… eller, ja, den gjorde det trettionde juni. Strikt talat fyller katastrofen i fråga alltså 100 år, en månad och tolv dagar. Men som ni kanske märker har jag av olika skäl haft en nästan kroniskt bloggfri sommar, så jag missar med en bred marginal. Precis som meteoren (eller vad det nu var) själv, som hade den enastående goda smaken att slå ner på en av de mest glesbefolkade platserna på jorden — Tunguska i Sibirien.
Hade objektet dråsat ner på samma breddgrad men med några timmars fördröjning hade det utplånat Stockholm, eller kanske snarare hela Mälardalsområdet. Tvåtusen kvadratkilometer skog lyckades den olycksaliga himlakroppen slå omkull, och den orsakade en förödelse som skulle kunna göra en skogsprocessor grön av avund — alla föryngringsytors urmoder. Så här såg området ut fortfarande 1930:
Faktum är att meteoren sannolikt hade ställt till större skada om den trillat i havet — en explosion kraftig som tvåtusen Hiroshimabomber borde ha kunnat alstra en ganska övertygande tsunamivåg. Eller sju. Och chansen för det torde ju vara cirka 75 procent, eftersom tre fjärdedelar av jordens yta täcks av vatten.
Låt oss alltså hylla denna välriktade meteor, som rammade jorden med fyrtio megatons sprängkraft utan att göra större skada. Uppvirvlande stoftmoln gav även i Sverige upphov till vad Aftonbladet kallade för ”hvita nätter” Bjeeeli nåååttji, som rysken säger.
(I samma ögonblick som jag skriver detta avfyras ett GIGANTISKT fyrverkeri över Rambergsvallen — det låter som artilleribeskjutning — och explosionerna och det flackande eldskenet gör mig med tanke på inläggets ämne en smula ängslig — jag förstår inte anledningen. Men efter en kort stund minns jag att Göteborgskalaset pågår för fullt, med stora mängder öl och skådespel …)
Var var jag? Just det — de atmosfäriska fenomenen från nedslaget hängde kvar över Europa i många månader. Något liknande hände efter Krakatoas utbrott 1883 — fortfarande sommaren 1888 färgade det vukaniska stoftet solnedgången blodröd över Europa — både över Whitechapel där Jack the Ripper gjorde sig redo för sin kvällspromenad och över Braunau där ett foster växte i Klara Hitlers mage.
Vilket får mig att slås av en märklig tanke: Tänk om meteoren hade slagit ner lite längre söderut, och med några timmars fördröjning — om den i stället hade ramlat ner i Wien så skulle den i ett slag ha förångat såväl en surmulen vykortsmålare med planer på världsherravälde som ärkehertig Franz Ferdinand, som alltså inte längre kunde bli skjuten i Sarajevo, så att österrikarna såg sig tvungna att skicka iväg världshistoriens minst välbetänkta straffexpedition till Serbien.
Inget första världskrig. Inget andra världskrig. Trots vidden av en sådan katastrof är det möjligt att mänskligheten hade tjänat på det, räknat i människoliv och lidanden — hur fasansfull tanken än är. (Såna här resonemang blir förstås alltid lite groteska — vem har lust att välja bort Mahler och Klimt för att bli av med Hitler och habsburgarna?)
Fast det är klart — det finns ju inga garantier för att inte andra dumheter hade lett till andra jättelika katastrofer. Men med tanke på att nittonhundratalet med bred marginal är det värsta århundradet hittills när det gäller krig, lidanden och död hade utfallet kanske i alla fall blivit lite bättre för mänskligheten som helhet.
Man kan fortsätta resonemanget: Utan första världskriget hade kaisern inte finansierat boljsevikerna och sett till att skicka hem orosstiftaren Vladimir Uljanov Lenin till Petrograd. Och utan Lenin och utan revolution så skulle den machiavelliska unga bankrånaren Josef Dzjugasjvili aldrig behövt byta namn till Иосиф Виссарионович Сталин. Tanken svindlar.
Det kanske var därför Stalin vägrade att låta utländska forskare komma till Tunguska — möjligen blev han en smula svartsjuk när han insåg att han hade fått en konkurrent om titeln ”Den värsta katastrof som drabbat Ryssland under nittonhundratalet” …
(Wikipedia kallar för övrigt tilldragelsen för ”Tunguskahändelsen” vilket jag tycker låter eufemistiskt i överkant — jag kommer genast att tänka på ”The Three Mile Island Incident”, som amerikanerna säger om Harrisburgkatastrofen. En ”händelse” tycker jag är något i stil med en champagnekork som slår av någon hatten, snarare än kraften i tvåtusen hiroshimabomber som vräker omkull tvåtusen kvadratkilometer skog.)
David Nessle 