Kafkaistisk dröm

kafkas-passfoto2

Det sista jag drömde innan jag vaknade för kanske en halvtimme sedan:

Jag är Franz Kafka. Jag och alla kring mig har khakikläder på oss och det omgivande, dammiga djungellandskapet är lite överexponerat i middagshettan — det känns som om vi befinner oss i Latinamerika eller Sydostasien.

Jag/Franz är på väg att hoppa in i en stor arméhelikopter för att undsätta min vän Max Brod. Jag vet också att jag kommer att ställas inför ett fruktansvärt val: antingen rädda Brod eller få tag i den stora Skatten, som aldrig definieras närmare (just här har drömmen en tydlig bismak av Indiana Jones).

Jag är dessutom övertygad om att jag kommer att falla ur helikoptern och dö — det förestår uppenbarligen något slags påkostad actionscen med Kafka och Brod i framträdande roller.

Min/Franz pappa har hela drömmen igenom uppträtt som en sån där lite klichéartat finurlig och levnadsvis judisk åldring som alltid lyckas se de mest hopplösa situationer från den ljusa sidan. Jag säger till honom att om man störtar handlöst mot sin död finns det väl inget sätt att tänka positivt. Men pappan talar om hur jag ska tänka: ”Here we go floor, you’re looking fine”.

Jag föreställer mig att jag faller handlöst mot ett betonggolv, och på drömmars vis blir det så att jag faktiskt gör det i nästa ögonblick. Något tvivlande på halten i pappans visdomsord brer jag ut armarna och säger till det hastig annalkande golvet: ”Here we go floor, you’re looking fine”, och märker till min förvåning att det fungerar. Genom att bejaka hela situationen känns det plötsligt nästan okej att jag kommer krossas om några sekunder.

I det ögonblicket vaknar jag.

(Det här att jag måste välja mellan Max Brod och skatten måste vara min väldigt drömlogiskt förvridna version av att Kafka sa åt Brod att bränna hans litterära kvarlåtenskap, bland annat alla de tre romanerna – Brod kunde alltså inte både respektera den döende Kafkas önskan och rädda ”skatten”.)

Advertisements

15 svar to “Kafkaistisk dröm”

  1. Svensson Says:

    Det finns två typer av drömmar sägs det. Dels de vardagliga, de som påverkas av sånt man gör och läser i vaket tillstånd, dels de visionära.

    Detta var nästan en kombination av de två. Är det till att ha läst mycket Kafka på sistone, eller är det en gammal Kafkavurm som mognat till vision?

    Det där med ”skatt vs Brod” var ju klurigt som f-n annars.

    (Och denna grej i sig, att Kafka bad att få sina verk brända, torde inte tillhöra vanligheterna bland författare. Ekbom säger i sin biografi (”Den osynliga domstolen”) att skälet till denna begäran var en senkommen (kvasi)religiös ånger, känslan att hans verk inte förmedlade något positivt utan bara skildrade ångest och elände. Kafka hade väl en point där, som författare vill man vara lite guru, men såklart är hans verk fulländade på sina premisser och har sitt värde på så vis. Vad är ångest? Svar läs Kafka.

    För övrigt har jag aldrig hört talas om någon författare som på dödsbädden ansett att hans verk borde brännas. Har någon annan här gjort det?)

  2. David Says:

    Svensson: Nej — jag har inte läst Kafka på ett bra tag. Däremot har jag en hög Kafkaböcker nästan i linje med ögat när jag somnar — det kan vara det som spelar in. Fast å andra sidan händer det inte så sällan att jag drömmer om saker som inte alls känns särskilt angelägna för mig — jag minns t ex en gång när jag drömde att jag producerade Anni-Frid Lyngstads comebackskiva (det här var alltså långt efter Abba och hennes solokarriär) och vaknade med en märklig känsla av att ha drömt en vilt främmande människas önskedröm.

    Gogol eldade upp hela andra delen av Döda Själar — också gripen av religiösa grubblerier — mot slutet av sitt liv, fast inte direkt på dödsbädden vad jag minns. Och Dostojevskij lär ha tänt brazov med ett utkast till Bröderna Karamazov. I båda de här fallen kan det iofs ha varit självcensur snarare än Nemesis Divina som ledde till själv-autodafén …

  3. Svensson Says:

    Ja, visst förstör författare manus, i mer eller mindre klart sinnestillstånd…

    Jag får bara för mig att Kafka var rätt ensam om att på sin dödsbädd förneka hela sitt verk. Men i de biografiska skisser jag läst har det hela ansetts som bara en aning bisarrt, i grunden rätt naturligt och så. I själva verket är det ju ärkenihilistiskt, ett helt övernaturligt självhat – oavsett den pietistiska bakgrunden som jag skisserade ovan.

    Det var ju kvarlåtenskapen det gällde, den skulle förstöras – så vad hade han egentligen publicerat under sin livstid? Bara kortare texter?

    Det var nog bra att Brod såg Kafka som ett helgon, ett äkta helgon… En mer fantasilös exekutor hade kanske lytt maningen.

  4. David Says:

    Ja — fast Kafka verkar ha sett världen i rätt, öh, förhöjda färger rent allmänt — en kille som kan gå och våndas en hel dag för att han får för sig att han eventuellt hälsade lite otrevligt på hotellstäderskan kan möjligen ha lättare än andra att få för sig att hans livsverk är förkastligt och måste utplånas. På sätt och vis är det väl ytterst konsekvent — författaren förintar sitt verk precis som hans huvudpersoner utplånar sig själva, gör avbön för brott de inte begått eller lastar sig själva för att de inte lyckas tillträda sina lantmätarbefattningar …

    Som du säger — utan halk-Broden hade det kunnat gå riktigt illa …

  5. Oskar Says:

    Jag läser Processen nu. Ganska underhållande, men otympligt språk, en stor kontrast till friskheten och lättheten i Det går an som jag läste innan, trots att den är typ 100 år äldre. Kafka var väl ingen stilist direkt.

  6. Rikard Says:

    David, förlåt att jag byter ämne tillfälligt, men jag undrar om du sett att Yma Sumac dog häromdagen? Minns jag rätt i att du är en entusiast?

  7. Martin R Says:

    Det bästa med Processen är den korta sekvensen där K gläntar på en dörr och upptäcker att två kronobetjänter som fick pisk där inne flera dagar tidigare fortfarande är kvar och utsätts för samma bestraffning. Man får känslan av att allting bakom dörrn pausas när den stängs. För övrigt en småtrist bok.

  8. J-h:n Says:

    Kafka lät publicera en hel del under sin levnad, närmare bestämt de små böckerna Betraktelse, Domen, Eldaren, Förvandlingen, I straffkolonien, En läkare på landet och En svältkonstnär. Därtill kortare prosastycken i tidningar och tidskrifter. Dessa kände han sig klar med, och flertalet av dem kunde han stå för och godkände för återutgivning. Att han inte ville att något av det opublicerade skulle bevaras berodde väl mest på att han inte ansåg sig färdig med dem (och det var han ju inte heller, alla romanerna är ju ofullständiga). Brod hade sagt åt Kafka att han inte alls tänkte bränna några manus, detta utan att Kafka tog ifrån honom uppdraget att förvalta den litterära kvarlåtenskapen, så frågan är ju hur allvarlig han var.

    De texter som Kafka lät utge under sin levnad finns förresten samlade i volymen En svältkonstnär i Bakhålls utgåva av Kafkas samlade skrifter.

  9. anne-marie Körling Says:

    Oj – så många tankar jag får… läste Kafkas brev till fadern… och vaknade upp ganska omskakad. Den oläste sonens böcker… tycks mig vara en mardröm. Anne-Marie

  10. Carl Says:

    När blev Kafka egentligen känd, och hur?

  11. Jimmy Wallin Says:

    Låter som ett lysande upplägg för ett seriealbum!

  12. Ahrvid Engholm Says:

    Apropå en eminente litteratörern Kafka, vill jag slå ett slag för en annan eminent litteratör som just postat en historia på Piratförlagets idol-för-författare, Kapitel 1:

    http://www.kapitel1.se/ahrvid-engholm/nu-smaller-det–sade-kapten-dynamit—en-pulphjalte-pastisch

    Det är en pastisch på gamla pulphjältar, och tanken med denna erinran är att förleda er till att RÖSTA på den gode Kpt Dynamit, så att litteratören ifråga kan gå vidare i idol-för-författare.

    –Ahrvid

    Ps. Engholm hade inte heller så roligt

  13. David Says:

    Rikard: Ja — jag noterade att två framstående offentliga indianer — kräksångspionjären, koloratursopranen och inkaprinsessan Yma och Jimmy Carl Black (”I’m the indian of the group” i Zappas ur-Mothers) gick ur tiden i förra veckan. Vi hyllar dem genom att lyssna på deras främsta verk — ”Mambo!” med Yma och ”We’re Only in it for the Money” med Jimmy. (Noterar för övrigt att denna kommentartråd har inlägg av både en ”Jimmy” och en ”Carl” — det fattas bara en Black. Synkroniciteten är skrämmande som komikern Carl-Gustav Ljung skulle uttrycka det.)

    J:h-n: Tack för — som vanligt — exemplariskt välunderrättade tillrättalägganden!

    Anne-Marie: Min pappa brukar ibland skämtsamt citera Kafkas fars replik när han fick sonens första bok: ”Lägg den på nattduksbordet”. Jag hoppas i alla fall att det är menat som ett skämt …

    Jimmy Wallin: Det lutar för tillfället lite åt att jag inom en snar framtid gör en serie om Freud — nästa inläggs centralgestalt — istället …

    Ahrvid: Det känns skönt att den eminente litteratören Engholm inte verkar plågas av fullt lika förtärande tvivel på den egna förmågan som sin tjeckiska kollega.

  14. Fredrik T Says:

    En litterärt kunnig vän till mig, expert på fin-de-siècle-skalden Emil Kléen (”Sveriges ende dekadent”), har berättat att även denne tydligen lät bränna en hel del av sina papper innan sin förtida död i kombinationen syfilis och tuberkulos.

  15. David drömmer om döden « David Nessle Says:

    […] såg jag en trailer för programmet Posh Spice talar om döden innan jag slog upp ögonen. Och min Kafkadröm den sjunde november slutade med att jag var på väg att krossas mot ett stengolv — medan […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: