Bestsellerknepen Gud glömde

Jag misstänker att alla översättare har sina egna favorithatobjekt — för att nu lansera en ny oxymoron — bland bestsellerförfattarnas vanligare knep. Här är några av mina.

Det där jävla ”föremålet”

Friggins tog upp ett litet föremål ur bröstfickan och höll upp det framför Fruggins. Fruggins blinkade klentroget, fattade tag i föremålet med tummen och pekfingret och vred forskande på det.

”M-men … men … d-det är ju …”

Föremålet glänste svagt i ljuset som silades in genom hotellrummets fällda persienner.

”Just det”, muttrade Friggins sammanbitet. ”Det är en vanlig kapsyl.

I vissa fall kan ”föremålet” valsa runt sidor i sträck innan författaren bekvämar sig att tala om vad det är för något — ett enkelt sätt att hålla läsaren i spänning genom att undanhålla grundläggande information.

Den retoriska upprepningen — den där jävla retoriska upprepningen …

Fruggins gnuggade sig i ögonen. Det var en kapsyl. En helt vanlig kapsyl.

Någon behandlade honom som en idiot. Som en vanlig, sketen idiot.

Han gnisslade tänder. Gnisslade tänder med spända käkmuskler.

Någon skulle få betala för det här. Någon skulle verkligen få betala …

Knepet blir extra enerverande när det används i dialog

What three times I tell you is true

”D-det är ju en kapsyl!”

”Exakt!”

”En helt vanlig kapsyl!”

”Just det — och varför skulle Druggins ha lämnat en helt vanlig kapsyl efter sig på brottsplatsen?”

”Så det var alltså där du hittade den? På brottsplatsen? På själva brottsplatsen?”

”Just på brottsplatsen”, replikerade Friggins sammanbitet.

Förutom den uppenbara fördelen att fylla ut boken med nyttig kostfiber har den retoriska upprepningen ett visst värde för att höja spänningen i texten på ett mekaniskt sätt — eller rättare sagt: den hade förmodligen ett visst värde innan författarna började använda tricket så ofta att det lakades ur på all innebörd …

Den meningslösa kursiveringen

För det nakna ögat kunde föremålet te sig som en kapsyl. Men Fruggins var ändå betänksam. Om det nu var så att det verkligen rörde sig om en vanlig kapsyl varför hade Friggins inte nämnt den tidigare?

Saken är den att man bara bör kursivera det som är extra betydelsefullt. Om man får för sig att kursivera ungefär vart fjärde ord som förekommer i texten uppstår en viss inflation … På svenska ser de här kursiveringsfestivalerna ännu konstigare ut än på engelska och man får försöka städa upp en smula i dem för att resultatet inte ska te sig allför underligt …

Den väldigt specifika angivelsen

Klockan hade hunnit bli i det närmaste sjutton minuter över fem innan Froggins kom fram till fotbollsplanen. Där stod en ung man som var något över en och åttiosju lång. I sina kupade händer hade han drygt trettiotre stenkulor.

Översättare använder sig ofta av något som kallas för signifikanta tal. Meningen ”A smoker can walk a mile for a camel” översätts till exempel inte så att rökaren är villig att gå 1.609 meter för att tillfredställa sin last — man rundar av till något som låter vettigt på svenska.

Egendomligt nog arbetar många bestsellerförfattare enligt den motsatta hypotesen. De verkar anse att man ska ange alla siffror och klockslag med närmast absurd exakthet och inbillar sig förmodligen att det gör texten mer levande och trovärdig — och visst, det kan ligga något i det. Men när man som översättare har stött på knepet drygt 276 gånger i samma text börjar man fråga sig hur meningsfullt det egentligen är …

Ja — som så ofta när jag börjar prata språk och översätteri märker jag att jag kan hålla på nästan hur länge som helst. Det finns alltså risk att jag återvänder till ämnet och listar ännu mer stilfigurer och knep som får mig att gnissla tänder — att verkligen gnissla tänder …

20 svar to “Bestsellerknepen Gud glömde”

  1. Svensson Says:

    Nu fattar jag varför alla romaner idag är så jävla tjocka…

    Sedan lite detaljer. Att bara nämna ett ”föremål” och skita i att säga vad det är förrän efter tre sidor, det åsido, för Hitchcock hade ju idén om en ”McGuffin” för att skapa intresse i en intrig. Det kan beövas någon emblematisk pryl man jagar för att strukturera storyn. Skolexempel: Malteserfalken, vars bakgrund är så gåtfull och dann, men vars mening är högst oklart relaterat till intrigen.

    Och upprepningar; i Bibeln kallas de parallellismer: ”så lät han plantera ett olivträd, ett träd som skulle bära oliver, och -” Detta rutinmässiga upprepande (se varsomhelst i GT) lär spegla att texten var muntilgt berättad från början. I tryckt/skriven text kan man ju gå tillbaka och läsa om om man inte fattar, så icke i oralt narrativ. Därför kan parallellismerna ha sin plats. De tjänar också att dra ner tempot lite, behövligt eftersom texten är så stram; där förekommer ju föga av ”bestsellerknep” som flott miljöskildring, spänstig dialog, djupsinnig introspektion osv. Allt det där andra som får böcker att svälla.

    (Apropå för tjocka böcker finns det en rörelse idag: ”Less is more! Say no to fat books!” I andanom stödjer jag denna rörelse av hela mitt hjärta.)

  2. David Says:

    Svensson: Apropå Hitchcock och Macguffins — i North by Northwest slår han sitt eget rekord i att vara vag. Den enda förklaring vi får höra är den som Leo McCarey kommer med på flygplatsen: ”Let’s just say he buys and sells things” är hans förklaring till skurkens aktiviteter. Och angående vem han själv representerar säger Leo: ”FBI, CIA — we’re all in the same alphabet soup”.

    Sen tycker jag väl iofs inte att ”föremålet” kan klassas som en riktig Macguffin — möjligen skulle man kunna kalla det för en mikro-macguffin, en grej som ska hålla läsaren i spänning en halv sida eller kanske två …

  3. Gunnar Gällmo Says:

    ”Förutom den uppenbara fördelen att fylla ut boken med nyttig kostfiber har den retoriska upprepningen ett visst värde för att höja spänningen i texten på ett mekaniskt sätt”

    Som översättare skall man väl inte klaga. Det blir ju mer text utan nämnvärt mycket större ansträngning, och när man får betalt per tusen tecken så…

  4. proteus Says:

    Skrattar högt over here. Men den sista specifika angivelsen (”drygt trettiotre stenkulor”) är väl snarare en nonsens-specificering? De två första kan ju förstås som att sekunder och millimeter ligger utanför textens precisionsgrad, men stenkulor uppfattar jag åtminstone i normalfallet som heltalshistorier.

    Mitt favorithatgrepp är f. ö. det Infantilt sammanställda namnet, eller vad man ska kalla det (förslag?) Det vill säga det här märkliga som Camilla Läckberg (ja, jag har tittat litet i en bok av henne, Tyskungen) gärna använder sig av:

    ”Där låg den. Nazistmedaljen. En nazistmedalj.” (Citerar ur minnet, antagligen påverkad av upprepningsexemplet ovan.)

    Så långt jag orkade bläddra benämndes denna obehagliga tingest som ”nazistmedaljen” rätt och slätt, utan närmare detaljer.

    — Vad är det ni läser?
    — En kamrerspjäs. Dricker teaterläsk till.
    — Aha. Vet ni vad jag såg häromdagen? En sammetsbaron! mitt på blanka sjörövartisdagen. Etc.

  5. Martin R Says:

    I den svenska utgåvan av David Bodanis bok om elektricitetsforskningens historia talar översättaren om en ”behandlare” som sitter i hjärtat av varje dator.

  6. ban~ken Says:

    Sedan har vi ”de fördömda produktplaceringarna” i verk av Steven King och hans epigoner.

    Jag sitter för övrigt här lätt och ledigt i mina Levi’s 752 och skriver det här inlägget i din WordPress-blogg på min iMac och dricker en kopp PG Tips alltmedan sensuella jazztoner strömmar ur Bose-högtalarna. Vad nu, det knackar på dörren?! Jag hasar bort till tamburen i mina Scholl-tofflor och tittar genom dörrögat. Utanför står en man iklädd en turkos Luhta-jacka med kapuschongen på och det enda jag kan se av ansiktet är den grymma munnen och den diminutiva näsan under hans Ray-Ban Wayfarer-bågar. Jag ser också hans 9mm-Glock som är riktad genom dörren mot mitt Carhartt-klädda bröst…

  7. Martin R Says:

    Varumärkesuppräkning är väl annars ett definierande stildrag hos 80-talets tantsnuskromaner?

  8. Ö-Helena Says:

    Bestsellerförfattarna kanske kunde träffa lite tonåringar och byta sina specifika angivelser mot oerhört vaga angivelser av allt möjligt. Båda parter kunde vinna på ett sådant arrangemang.

  9. ban~ken Says:

    Martin R: Det kan stämma men jag har inte läst ett enda ord ur någon snuskig tantbok, så de referensramarna visslar förbi varandra.

  10. johanna Says:

    Haha, suveränt. Angående den väldigt specifika angivelsen minns jag en hårdkokt deckare någon satte i handen på mig för väldigt många år sedan. Jag läste till sidan tre, på sidan tre beskrevs huvudpersonens spya i en hel paragraf med referenser till vad han ätit under dygnet. (S mage vred sig, han stirrade ner på spaghettin och köttfärsåsen L hade serverat honom till lunch och det av magsyran upplösta resterna av morgonkaffet och croissanten…)

    Annars har jag alltid haft problem med adverbstaplingar efter dialog (sa han intresserat, sa han entusiastiskt etc). Gärna i kombination med överdrivet användande av synonymer för sa. Det kan få de mest normala dialoger att låta otroligt dramatiska när de två talande ömsom viskar lågt, utropar hetsigt, intygar nickande, frågar oroligt och argumenterar irriterat.

  11. popoffsky Says:

    ett bra knep för att slippa dialog där folk ständigt mumlar knappt hörbart, väser irriterat eller stammar nervöst är att läsa dramatik.

  12. Conan Says:

    Mkt underhållande! Har du läst Sorokins ” I det heliga rysslands tjänst”? Förf använder sig där av flitig kursivering, i snitt minst ett ord per mening – dels på specifika föremål vilket är ok eftersom det är en framtidsskildring, men också på… allt. Verb, adjektiv, allt möjligt, ibland helt osökt. Störande i förstone, sen vänjer man sig så småningom… det växer på dig.

  13. Ahrvid Says:

    Det var många fina observtioner om den stilistiska världen. Om den stilistiska världen var det många observationer fina. Fina var de observationer som gavs om världen, den stilistiska…
    Det här med att avrunda till något som låter vettigt, kan den översättare inte ha tänkt särskilt hårt på som fick ”it came closer, inch by inch” till ungefär ”det kom närmare, 2,54 cm i taget”.
    Det bör påpekas – något jag minns från mina mattelektioner – att man bör tänka i antal ”signifikanta siffror”. För ”one mile” är antal signifikanta siffror en; noggrannheten i uttalandet är ett ental. Då bör man vid översättning *helst* också hålla sig till ett ental. ”One mile” blir då kanske ”knappt två km” hellre än ”1,6 km” (1,6 har två siffrors noggrannhet).

    –Ahrvid

  14. Thomas E Says:

    På tal om ”de fördömda produktplaceringarna”, William Gibson gav i en av sina romaner hjältinnan en speciell jacka som inte fanns i verkligheten, tillverkaren blev nerringd av folk som ville ha en exakt sån jacka varpå tillverkaren började tillverka just såna jackor. Life imitates fiction eller nåt.

  15. khonsu Says:

    *Humf*
    Översittare…

  16. msl Says:

    I en översättning av en Paul Auster-roman läste jag:

    – 600 meter!? Det är ju drygt en halv kilometer!!!

  17. Martin R Says:

    Ett av de konstigaste adverben i engelskan är ”irrelevantly”. Två personer kan prata om något, och så plötsligt byter den ena ämne, vilket författaren meddelar oss ungefär såhär.

    ”I wonder if the Ffolke-Smythes will invite us down to Breechensweat this summer again”, said Gladys irrelevantly.

    Eh, ja, tack du snälla författare, vi märkte att hon bytte ämne.

  18. Svensson Says:

    James Blish hade ett namn för de där onödiga adverben hur något sägs: ”said-bookism”.

  19. wee1 Says:

    Min pet-peeve är utan tvivel författare som känner att pronomen är onödiga, särskilt när de envisas med att varje gång de refererar till huvudpersonen använda hela deras namn: för och efternamn. Det är så… Marklundskt/Browneskt på något vis.

    ”Barton Bedrup tittade sig omkring. Runt Barton Bedrup hade en grupp människor samlats, och de tittade med oförställd förskräckelse på Barton Bedrup.”

    En annan sak jag hatar är när författare använder epitet för att klämma in beskrivningar – i alla fall när de gör det illa.

    Om någon till äventyrs skulle vilja skriva en bok där personerna har stående epitet som ett stilistiskt inslag så tänker jag inte klaga, men när det blir så uselt som i Millenium-trilogin så vill jag bara gråta.

    Jag försökte ta mig igenom den sista boken (jag hade investerat så mycket tid och frustration i den andra boken efter att jag tyckte att den första var lite småbra – klassisk whodunnit, liksom – att jag var tvungen att läsa den sista för att se upplösningen) genom att anordna ett litet drinking-game for mig själv: varje gång Larsson använde ”den nästan anorektiskt magra flickan” istället för Mary-Sue – jag menar förstås Lisbeth Salander – fick jag ta mig en fyra Hallands Fläder.

    Jag vaknade tre dagar senare i en soptunna, utan tandställning, och med en lantmännenkeps på huvudet.

  20. David Says:

    Till att börja med vill jag bara tacka för alla vänliga ord från läsekretsen. Och be om ursäkt för alla tänkvärda kommentarer jag missar att kommentera — med tanke på att mina kommentarsvar blir halva noveller vare sig jag vill eller inte blir det oftast så att jag bara plockar några ur högen …

    Gunnar Gällmo: Du har förstås rätt — särskilt de renodlade upprepningsfestivalerna gör ju att man i princip kan ha makron för vanligare klyschor. Jag tror att jag en gång hade ”Hon suckade och höjde på ögonbrynen” som makro när jag gjorde en särskilt tjatig text (det kändes som om författaren hade haft samma makro).

    I övrigt vill jag passa på att säga att dina fotnoter i översättningen av Phileas Foggs hemliga dagbok bidrog nog starkt till att göra mig till översättare. Och som fjortonåring älskade jag din parodi på Kap Kennedy-böckerna — alla översättare som stört sig ordentligt på en författare borde få replikrätt i en romanlång parodi.

    Svensson: Jag översatte en gång i tidens gryning — närmare bestämt under science fiction-året 1984 — James Blishs Rymsjukhuset och kunde konstatera att han hade en egen, märklig tic som författare — nåt i stil med pronomenallergin som Wee 1 talar om ovan — han uppfattade orden ”han” och ”hon” som störande upprepningar. Alltså skrev han istället så här:

    Fred Floggins öppnade dörren och såg sig omkring i rummet. Hobbyfiskaren kliade sig i huvudet. ”Ingen här”, muttrade chefsveterinären.

    Vilket fick översättaren att klia sig i huvudet. ”Hur ska jag lösa det här?” muttrade Nessle. Serietecknaren lutade sig bakåt och suckade tungt.

    Annars är jag böjd att hålla med om att adverb är ett djävulens påfund — särskilt när adverben kommer på kollisionskurs med innehållet i dialogen:

    ”Hej!” sa han ilsket.

    Samma effekt uppstår som när Liza Marklund talar om för läsaren vad han ska tycka om en person — ”Killen var uppenbarligen skitjobbig” — och man personligen inte har dragit alls samma slutsatser av föregående dialog …

    Wee 1: Skrattade högt och länge åt ditt drinking game — själv kom jag bara igenom första delen i milleniumtrilogin — tyckte precis som du att det var en skön, klassisk pusseldeckare inledningsvis, men upplösningen var så krystad att jag aldrig kom mig för med att läsa uppföljarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: