Västergötlands landskapsvapen

Juridiska texter är inte direkt kända för att vara korthuggna och lättgenomträngliga. Tänk t ex på det herostratiskt ryktbara avsnittet om svin i ollonskog som fortfarande finns — eller i alla fall tills helt nyligen fanns — i Svea Rikes Lag:

12 kap. Huru svin må i ollonskog släppas

Äga flera ollonskog samman; då skola de i rättan tid sig förena, huru många svin där kunna födas, och släppe sedan var in efter ty, som han del i skog äger. Släpper någon flera in; haven de andre våld att taga dem upp, [och han böte en mark för vart svin,] och skadan åter. Äger han ej själv så många svin, som han på sin del föda kan; stånde honom fritt andras svin för lega intaga. Gör han det ej; då må de andra hans del saklöst nyttja.

Vi semikolonets vänner fröjdas ju åt att skiljetecknet verkar ha funnit en fristad i lagboken — och tydligen tillåtits föröka sig lika ohämmat som ollonskogssvin — men jag måste nog ändå säga att jag föredrar våra forntida fäders formuleringskonst. Birger Jarls storebror (kan man tänka sig något mera respektingivande?) Eskil Lagman betade av betydligt fler kvistiga ämnen på kort tid i sin bestseller Äldre Västgötalagen:

Skjuter man in genom rököppningen och dräper en man, dräper [en man] i bad eller bastu, dräper [en man] då han uträttar sitt tarv, stinger ut båda ögonen på en man, skär tungan ur huvudet på en man, hugger av båda fötterna av en man, dräper en man sin hustru – det är allt nidingsverk.

Raka besked, och ingen utfyllnad. Lagen är glasklar — man ska låta bli att dräpa folk när de uträttar sitt tarv. Och som bonus får vi även en massa annan information om tungor, ögon, fötter och hustrur som kan vara bra att hålla i minnet. (Det är iofs en sak jag är lite oklar över — var det okej att bara sticka ut ett öga?)

För finsmakarna återger vi även texten i sin mera märg- och malmfulla ursprungsform:

Skytær · Y · in at lyuræ ok dræpær man · Dræpær · i · løghu · ællær i bastughu · dræpær · þa han nøte þarwa sinæ · Stingir vt bæþin øghun · a manni · Skiær tungu ør høfþi manni · Hoggær af baþa føtær af manni · Dræpær · Y · kono · þæt ær niþingsværk alt ·

Onekligen tunghur formuleringskonsthur.

Västergötland stod inte bara för lag och ordning under tidig medeltid — det var också det mest kristna av våra landskap. Entusiasten Snorre Sturlason hävdar att det fanns elvahundra kyrkor i landskapet, men enligt Eskil och hans Västgötalag var det inte ens hälften så många — och då räknade han in även Dalsland och Halland för att frisera statistiken. Hur som helst — rätt många kyrkor blev det.

Så mycket mer överraskande att landskapsvapnet är ett salongsberusat lejon som vilt famlande försvinner in i mörker och dimma — nacht und nebel, som tysken säger. Ibland ser han ut att säga: ”Vem fan släckte lyset?” Av någon inte helt klarlagd anledning har denna festprisse dessutom en tulpan i stjärten på en del framställningar. Eller en genmanipulerad svans som ser ut som en tulpan. (Ja, man undrar ju …)

Enligt Wikipedias beskrivning ser vi

I av svart och guld ginstyckat fält ett lejon av motsatta tinkturer med röd beväring, därest dylik skall komma till användning, i övre vänstra och i nedre hörnet av fältets svarta del åtföljt av en stjärna av silver

Det är nog de där motsatta tinkturerna som gör att vår vän inte verkar vara riktigt i form — han borde veta bättre än att blanda sorter. Och en ”ginstyckad” verklighetsuppfattning har vi väl alla drabbats av någon gång.

Men det där med ”röd beväring” förstår jag inte alls — förgäves spejar jag efter spår av en agitatorisk Mandel Karlsson …

Ja — nu blev det så mycket om Västgötalagen och det packade lejonet att jag inte har plats att rabbla upp kulturpersonligheter och sevärdheter. Men snopna läsare som vill veta mer om Västergötlands historia rekommenderas att införskaffa Erik Anderssons nyutkomna roman Den larmande hopens dal som är en veritabel orgie i gånggrifter, täckdiken, traktorförare och hembygdsföreningar — och dessutom hysteriskt rolig …