Funes den minnesgodes förbannelse

Den tämligen minnesgode Borges

Jorge Luis Borges skrev 1942 novellen Funes el memorioso (Funes den minnesgode). Efter en ridolycka får plötsligt Ireneo Funes fullkomligt minne, han kan aldrig glömma någonting — varenda spricka i en husvägg, varenda molnformation etsar sig fast i själen med samma kraft. Det är som ett slags superkraft — han kan till exempel lära sig perfekt latin på några dagar.

Men Funes minne är också en förbannelse, ett lyte. Han är oförmögen till abstrakta resonemang. Han är rentav oförmögen att smälta samman sina intryck till allmänbegrepp. Eftersom han minns varje detalj i till exempel de stolar han sett har han svårt att se deras familjelikheter, abstrahera dem till begreppet ”stol” — för honom är det alltid mer som skiljer än förenar. Hans minne gör honom — på sätt och vis — autistisk.

Jag kom att tänka på Funes förbannelse häromdagen när jag funderade över den moderna världens informationsöverflöd.

Vi har nu levt i drygt hundra år med inspelat ljud och rörliga bilder — och i ungefär hundrafemtio år med fotografier och massfabricerade böcker och tidningar. Vårt kollektiva minne blir allt kapaciösare — får mer detaljrikedom och bättre färg- och ljudåtergivning för varje år som går.

De senaste tio, femton åren har vi dessutom bildat den kollektiva jätteorganism som kallas Internet, i vars silvertrådar våra synapser flyter samman med resten av jordens befolkning till ett slags ”hive mind” där vi kan mind-melda som mr Spock med våra medmänniskor och sprida visdom och villfarelser världen kring.

Faktum är att vi blir alltmer lika Funes den minnesgode. Överflödet på information runtomkring oss gör det allt svårare att se vad som egentligen är väsentligt.

När en verklig händelse pockar på vår uppmärksamhet — som den stora finanskris som just pågår — har vi svårt att sluta smågnabbas med andra nördar i något chattrum, eller låta bli att titta på den där feta Seinfeldboxen vi köpte häromdagen, eller skita i att googla efter namnet på någon birollsaktör i en TV-deckare från åttiotalet.

Liksom den arme Ireneo Funes är vi som hypnotiserade av de solbelysta dammkorn som virvlar framför oss och lyckas inte riktigt inse att det pågår en global ekonomisk härdsmälta runtomkring oss.

Det förflutnas sediment vägrar lägga sig — det fortsätter bolma kring som gyttja i vattnet, och gör att vårt siktdjup blir nästan obefintligt. Det är något av en paradox — eftersom det förflutna vägrar sjunka undan så blir vi historielösa.

Ständigt sköljer gårdagen över oss i nya retrovågor — särskilt sextiotalet vägrar åldras och dö med värdighet. Dess nostalgivågor fortsätter drabba oss som klimakterievallningar — under åttiotal, nittiotal, tvåtusental. Det börjar kännas som om decenniet knappt hann ta slut innan det ompaketeradesi ett mytiskt skimmer för att säljas till nya generationer.

Samma sak gäller om vi söker oss längre tillbaka i historien. Jag misstänker att ingen filmstjärna idag kan bli lika stor som Cary Grant, Greta Garbo eller Humphrey Bogart — och det av ett mycket enkelt skäl. De var först. Alla de största filmstjärnorna föddes kring det förra sekelskiftet. De befann sig i rätt ålder och karriärläge för att erövra vita duken just när filmen hade börjat tala till oss. De var först med att glödrista sina ansikten på den kollektiva näthinnan, och där dröjer de kvar, som den flimrande spökbild man kan se när man har tittat rakt in i en lampa.

Ju mer tid som förflyter, ju mer information som simmar kring i vårt medvetande och skymmer sikten, desto svårare har vi sannolikt att se vad som döljs bakom det virvlande sedimentet. Det kan komma hajar — jag är rädd att vi bara uppfattar dem som svaga skuggor innan vi på nytt distraheras av de mönster som de virvlande partiklarna bildar.

Men vad kan man göra för att värja sig? Jag är själv något av en infoholic och har väldigt svårt att låta bli att kolla upp obskyra fakta som skymtar i utkanten av något jag just ägnar mig åt. Och dessa obskyra fakta leder mig vidare till andra obskyra fakta, tills jag börjar glömma bort vad det var jag undrade över från början.

Och där har vi kanske lösningen. Enda sättet att få sedimentet att sjunka undan är att sluta sprattla runt så förtvivlat i informationsgröten. Att försöka fokusera på vad som verkligen betyder något. Att låta det vara tyst och lugnt ibland.

Personligen har jag slutat se på TV, men mitt Internetmissbruk är nästan värre — just för att det är interaktivt. Idiotsurfandet är bdedrägligt likt en riktig verksamhet eftersom jag klickar på länkar och skriver i sökfält, i stället för att bara zappa runt.

Jag känner mer och mer att jag måste hålla mig stilla ibland för att kunna se bättre — låta datorn stå, ge fan i att googla namnen på varenda birollsaktör — om jag glömt vad han hette kanske han inte var så förtvivlat viktig.

Nyfikenheten är en av våra viktigaste drivkrafter — en av de egenskaper som gör oss mänskliga. Men om nyfikenheten får oss att tappa minnet — gör oss till självförvållade autister utan abstraktionsförmåga, fyller oss med så mycket irrelevant information att vi till sist blir nästan handlingsförlamade — är det kanske dags att värja sig en smula. Eller i alla fall prioritera.

HIV-viruset får kroppen att kapprusta sig själv till döds — det är inte själva viruset som är farligt, utan det faktum att det lurar vårt eget immunförsvar att lägga alla sina resurser på att bekämpa det — kroppens vilja till överlevnad tar till sist död på den.

Själv känner jag mig lite som om jag håller på och kapprustar ihjäl min hjärna — kombinationen av min naturliga nyfikenhet och ett media- och informationsflöde som aldrig sinar fyller själens skräpkammare till bristningsgränsen, och det blir allt svårare att hitta de där grejerna som man verkligen behöver.

Kanske måste vi kunna glömma för att kunna minnas.

(Okej — de läsare som tyckte att sista raden kändes lite anspråksfull ombeds att byta ut den mot:

Kanske vi måste kunna glömma för att kunna lämna Funes-dalen. )

Advertisements

19 svar to “Funes den minnesgodes förbannelse”

  1. Mattias B Says:

    Det här var ett av de bästa jävla blogginläggen jag läst på år och dar. Så fick jag det sagt.
    Tack gode Nån att det finns intelligenta människor på nätet!
    /Mattias

  2. Nisse Says:

    hjälp

  3. Huskorset from Hell Says:

    Jag skulle skriva nästan på pricken samma sak som Mattias ovan.

    Tack David!

  4. Dan Says:

    Var på väg att skriva ”Varför sålde du inte in detta till GT Kultur? Jag hade köpt det!” men slogs i samma stund av det geniala i att skriva det i en blogg och låta folk som googlat på Borges – eller varför inte ”batman+robin+bögar”? – upptäcka det!

  5. Fredrik Hallgren Says:

    Bra skrivet, och troligtvis också sant.

  6. johanna Says:

    Suveränt!

  7. Civilingenjör P Johansson Says:

    Jaså, det finns fler Funes än Louis de?

    Ja, tänk hur det var förr i tiden när man måste anstränga sig för att få tag i obskyr information. Snart kan man väl läsa Madagaskars upphävda konstitution från 1975 på skärmen också. Men lite lever det forna tänkesättet kvar, med tusentals webredaktörer som alla säger sig ”avslöja” den ”information” som ”etablissemanget” ”försöker hålla hemlig”.

  8. Henrik B Says:

    Jag känner igen mig alldeles för väl. Uppskattar att du satt ord på den ihängande känslan av sekelskifte som vägrar släppa greppet om oss.

  9. anne-marie Körling Says:

    Och jag också. Fick tips av Mattias. Så nu är jag här. Anne-Marie

  10. Låtom oss tipsa « 1 är inte ett stort tal Says:

    […] 15, 2008 av Thomas Lennartsson Det här var en av de bättre texterna som jag har läst under de senaste månaderna. Där beskrivs nästan […]

  11. Malte Says:

    Precis vad jag hade velat skriva om jag hade kunnat koncentrera mig en tillräckligt lång stund!

  12. proteus Says:

    Att läsa det här efter att ha hattat runt ett tag i nättjattret känns som att komma ut i friska luften. Riktigt språk! Tankar i stället för slagord.

    (Men parentesen känns litet onödig. Det är inget fel på att ha anspråk om man överträffar dem. Men jag förstår — the pun is mightier than the word.)

  13. charlotte Says:

    Jag tror också det finns en sanning i det här. Själv känner jag allt oftare ett behov av att ta in på ett kloster med ett gäng böcker ett tag, helst ett kloster helt utan internetuppkoppling. (Fast nåt sånt finns väl inte nuförtiden.)

  14. David Says:

    Tack för alla dessa översvallande lovord! Det gläder mig att så många verkar känna igen sig — eller rättare sagt: det gläder mig inte alls, för det innebär att informationsdykarsjukan är en ganska utbredd farsot — men det känns i alla fall trevligt att ha sällskap i de söndersurfades klubb. ”Wipe out!” som vi surfare brukar skrika.

    Dan:
    Hade jag försökt skriva exakt samma text till GT är det viss risk att tonfallet hade blivit betydligt mera skitnödigt och återhållsamt — det är något väldigt befriande med att skriva för sin blogg, eftersom man mindre än vanligt sneglar mot en presumtiv målgrupp. Det bästa är egentligen att skriva för bloggen och sedan använda de mera lyckade texterna som avstamp för ”riktiga” artiklar — jag har t ex redan återanvänt ett blogginlägg som novell i senaste numret av Galago …

    Charlotte: Get thee to a shrubbery — jag menar nunnery. Ja, det där klostret blir nog svårt att hitta. När jag för några år sedan var på den indonesiska ön Sumba — en sanddyn stor som Gotland, med åtta infödingspråk, och en nästan helt orörd stenålderskultur; civilisationen manifesterar sig nästan bara i nussliga t-shirts med AQUA-loggan på, eller skära trädgårdsmöbler i plast försedda med reliefter av teletubbies — kunde jag till min förvåning konstatera att jag hade mobiltäckning. Svenska entusiaster SMS-ade till mig och bad mig slå på TV:n för att se Sven-Ingvars-filmen Under mitt parasoll — vilket inte lät sig göras i denna stenålderns sista utpost. Låt oss alltså konstatera att vi sitter ordentligt i — tablå — klostret.

    Proteus: Med tanke på ovanstående slutkläm finns det kanske anledning att tvivla på huruvida the pun är mightier than the word.

    Jag menade förmodligen ”The hun is mightier than the word”.
    Uff. Quod Erat Demonstrandum.

  15. Per CJ Says:

    Interessant nok skal det visst ha vært liknende tilfeller som Funes i det virkelige liv, og i det minste en av dem skal ha hatt noenlunde samme problemer – og mer til:

    http://psychology.wikia.com/wiki/S.V._Shereshevskii

  16. David Says:

    Per CJ: Tack för intressant länk — jag skulle gärna önska att mina Funes-aktiga tillstånd åtföljdes av bisarra synestesiupplevelser — att jag t ex såg det här blogginlägget som en lakritssmakande, brunviolett trombonton med mycket vibrato.

    När jag tänker efter har jag i o f s något som påminner lite om synestesi när det gäller språk — viss prosa smakar illa, eller känns som att repa med nageln i en plasthink, eller har en lite knagglig, wellpappartad struktur — den typen av upplevelser var starkare när jag var yngre, men jag tycker mig fortfarande känna dem, även om de har blivit svagare.

    Däremot ser jag defintivt inte talet 87 som en sumobrottare med lösskägg som blåser i en didgeridoo …

  17. vistet Says:

    Kan bara instämma i lovorden. Gör en dödträ-version oxå. Apropå Charlottes svaga förhoppningar att hitta ett kloster utan uppkoppling så är den välgrundad : jag har nyss kommit tillbaka från Spiti i indiska Himalaya , och även om det går att hitta kloster utan uppkoppling , så är det svårare att hitta munkar utan sms-tumme.

    Sen är det ju en fråga om det är ett självändamål att undvika tekniken :
    http://vistet.blogspot.com/2007/08/linux-and-sutras.html

  18. Gustaf G Says:

    Ett symtom på det du beskriver blev tydligt i fredags, när jag frågade min gode vän Ivan om han hade uppskattat en skiva han lånade av mig för 2-3 månader sedan.
    ”Den var bra, men jag har bara lyssnat på den en gång, tror jag. Jag laddar ner så mycket hela tiden att jag inte har haft tid mer” svarade han.

    Detta är också huvudanledningen till att jag valt att inte lära mig ladda ner filmer och musik, inte har en facebook-sida etc. Jag känner mig själv, så jag väljer helt enkelt att försöka begränsa distraktionsmomenten. De jag redan utsätter mig för är mer än nog.

    Antagligen är det effektivaste sättet att förhindra total informationskollaps att bli kräsen och selektiv i sin konsumtion och helt välja bort vissa kanaler. Det mesta är bara rundgång ändå.

    För övrigt. Redan 2002 när jag var på Nya Guinea fanns det internetkaféer i de flesta städer och mobilen hade täckning en bra bit ut i djungeln. Min kompis åkte till Borneo vid samma tid bara för att mötas av penaner som lyssnade på Aquas ”Barbie girl” mitt inne i djungeln. Det enda som återstår är antagligen den inre exilen…

  19. Huvudnyheterna 6: Om man googlar ett träd i skogen … | David Nessle Says:

    […] läsare märker — och nu talar vi om de av er som har ungefär lika bra komihåg som Borges Funes den minnesgode — rider jag ett par gånger under avsnittet kring på käpphästar som har vädrats tidigare […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: