maj 30, 2008 kl. 7:19 e m |
Appalattjo jä jä jä är en tredje autentisk uttolkning.
maj 30, 2008 kl. 8:14 e m |
Martin R: Du hade hamnat i spamfiltret en gång till av för mig obegriplig anledning — ursäkta!
juni 3, 2008 kl. 7:17 e m |
Men! Inte visste jag att Josefin Siao, baettre kaend foer en dyrkande allmaenhet som Fru Fong fraan Fong Sai Yuk-filmerna, var saangerska ocksaa. Min beundran vet inga graenser!
juni 3, 2008 kl. 9:56 e m |
It Won’t Be Long är ju inte alls obskyr, inte minst eftersom den är svaret på en av mina absoluta favoriter i kategorin triviafrågor; vilken Beatleslåt innehåller flest ”yeah”?
juni 6, 2008 kl. 12:01 f m |
I min barndom använde vi substantivet ”lattjojäjä”. Det betydde mikrofon.
Någon annan som känner igen det?
juni 15, 2008 kl. 10:57 f m |
Hittade en gammal ”Mina kompisar”-bok hemma i föräldrahemmet.
På frågan ”Favoritlåt?” har jag (6 år gammal) svarat ”Slafs och Jä!”
//Henrik
…som längre fram i livet gjorde en felhörning på Jumpers gamla låt ”Tapetklister”, istället för ”Tapetklister under mina skor / du är så mycket vackrare än vad du tror” hörde jag ”Tar flygbussen under mina skor / du är så mycket…”
juni 16, 2008 kl. 9:52 e m |
Vad gäller folkbildningen I Sverige, något jag i andanom hemligen vurmar för, ävenom över ett stort avstånd i såväl tekniskt som geografittiskt sinnelag, ska jag, utterly utmost be att få rekommendera ett sånd däringa ”off topic” med tropkhjälm, för att inte genast säga Tapioki, samt be att få rekommendera följande upplysande sång till den gemene lyssnaren eller rentav stofilen ( i rent folkbidningstekniskt syfte, förstås):
http://jermynsavile.livejournal.com/60932.html?thread=965124#t965124