Örnsköldsviks museum har stängt för renovering, ser jag under mina irrtåg på nätet, och det är ju tråkiga nyheter för alla som vill besöka den ena av Sveriges två överlevande Scopitone-maskiner på museets femtiotalscaf’é (den andra ägs tydligen av en lyckligt lottad kitschofil vid namn Tommy Apelqvist).
Den monstruöst otympliga filmjukeboxen Scopitone uppfanns av ett par arbetslösa franska flygplatstekniker, spred sig över Europa och USA och kom att bli ett ovärderligt redskap i folkbildningens tjänst. Eller rättare sagt en tummelplats för hysteriska gogobrudar och kameramän som zoomar monomant mot alla dekolletage och höftpartier de får syn på.
De bästa scopitonefilmerna utmärker sig dessutom genom att försöka visualisera sångtexterna på ett minst sagt konkret sätt. När sångaren Brook Benton sjunger ”You’ve got the world on a string” i låten Mother Nature, Father Time får vi i samma ögonblick se två spastiska gogobrudar som har varsitt snöre fastsatt i en stor jordglob – och innan låten är slut har de strävsamma dansöserna bland annat hunnit passera vägskyltar med texten ”future” och ”past”, stått öga mot öga med ”Mother Nature” — som också visar sig vara en sällsynt uppspelt gogobrud — alltmedan sångaren kämpar som ett djur för att bibehålla något av sin egen och sångens värdighet (han lyckas faktiskt förvånansvärt bra under omständigheterna).
Lika mycket värdighet finns kanske inte att bevara i Joi Lansings låt Trapped in the Web of Love som också har drabbats av det grasserande visualiseringsraseriet. En mager, medelålders herre får göra tjänst både som häxdoktor och jättekobra alltmedan sångerskan själv kopplar på turbosexdriften i sitt utspel.
Joi Lansing — kvinnan som gav begreppet ”onaturlig blondin” ett ansikte — är för övrigt själva orsaken till att jag började kolla upp Scopitonefilmerna. Svante Grundberg brandskattade museet i Örnsköldsvik på egendomliga protorockvideos när han gjorde programmet Nattsudd på åttiotalet — och låten Trapped in the Web gjorde ett outplånligt intryck på min skitnördiga, postpubertala själ cirka nittonhundraåttiosex.
(Den som inte kan få nog av scopitonefilmer kan hitta en hel del av dem som quicktimefiler på den här adressen.)
juni 14, 2008 kl. 9:07 f m |
Naivistisk berättarstil, bilderna följer musiken slaviskt. Kunde även ses i tidiga rockvideos – se ex.vis ”Guld och gröna skogar” med Imperiet.
Inom filmmusiken kallar man förresten detta att låta musiken följa bilderna för ”Mickey Mousing it”. Musse går uppför en trappa, musiken går uppför skalan…
juni 15, 2008 kl. 3:23 e m |
Fruktansvärt.
Det klagas ju mycket (och med rätta) på skumpande rumpor och bröst i olika hiphopvideor. Här sätts saker & ting i perspektiv….
Fast Joi Lansing & hennes låt har i alla fall viss värdighet i mina öron.
juni 15, 2008 kl. 11:37 e m |
Tänk att du skriver om den där, kommer du från Övik?
Jag är ganska säker på att jag är den personen som tillbringat mest tid framför och stoppat i flest mynt i den där maskinen. De snälla museivärdarna brukade ta ut mina pengar igen ge tillbaka dem till mig så jag kunde stoppa i dem på nytt.
Ofta var jag ensam på muséet, kollade på de fasta utställningarna och fikade sedan länge framför den där – så nära en religiös upplevelse man kan komma.
Ibland tog jag med barnen och de skojar ännu om attribut de sett i de där filmerna.
… gud vad nostalgisk jag blev nu.
juni 16, 2008 kl. 6:59 e m |
istanes. jag kommer ihåg det avsnittet av nattsudd…
juni 17, 2008 kl. 3:42 e m |
Sicken vacker sjungande flicka i den suspekta videon med doktor kobra. Jag tycker om henne.
juni 17, 2008 kl. 3:53 e m |
Det är som en madeleinekaka i solblekt technicolor. Jag tänker plötsligt på ”Birger ’Ballongen’ Bengtssons bravader”, inklusive soundtrack. Finns de kvar i något arkiv, på något kasettband, eller har de gått samma öde som de där mytomspunna Lost Trazan and Banarne Tapes?
juni 18, 2008 kl. 9:16 f m |
Så kul att Öviks museum gjort avtryck i bloggosfären, i medvetandet på denna bloggs pipel. Har själv bott i stan, mindes rentav när de invigde museet. Ett gammalt läroverk som ligger som en fond mot Skyttisberget, i bortre änden av ett parkbälte.
Bland de rariteter man äger är en Hägglundsmotorcykel. Denna Öviksfirma gjorde annars mest bandvagnar och pansarfordon, och trodde sig med sin MC kunna nå en ny nisch. Jag tror den var automatväxlad. Crosshoj för försvarsbruk etc.
Men av denna MC blev intet, bara exet på museet skvallrar om projektet. Hägglunds heter idag Allis-Chalmers har jag för mig. Än idag lär de tillverka bandvagnar, än idag lär man kunna höra det märkliga slamret från dess band då de provkörs i skogarna runt stan.
juni 19, 2008 kl. 11:24 f m |
Jag gillar den här http://www.youtube.com/watch?v=95RQYi-AEH4
juli 4, 2008 kl. 6:58 e m |
I reprisen av Fredrik Lindström hos Luuk, ”Videokväll”, talade man om begreppet ”Apelsin-TV”. Man behandlade den övertydliga videon med Judas Priest ”Breakin´the law”.
Öviks Museums Star Wars-utställning är TUNG. Detta är den officiellla, certifierade, hallstämplade, av k majt godkända, av George Lucas sigillförsedda. Den har bara visats i huvudstäder i Europa som London och Porto. Och så lilla Övik nu då!!
juli 4, 2008 kl. 7:31 e m |
Oporto är huvudstad i… Portland? Men det de har det har de väl i Lissabon, sa jag.
juli 5, 2008 kl. 3:34 e m |
Porto är huvudstad i Portland, jovisst. Eu-medlem från 2012. Huvudsakligen exportinkomster från frimärken.
juli 12, 2008 kl. 10:28 f m |
Underbart! Kitsch regerar! Och Nattsudd måste vara det bästa program som någonsin har sänts – och kommer att sändas – i svensk television. Allvarligt. Den så kallade teveunderhållningen idag har ju fullständigt havererat.
Till Fredrik här ovan som undrar om Birger Ballongen Bengtsons Bravader finns kvar kan jag förtälja följande. Jodå, Birger lever. Det finns idag krafter som verkar för att Stellan Sundahls och Gunnar Bernstrups radioserie som gick 1982-83 (och där även Bengt Grafström ingick som producent och medaktör) skall återutges i någon form just i år när det är 25 år sedan den ”radio-aktiva” serien drabbade landet.
Alla avsnitten finns bevarade. En egen hemsida är under utveckling och på svenska Wikipedia finns en mycket bra och omfattande artikel. Ballongen har även en egen bloggsida där senaste nytt publiceras löpande. Under tiden detta fortskrider stöter vi på SR i tid och otid med propåer och sänder insändare till landets tidningar. Snart är det väl dags att demonstrera utanför SR med kravlista om inget händer. Men Ballongen kan – och skall – sväva igen!
Wikipediasidan:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Birger_Ballongen_Bengtssons_Bravader
Bloggen:
http://knasenmc.diinoweb.com/blog/
juli 20, 2008 kl. 8:06 e m |
Kul att Scopitonen uppmärksammas, liksom Öviks museum!
Tyvärr har den nye museichefen i Övik slaktat rubbet; Scopitone, 50-tals fiket, den gamla motorcykeln som ett tidigare inlägg skriver om.
I dag är muséet tömt på innehåll och genom dumsnål politik förvandlat till konsthall. Tragiskt, men så går det då nonchalanta personer utan stil och smak tar över. Ingen av dem har fattat att denna märkliga filmjukebox var en attraktion för hela kommunen (och jo, Nattsuddredaktionen lånade de filmer de visade härifrån!).
MEN – maila till följande adress och kräv SCOPITONENS återinförande:
museum@ornskoldsvik.se
februari 9, 2009 kl. 3:41 f m |
[…] dansarna i musikvideon ovan (som oss emellan verkar ha rymt ur en alldeles osedvanligt sprallig scopitonerulle – eller kanske rentav ha injicerat scopitonalamine) ska väl föreställa hobbitar. Min fråga […]
mars 5, 2009 kl. 2:22 f m |
[…] 5 mars 2009 · Inga kommentarer Scopitone var en jukebox för film, skriver Stationsvakt och hänvisar till Anna-Lena Lodenius och David Nessle. […]
mars 12, 2010 kl. 12:02 f m |
[…] sett så många urfinska fysionomier inramade av samma filmruta. Kameramannen blir dessutom nästan scopitoneaktigt kroppsfixerad när den mycket bleka blondinen kommer in och ger kroppsstrumpan ett ansikte. (Hade […]
december 12, 2010 kl. 2:53 f m |
[…] de forntida Scopitone-filmerna (se David Nessles utmärkta utredning) försedde man en sång med en video, som på ett löjligt övertydligt sätt illustrerade exakt […]