Rolig historia

I natt låg jag och läste i Barbara W Tuchmans fantastiska The March of Folly (som bland annat innehåller den bästa redogörelse för Vietnamkrigets historia som jag har stött på) och kom till avsnittet om den trojanska hästen.

Jag trodde att jag hade någotsånär bra koll på denna välbekanta historia, men upptäckte snart att den var full av egendomliga små utvikningar som jag inte kände till — den olyckliga Kassandra som fått gåvan att se framtiden, och förbannelsen att ingen någonsin  hörsammar hennes varningar — prästen Laokoon som tillsammans med sina söner bortsnappas av jättelika havsormar när de försöker varna Trojas invånare — och mycket annat.

För att fortbilda mig vidare — och kolla upp de svenska namnformerna, som ofta skiljer sig ganska dramatiskt från de som florerar i den engelskspråkiga världen — slog jag upp trojanska kriget i Alf Henrikssons Antikens historier. Med mild ironi och knastertorr kurialsvenska redovisar AH ytterst redigt Akilles, Odysseus och de andras förehavanden.

Den grekiska gudavärlden visade sig snabbt vara ett vertitabelt Falcon Crest — fullt av saftigt, steamy sex, svekfull snikenhet och storslagna sammandrabbningar — kort sagt som en åttiotalstvålopera där Larry Hagman närsomhelst kan förvandlas till en svan och flaxa iväg för att inseminera landsbygden.

Jag började mer och mer tappa fokus på vad det egentligen var jag letade efter — det var som att surfa i sängen i gamla gulnade pappersluntor.

Snart stötte jag på Tantalus — han med kvalen — och fick äntligen veta vad han gjort för att förtjäna att stå i vatten som drar sig undan när han försöker dricka för att döva sin brännande törst, under dignande fruktträd vars grenar ständigt befinner sig precis utom räckhåll när han vill stilla sin hunger.

Straffet visade sig förhållandevis välförtjänt — Tantalus var tydligen tidigare konung i Frygien och hade vid ett tillfälle bjudit in några förbipasserande grekiska gudar på middag. För att kontrollera om de verkligen var allvetande hittade den något empatistörde regenten på ett praktiskt test: han slaktade helt enkelt sin son Pelops, serverade honom som huvudrätt och såg efter om någon reagerade.

Gudarna visade sig vara mer allvetande än allätande — de märkte genast att det hade pågått något oegentligt i slottsköket, utom fruktbarhetgudinnan Demeter som i ren dristraktion svalde några tuggor Pelops-kalops. ”Vad är det för dumheter? Vad är det dom äter? Demeter!” (tänker jag mig gärna att Zeus utropar i det här läget). Zeus återkallade snabbt Pelops till livet och ersatte den bit av axeln som Demeter råkat få i sig med en axelprotes av elfenben.

Och så där går det på i den grekiska gudavärldens Days of our Lives. Jag blev rätt förtjust även i berättelsen om farao Rhampsinitos och inbrottstjuven. Rhampsinitos — som regerade före Keops — hade låtit bygga en hermetiskt tillsluten skattkammare, men byggmästaren hade installerat en lös sten, som hans båda söner använde sig av för att bära bort faraos rikedomar.

Men när de återvände andra natten hade Rhampsinitos gillrat fällor i valvet och den ena sonen fångades i en snara som han inte kunde ta sig ur. För att de inte skulle bli avslöjade högg den andra brodern rådigt av hans huvud och flydde.

Farao Rhampsinitos hängde nu ut den huvudlöse tjuven till allmän beskådan och gav särskilt akt på om någon snyftade eller grät när de fick syn på liket. Men den överlevande sonen lyckades stjäla liket efter att listigt ha bett vakterna om hjälp med hinka i sig några läckande vinsäckar.

Mot sin vilja började farao nu bli rätt imponerad av tjuvens dådkraft och förslagenhet — men han stod inte handfallen utan kom snart upp med Plan C. Vi lämnar över ordet till Herodotos, historievetenskapens fader, som är den som fört den här historien vidare till eftervärlden:

När kungen fick underrättelse om, att tjuvens lik var bortstulet, blev han mäkta förgrymmad. Nu ville han bestämt finna rätt på vem som hade ställt till detta. Han fann därför på följande, som för mig låter rätt otroligt. Han satte sin egen dotter i ett skökohus och befallde henne att ta mot alla utan åtskillnad. Men förr än någon fick komma henne nära, skulle hon tvinga honom att omtala den listigaste och gudlösaste handling, han förövat i sitt liv. Den, som då omtalade händelsen med tjuven, skulle hon gripa och inte släppa ut.

(Jag gillar särskilt att detaljen med Faraos dotter på skökohuset tydligen blir för mycket tillochmed för Herodotos — han tycker att det låter ”rätt otroligt”.)

Förutsägbart nog dyker tjuven snart upp på skökohuset. Han har dock varit förutseende nog att ta med sig sin broders avhuggna arm, som han räcker faraos dotter samtidigt som han berättar att det är han som har stulit ur skattkammaren och bortsnappat broderns lik. Faraos dotter hugger genast tag i armen och vägrar släppa den — samtidigt som den listige brottslingen springer därifrån.

Rhampsinitos blir så imponerad av den unge kanaljens fräckhet att han på stående fot erbjuder honom amnesti, halva kungariket och sin dotters hand. Och så slutar allt — aningen otippat — med att tjuven rikligen belönas för alla sina svarta illdåd.

Vid det här laget låg jag i min säng omgiven av Tuchmans bok, Henriksons Antikens historier, Herodotos Historia, Ciceros Samtal i Tusculum samt Tacitus Annaler och började känna att det klassiska kulturarvet är sorgligt underskattat.

Annonser

14 svar to “Rolig historia”

  1. Venanzio Says:

    ‘Sorgligt underskattat’ var verkligen de rätta orden! Visst är det så att om man bara ger det en ärlig chans, så är det lätt att upptäcka hur mycket roligt, givande och intressant det finns i den antika litteraturen.
    Sommarens lästips (alla gånger): Homeros Iliad.

  2. molle Says:

    Otippat? Hur menar du då?

  3. vistet Says:

    Dagens ord : Pelops-kalops. :-)

    Tantalus vedermödor får mig att tänka på en av dom sämre återfödelserna man kan se illustrerad på tibetanska mandalas : yidags , humanoider med jättestor mage , oändlig aptit .. och en lååång trådsmal hals.

  4. ban~ken Says:

    Den egyptiska berättelsen påminner delvis om handlingen i Ernst Lubitschs stumfilm ”Das Weib des Pharao” från 1922 — samma år man öppnade kut Tuts grav. Jag rekommenderar denna film varmt. Emil ”Unrath” Jannings spelar den despotiska farao Amenes som hamnar i krig med sin etiopiska härskarkollega Samlak, som spelas av en minstrel-målad Paul ”Golem” Wegener med jämförbar tjockis-energi — och Don King-frisyr. Det finns en försluten skattkammare, med sfinx-look, i den här storyn också och det är i övrigt påkostat med monumentaldekor och 6000 statister. Samlak är för övrigt inte den enda som har ett kul namn. Faraons rådgivare heter Sotis. Sotis har en son som är filmens hjälte och jag undrar jag om inte Hal Foster såg den här filmen. Grabben är en spottande avbild av Prince Valiant med kolsvart page-frilla och allt.

  5. ban~ken Says:

    Det blev lite knasigt, Tutankhamun var förstås en ”kung” och inte en sälunge.

  6. Jörel Says:

    Tack för ett inlägg som ger lust att läsa mer!
    Om underskattat kulturarv: trots allt får man väl säga att antikens mytologi trots allt har överlevt ganska gott, även om vi inte längre ser antiken som all bildnings grund…
    Jag tycker att det är ofta man blir förvånad när man läser äldre litteratur, och upptäcker att den fortfarande känns relevant. Som den persiske filosofen och poeten Rumi (se t.ex hans dikt om Moses och herden från 1200-talet. http://www.abuddhistlibrary.com/Buddhism/H%20-%20World%20Religions%20and%20Poetry/Poetry/Rumi/Moses%20and%20the%20Shepherd/Rumi%20IV.htm

    Jag funderar på om riktigt gammal litteratur någonsin var lika högtravande tråkogenomtränglig som böcker som bara har hundra år på nacken?

  7. zoot Says:

    Ett annat tips: Gilgamesh. Världens första roman med alla de ingredienser vi kör med idag, inklusive magsårsdrabbade kommisarier med förkärlek för opera och wisky.

  8. David Says:

    Venanzio: Förtvivlad sökte jag läsa verket av skalden Homeros
    men fastnade ständigt på studsande rytmer vars bränning
    — likt Poseidons tunga som slickar mot Ithakas stränder —
    kom att vagga min själ tills jag uppnådde Morfei ängar —
    och när tvenne timmar förlupit, slumrade ej blott Homeros.

    Jag har inte kontrollräknat mina kromosomer — jag menar stavelserna i texten ovan — så hexametern är säkert helt åt hadesfyr … Ja — av någon anledning har jag svårt att läsa längre verk på bunden meter, det var det jag försökte säga. När jag väl kommit till rätta med detta handikapp ska jag kasta mig över den mäktiga dikten.

    Vistet: Den tibetanska mytologins svar på häftklamrar i magen — bottleneckmetoden …

    Ban-Ken: Filmen verkar onekligen lovande — Wegener har jag nog bara sett i Golem, och Jannings i någon film om en tragisk hotellvaktmästare vars titel undflyr mig för tillfället.

    Ser för övrigt med förnöjelse Kut Tut framför mig iförd övre och nedre Egyptens kombi-krona (jag minns aldrig vilken av dem som är kondomen och vilken som är tiaran).

    Jörel: Ja — och ännu tråkigare är de böcker som hypades tills alla fick blodsmak i munnen för tio år sedan. De hypade dagsländedebutanterna i det gamla Hellas (Hypatia, Hypander) har sedan länge blivit till stoft och skingrats för vinden.

    Zoot: Ja! Och med de där skäggen som ser ut som väldigt välvirkade trasmattor! Låter också som ett lysande tips …

  9. Svensson Says:

    Att läsa versepos har sina sidor. Du David tycks ha det lite trögt, själv måste jag säga att versepik kan vara skönt som omväxling mot allt för mycket romaner.

    (Tänkte här länka direkt till några inlägg på min blogg. Men ibland går det inte, det kommer upp texten ”discarded” sedan man postat. Så jag säger istället:)

    På min blogg har jag skrivit om några metriska epos, nämligen Coleridges ”The Rime Of The Ancient Mariner” samt ”Beowulf”. Klicka på ”Svensson” här ovan, och sedan på etiketten ”gambla fiina versepos”.

  10. Svensson Says:

    Well, ibland funkar det att länka direkt. Here goes, för ovanstående episka inlägg:

    Coleridge:

    http://lennart-svensson.blogspot.com/2008/04/samuel-t-coleridge-rime-of-ancient.html

    Beowulf:

    http://lennart-svensson.blogspot.com/2008/04/beowulf.html

  11. Dahnielson » Rapport från diskbänkskanten Says:

    […] Antikens historier som jag köpte som jul-läsning men aldrig påbörjade (men blev påmind om av David Nessle). Artikeln är skriven av Anders Dahnielson och publicerades juni 28, 2008 kl. 14:39 i Allmänt. […]

  12. A.R.Yngve Says:

    Homeros’ Odyssén är antikens motsvarighet till FIRST BLOOD, ju!

    Här har vi alltså Odysseus, den nervskadade krigsveteranen, som kommer hem… and then they push him too far! Sylvester Stallone kunde utan vidare spela den rollen…

  13. Dan Says:

    Är smått chockad av att ingen ännu – mer än en månad efter att inlägget postats – poängterat det uppenbara: Larry Hagman var med i Dallas, inte Falcon Crest!

  14. ban~ken Says:

    Nu påstår väl inte David att LH var med i FC, utan verkar snarare förknippa honom med en ”åttiotalstvålopera”, vilket Dallas onekligen var även om den började 1978 och gick till 1991.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: