Utskick och oskick

I går kom Kapten Stofil nummer 31-32 från tryckeriet, och jag och Jocke iförde oss en av alla de olika hattar vi alternerar mellan i samband med tidningen — i det här fallet de skärmmössor som förvandlar oss till ”killarna på lagret”. Huvudbonaden i fråga är kanske ingen av storfavoriterna, särskilt inte när vi har tryckt ett dubbelnummer, med påföljd att det är dubbelt så många kartonger som vanligt som på något sätt ska skohornas in på ovanbemälda lager. (Beakta ordformen ”ovanbemälda” — till att börja med finns det inget som heter så.)

Sedan förvandlades vi raskt till tjejerna på prenumerationsavdelningen — Inga-Lisa och Maj-Britt — och började stoppa i tidningarna i kuvert, assisterade av den för uppgiften gravt överkvalificerade poeten Helena Eriksson.

Så långt allt gott och väl, men sedan fick vi besök av den barbarbehårade serietecknargiganten Johan Wanloo som ville ha nya numret. Han fick tre exemplar, och hade sedan ofinheten att påpeka att två av dem hade omkastade sidor. Vi tittade på hans exemplar, och kunde konstatera att några sidor i min serie hade hoppat fram till ett senare ställe i tidningen och ersatts med de sidor som istället borde ha varit där.

Muttrande dolska eder började vi kontrollbläddra i tidningarna. De flesta hade en sidnumrerning som snällt och lydigt löpte från ett till nittioåtta, men här och var dök det upp måndagsexemplar — vilket iofs var helt logiskt eftersom det var måndag.

Vi började svära i en mer svavelosande tonart, öppnade redan igenklistrade kuvert och kontrollerade dem, för att sedan börja gå igenom kartong för kartong. Vissa kartonger innehöll inga defekta exemplar. Andra innehöll ett. Och en del innehöll mellan tio och femton feltryckta tidningar. Enda sättet att avgöra var de omkastade tidningarna fanns var att kontrollbläddra i allesammans.

Allt detta gjorde att den milda eufori som ofta kännetecknar utskicket av ett nytt nummer — den tillfredställande avrundningen på månader av arbete — kom att grumlas en smula. Vi öppnade jag vet inte hur många redan igenklistrade kuvert, gick igenom låda efter låda, pratade med tryckeriet som trodde att de hade undanröjt alla de defekta exemplaren, åkallade mörkrets furste och sa mindre smickrande saker om hans mor — och så vidare.

Till sist kunde vi i alla fall iföra oss våra speditörshattar, frakta ner tidningen till postterminalen, överhända den till behörig postiljon och pusta ut en smula.

Vi har gått igenom och försökt extrahera alla exemplar med omkastade sidor, men de prenumeranter som läser denna blogg löper ändå en liten risk att drabbas av defekta tidningar. Så vitt jag kan se har ni i så fall tre möjligheter:

A) Maila eller ring till redaktionen så skickar vi ut ett fräscht ex, kontrolläst av den svenska parnassens grädda.

B) Bänd upp häftklarmarna och lägg sidorna rätt för hand — en smula pappslöjd i höstrusket som skänker nästan samma tillfredställelse som origami, den obskyra japanska samlevnadsform som går ut på att man i en drömvärld tror sig vara gift med en mangatjej. (Ni kan lugnt ignorera det där sista — jag förstår inte riktigt vad det har med saken att göra.)

C) Gör ingenting och gå resten av eftermiddagen med en vag, gnagande känsla av vanmakt.

Ja — detta har alltså aldrig inträffat tidigare, och det är ju lite olyckligt att det skulle hända just med vårt prishöjda dubbelnummer — som dessutom känns som ett av de mest helgjutna vi har gjort på länge (om jag får vara förmäten nog att säga det själv).

Tillägg: Ni som köper tidningen i affär löper ingen risk att drabbas av en ofrivillig William Burroughs-cut up — alla exemplar som skickas till distributören har handgranskats under stora våndor av särskilt kvalificerade individer.

Annons