Tjolattjo Yeah Yeah!

Redan för närmare två år sedan kunde vi här på bloggen konstatera att Singapore svänger. Sedan dess har jag fortsatt att botanisera planlöst i gammal populärmusik från jordens olika hörn.

Senaste månaderna har jag till exempel ägnat mig en hel del åt sydamerikansk sextiotalsschlager och pop — två fält som verkar ha lätt att smälta ihop söder om Panamanäset. En close harmony-grupp som Los T.N.T. har inga problem med att sjunga in spanska tolkningar av både Jan and Deans Surf City (där ”Two girls for every booooooy” förvandlas till det mera själviska ”Dos chicas para miiiiiiiiií”) och Henry Mancinis Baby Elephant Walk.

Men även här fanns det förstås gott om grupper som satsade mera helhjärtat på snäva byxben, insektsjagarskor och floppy mop-tops — till exempel de ogenerade bedragarna här ovan.

Jag inser mer och mer vidden av Beatles och sextiotalpopens globala genomslag– the British Invasion börjar kännas mera som the British World Conquest.

Vissa av de latinamerikanska cover-conquistadorerna sjunger faktiskt på en engelska som är ännu mindre övertygande än den som asiatiska grupper somTokyo Beatles presterar — vilket jag knappt trodde var möjligt. Ett särskilt hedersomnämnande går till gruppen Los Estudiantes som har såna problem med Beatles Please Please Me att de helt sonika skriver en ny text, som består till stora delar av den glada uppmaningen ”Come on, come on!”, blandad med generösa portioner av nonfigurativ spanska kocken-engelska. (Estudianterna hade uppenbarligen inte estudierat engelska särskilt grundligt.)

Mest påminner såna här tolkningar om den engelska som jag och mina jämnåriga presterade när vi hörde Beatles i tre- fyraårsåldern. En vän till mig sjöng ”Schlaffsjo, jäh, jäh” och en väninna tolkade texten som ”Tjolattjo, yeah yeah!”

Även när det gäller dansen inträffade många pigga kulturkrockar under sextiotalet. När indier twistar i gamla filmer håller de gärna händerna framför sig och skakar dem frenetiskt — som om de inte har lyckats hitta kökshandduken — samtidigt som de utför på stället marsch. I Hong Kong lanserade gruppen The Fabulous Echoes en spastisk och fantastisk dans som måste ses för att tros — se dem till exempel framföra den halvobskyra Beatleslåten It Wont be Long här (det gick inte att bädda in U-tubeklippet, men jag rekommenderar er starkt att klicka på länken).

I klippet här ovan väljer Hong Kong-filmstjärnan Josehine Siao istället att ta fasta på det aggressiva elementet i rockmusiken när hon gör sin tolkning av Johnny Kidds Shakin’ all Over — koreografin går mest ut på att hon går runt och klår upp fyllon på ett egendomligt förstrött sätt.

Dessa arkeologiska artefakter från svunna kulturkrockar lockar förvisso till skratt, men vi svenskar har nog ingen större anledning att slå oss för bröstet och börja skrodera om vår ”järnkoll”. Ett gäng chilenare eller Hong Kong-bor som får se en filmsnutt där Mikael Ramel och Steampacket framför en svensk version av Turtles Happy Together samtidigt som Åsa-Nisse och Klabbarparn kryper runt under borden på stadshotellet i Vetlanda skulle förmodligen också kunna fnittra en del åt sällsamma provinsiella särdrag …