Liza Marklund möter Buster Keaton …

buster-genuin

Liza Marklund har — enligt medierna — gjort ”viss avbön” för den bästsäljande sannskrönan Gömda. Fast så vitt jag kan avgöra rör det sig om en ganska förlåtande självrannsakan. Marklund  har efter en månads intensivt grubbel  kommit  fram till att boken kanske inte borde ha kallats för ”en sann historia”. Så här skriver hon:

Mer korrekt hade varit att skriva ”bygger på en sann historia”. Av all den kritik som framförts är detta den jag tagit till mig. Att boken är en gestaltad berättelse, inte något reportage, är alltså inte så uppenbart som vi trodde.

Okej — av ”ursäkten” framgår att det är svenska folkets stupiditet som ligger bakom affären. Hade de bara lyckats begripa att ”en sann historia” i det här fallet innebar att fakta i fallet inte sällan är raka motsatsen till vad som hävdas  i boken hade vi kunnat undvika all denna trista uppståndelse.

Jag tänker inte göra någon uppräkning av alla omständigheter som har ändrats, strukits och ställts på huvudet i Gömda — det har många andra gjort före mig. Jag nöjer mig med att konstatera att en del av de mera märkliga omdiktningarna är lättare att begripa om man har tagit del av den  uppgörelse med Marklunds förmenta vänsterideal som Åsa Linderborg presenterade i Aftonbladet den tjugonionde september förra året — bland annat det faktum att Liza höjt ”Mias” snittbetyg från 2.7 till 4.8. För — ärligt talat — vem kan sympatisera med en protagonist som har mindre än tre i snitt? Jag kommer att tänka på en intervju med Marklund som jag läste för flera år sedan, där hon tillkännagav:  ”Mina föräldrar var mycket intelligenta, så det är ärftligt” (Jag citerar ur minnet, men jag tror det är ordagrant).

the-buster-keaton-story

Formuleringen ”bygger på en sann historia” är ju för övrigt föga förpliktande — jag kommer osökt att tänka på filmen om Buster Keatons liv. Rollen som Keaton kreerades av Donald O’Connor (han med ”Make ‘Em Laugh”-numret i Singin’ in the Rain). Så här skriver O’Connor själv om ett möte mellan den sanne och den falske Keaton:

It wasn’t Buster’s life. They called him technical advisor but they never listened to him. I remember talking to him right after we’d shot a scene of him as a boy in the circus going on for his father who had just died. I asked Buster ”What kind of circus was it?” He looked at me and said, ”I was never in a circus.” So I asked him, ”Well, how old were you when your father died?” ”Forty five,” he said.

Ungefär på det sättet verkar Gömda förhålla sig till sanningen …

donald-o-connor-som-buster

Senare tillägg: Ju längre jag funderar på det här, desto mer bekymrad blir jag över termen  ”dokumentärroman” — det låter lite grann som ”tulipanaros” i mina öron, och även Liza Marklund själv verkar ha vissa  problem med att förhålla sig till denna undflyende genre. Vad menar hon till exempel när hon i sitt försvarstal presterar följande intrikata formulering:

”Berättarrösten är fullkomligt anonymiserad, men hennes upplevelser grundar sig på hennes erfarenheter”

Det fina med en ”dokumentärroman” är — tydligen — att man både kan äta kakan och ha den kvar. Man har ”anonymiserat” skildringen, men den är sann ”i allt väsentligt”. Sedan definierar man ”väsentligt” som ”allt som jag har råkat låta vara kvar i boken” samtidigt som man kan förklara allt man har tagit bort med att det var en del av ”anonymiseringen”, ”dramaturgin” eller ”det politiska projekt” som man anser att boken är.

Till sist behöver alltså inte orden  ”bygger på en sann historia” innebära mer än ”löst baserad på den fysiska verkligheten som helhet” — författaren har ju fritt fram att stöpa om allt efter eget skön, och ifrågasätts något är det bara att hänvisa till ”sekretessen” och ”anonymiseringen”.

Ett problem är ju att  den som har skurkrollen i ”dokumentärromanen” är en fysisk person som varje dag måste gå ut och handla mjölk i den råkalla verkligheten — om vederbörande har demoniserats kraftigt som led i ”dramaturgin”, ”det politiska projektet ” eller  ”anonymiseringsprocessen ” så står det möjligen inte helt klart för alla dem han möter i sin vardag som viskar bakom hans rygg att han är ”mannen med de mörka ögonen”, känd från succéboken Gömda. Här skiljer sig ”dokumentärromanen” på ett avgörande sätt från den gamla hederliga ”fiktiva romanen” — det spelar ingen större roll hur fasansfull författaren har gjort Hannibal Lecter, för han behöver aldrig gå ut och köpa mjölk.

Annonser

30 svar to “Liza Marklund möter Buster Keaton …”

  1. David E. Says:

    Det intressanta är att jag inte tror att Marklund hade sålt färre böcker om hon redan från början lagt till en brasklapp om att historien var modifierad för att skydda Mia. Ingen hade antagligen lagt någon närmare notis om en sådant förbehåll, men den hade varit guld värd för Marklund nu.

  2. Henrik Says:

    David E: Jag vet inte det jag. Hennes omvandling av Mia från lågutbildad underklass till välutbildad medelklass har ju inget direkt anonymeringsvärde, utan handlar nog uteslutande om att göra Mia mer sympatisk utifrån Marklunds egna värderingar.

  3. Mats Henricson Says:

    Tror inte jag håller med, David E. Själv har jag inte läst boken, men mycket av dess försäljningsvärde har varit just i att den skulle vara sann. Min fru har ondgjort sig väldigt mycket över hur fasansfullt inkapabelt rättssystem vi har, efter att ha läst den boken. Och boken har nog gått från läsare till läsare med det som säljande argument.

  4. David E Says:

    Observera att jag inte på något sätt försvarar Marklunds förvandling av denna historia. Jag är dock lite förvånad att en så pass rutinerad skribent som Marklund inte såg till att ha ryggen fri. Och i det avseendet så tror jag att en lagom diffust skriven brasklapp skulle kunnat ha räddat Marklund från en hel del trovärdighetsproblem även om hon i skydd av den gjorde åtgärder som inte direkt hade med anonymiseringen att göra. Som sagt, inget försvar bara en förundran.

  5. Robert Huselius Says:

    ”Hennes upplevelser grundar sig på hennes erfarenheter” är ett kryptiskt påstående. Trodde det brukade vara tvärtom.

  6. Svensson Says:

    ”Baserat på en sann historia”, ja det är ett försäljningsargument som heter duga. Många har gått i fällan: Castaneda, Sven Hassel, och så någon annan ny författare som jag glömt namnet på, men även denne fick göra avbön.

    Och Hassel och Castaneda har lidigt ofantligt av att granskas i efterhand; folk tenderar säga ”han ljög på en punkt, alltså är alla hans böcker skit från början till slut”.

    Hassel må vara lite bisarr och svajig i stilen, men han hade ett och annat att säga. Men få tänker på det idag, de flesta bara avfärdar honom med ett ”mytoman”. Detsamma med Castaneda.

    Men visst: man ska inte säga att man skriver dokumentärt när man hittar på. Så Marklund, Castaneda, Hassel och alla andra får skylla sig själva.

  7. Urban Says:

    Bästa ”kvalitetsstämpeln” hittills såg jag i en filmtrailer för några år sedan. ”Inspired by a true story” stod det.
    Finns det någon historia, någonsin, som inte är det?
    Till och med ”världarnas krig” är ju inspirerad av den brittiska kolonialismen, vilken var en sann historia.

    U.J.

  8. fredrik Says:

    Att basera något på andras erfarenheter än sina egna är väl lite av en slippery slope. Kanske ”baserad på en rejäl historia” är bättre?
    F ö är Do’C Gud i mitt hus sen jag såg Singin’ in the rain som valp.

  9. myrsloken Says:

    Det är intressant att det blir större rabalder när Liza Marklund far med lögn än när det uppdagas att utbildningsminister Jan Björklund har blåljugit i åratal.

  10. Björn Says:

    Jag tror att det blir rabalder på grund av att många har brytt sig om medelklass-Mia och trott på (kvinnornas förkämpe) Marklund, och nu när det visar sig att mycket är uppdiktat känner de sig dumma. Den obehagliga känslan av att ha gått på en blåsning är svår att ta, därför blir reaktionen ilska.

    Att ingen blir upprörd över Björklunds tokerier beror väl dels på att politikerföraktet är utbrett, dels på att ingen bryr sig om vad Björklund har att säga:)

  11. Ingemar Says:

    Det är en intressant att Liza i sitt långa svar som publicerades på newsmill.se inledningsvis skriver att hon aldrig hävdat att Gömda skulle vara en sann historia för att senare i samma svar hävda att den är just det – sann alltså.

    Utan tillägget ”en sann historia” skulle Gömda förmodligen inte blivit någon försäljningssuccé. Språket är kasst och historien är ju rent ut sagt helt otrolig – men mig lurade den. Det är klart att man blir förbannad.

  12. Martin R Says:

    “Berättarrösten är fullkomligt anonymiserad, men hennes upplevelser grundar sig på hennes erfarenheter”

    Intressant. Berättarrösten är ju en fiktiv person. Denna persons upplevelser grundar sig på ”hennes” erfarenheter. Syftar ”hennes” här på den mjölkköpande verkliga kvinnan eller på den fiktiva personen själv? I det senare fallet handkar det om 100% fiktion.

  13. Misantropi på burk « Harald Åberg Says:

    […] Piratpartiet) Efter att ha läst om allas vårt käraste diskussionämne Liza Marklund hos David Nessle gick jag vidare med att läsa Åsa Linderborgs artikel Bengtzons Byk på Aftonbladet Kultur. Jag […]

  14. aberg Says:

    Ingemar, du är lite väl snabb att döma ut Gömda som en försäljningssuccé baserad på litterära tillkortakommanden. Betänk att Sprängaren har samma usla språk och en synnerligen krystad historia.
    Med detta sagt så läste och uppskattade jag Sprängaren när det begav sig, dock skapade den en mättnad på fru Marklunds skriverier som ännu inte gått över.

  15. Ahrvid Engholm Says:

    Björklund ljög ju inte. Däremot använde han *andra* undersökningar än hans kritiker. Liksom.

    –Ahrvid

  16. Ingemar Says:

    Adberg, med tanke på omdömena är det storsint av oss att erkänna att vi tagit oss igenom dessa lågvattenmärken i Svensk litteraturhistoria. Ännu mer storsint är att jag nu erkänner att jag inte bara läst Sprängaren och Gömda utan ytterligare två av hennes böcker. Men inte ens Liza är gjord av sten och hennes litterära förmåga har utvecklats genom åren. Länge sedan jag läste dem men som jag kommer ihåg det var Sprängaren faktiskt var bättre än Gömda i ett språkligt hänseende.

    Vad gäller Marklunds fantasi kunde man kanske önska sig mer. Liza Marklund, Annika Bengtzon och Mia i gömda är väll egentligen samma figur.

    //Ingemar

  17. wee1 Says:

    Som livslång fiende till Mary-Sue tog jag mig igenom Gömda på vita knogar. Språket var rippat direkt ur ”Mitt Livs Novell” vilket gav mig svåra eksem som tog månader att läka.

    Jag tänker ibland att Liza Marklund har en stor litterär skuld till just Mitt Livs Novell.

    Liksom, enligt legenden, förlagskollegan och tillskyndaren Jan Guillou ska ha. Jag vill dra mig till minnes rykten om att han ett tag under sjuttio- eller åttio-talet drygade ut kassan med att skriva under fingerat namn om hur han kysste sin lärare, stal sin bästa väns pojkvän och levde på fil för att ha platt mage till ”den stora” festen.

    Fram med sanningen Jan – du har aldrig kysst magistern? Eller hur? Folket vill veta!

  18. wee1 Says:

    På ett allvarligare plan, David: att skriva om Gömdagate tenderar att dra till sig de märkligaste troll. Jag säger inte att det med säkerhet kommer att hända, men många traumatiserade människor har hängt upp sin tillvaro på att Liza Marklund är deras enda vän, de tenderar att vara en aning … intensiva. Det _kan_ hända att det dyker upp lite arga människor som lever rövare tills man tillfälligt måste sätta kommentarerna på modering för att inte göra en Carl Bildt.

  19. David Says:

    Henrik: Ja, att dubbla Mias snittbetyg, ge henne — plats för skratt — ”smak för konstglas” och förse henne med ett bankjobb är både medldeklassifiering och Mary Sue-fiering — Marklund tror kanske inte att vi kan sympatisera med en person som är alltför olik henne själv.

    Robert H och Martin R: ”Hennes upplevelser baseras på hennes erfarenheter” låter onekligen som ett postulat av Heideggers låghalte kusin …

    Wee 1: Som torde ha framgått här på bloggen är jag en stor vän av trashlitteratur — i alla fall när jag är på ett visst humör — men Liza Marklund kan jag bara inte läsa — Annika Bngtzzzzon verkar vara så sur och självrättfärdig stor del av tiden. Jag lutar mig alltså tacksamt mot ditt omdöme i frågan.

    De där tomtarna och trollen du varnar för hoppas jag har avreagerat sig på de bloggar som var först ut med att försöka bespruta de Gömda lössen på flitiga Lizan — bland annat du själv, som tog upp ämnet redan innan jul och blev en del av det där dova mullret i rättens krater som till sist gjorde att gammelmedia kände sig tvungna att lyfta upp frågan på dagordningen.

    Att — som jag — skriva om frågan nu är ungefär det minst originella man kan göra. Den enda tomte som förväntas titta in är Þvörusleikir (Skedslickaren) — han är ju avlägset släkt med Skvallerbytta Bing-Bång.

  20. aberg Says:

    Ingemar, ditt omdöme (som jag till yttermera visso inte har någon anledning till att misstro) oroar mig. Menar du att det går att skriva litterärt _sämre_ än sprängaren och inte få besök av farbrorn med rödpennan?

  21. inger Says:

    Det enda jag vet om Sprängaren är att huvudpersonen ”släppte morgonurinen rakt ner i golvbrunnen” när hon dushade

  22. Urban Says:

    Det är ju kul att följa fast man ska nog försöka ta det lite piano. Det är nog inte så roligt att vara Liza Marklund just nu. Jag tror faktiskt inte hon köper sin egen mjölk heller den här veckan.
    Och även om det kommer ge henne rejäla problem med sitt rykte lång tid framöver så undrar jag om jag tycker att det ska bli en sådan där ödestragedi.

    U.J.

  23. P Says:

    I chatten med Marklund sa hon att genren dokumentärroman har funnits ”i alla tider”. Vilket då tydligen betyder ”efter 1966”.

    Well. Hon är en sopa, på alla plan, och dessutom en djupt osympatisk sopa. Nästan lika obehaglig som ovan nämnde Major Björklund. Men inte riktigt.

  24. Ahrvid Engholm Says:

    Jag såg Liza Marklund intervjuas i TV4 i morse. Hon var litet Edith Piaf: Je ne regrette rien. Historien påminner litet om fallet Catrine da Costa – dock var mycket allvarligare (ett mord och två läkare som fått sina liv förstörda). ”Alla” var ju så övertygade om att läkarna var skyldiga. På något sätt hade de inte mördat kvinnan, men de hade ändå styckat henne… Folkopinionen och det politiskt korrekta fick regera. (Enl vad jag erfar anser polisen att man har en trolig skyldig till mordet, en identifierad person – som dock nu är död. De åtalade läkarnas DNA har INTE återfunnits i något av materialet vid kroppen.)

    –Ahrvid

  25. Ingemar Says:

    Ernst Brunner om Gömda-debatten (se http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4172381.ab ) :

    ”Ja [Liza Marklund har lurat sina läsare] , men Marklunds problem är inte fiktionskaraktären eller sanningshalten utan hennes oförmåga att skriva. Det är problematiskt att kalla det för en roman när det per definition är ett skönlitterärt arbete med en konstnärlig ambition och det har den boken absolut inte.”

    Adberg, jag vill inte oroa dig men för att undvika framtida lidande gör du bäst i att undvika de böcker som är skrivna av pseudonymen Maria Eriksson. Det kanske är bäst att jag, för min egen heders skull, påpekar att jag ej läst dem.

  26. myrsloken Says:

    Ahrvid: Det var faktiskt så att Björklund utifrån ett par refererade undersökningar drog ett par slutsatser (bland annat att Sveriges ungdomar skulle vara sämre på matte än snittet i Europa) som inte kan vara annat är påhitt. Jag kan tipsa om reportaget i P1 som mycket ordentligt går igenom hans fadäser, bland annat ringer dom upp en ansvarig på företaget som gjort en av undersökningarna som håller med om att vår utbildningsministers slutsatser är helt uppåt väggarna orimliga.

    Med risk för att vara lite osaklig kan jag bara säga att han antingen är en idiot eller en lögnare.

    Angående Marklund känns det lite olustigt att stämma med i drevet. Hon må va en ordentlig sopa, men jag kan inte undgå den sura bismaken av könsmaktsordning som ligger över hela grejen. Jag skulle vilja påstå att om det hade handlat om Linuz Marklund hade människan blivit mindre hårt åtgången.

  27. Ahrvid Engholm Says:

    Myrsloken: Såvitt jag förstår saken använde P1-programmet och Björklund *olika* undersökningar. De förras något kallat TIMSS och den senare en undersökning kallad PISA. Vi kan ju också försöka använda vårt eget sunda omdöme. Har den svenska skolan kunskapsproblem eller ej? Efter 30+ år av flumskola, tror jag att svaret är ett obetingat Ja. TIll universitetskurser med matematik, får man numera börja med en grundkurs 1A i matte, för sådant studenterna inte kan – men borde ha lärt sig redan i gymnasiet.
    Så Marklund får glida på sanningen för att hon är så förtryckt av ”könsmaktsordningen”? Mångmiljonären, mediakändisen, den extremt bästsäljande författaren Liza Marklund torde tillhöra gruppen av Sveriges minst förtryckta. Det är farligt att låta teorier om ”könsmaktsordningen” bestämma vad som är sant eller ej. Det fick de oskyldiga läkarna i fallet da Costa sona för. Deras liv förstördes för att den politiskt korrekta opinionen krävde att de måste fällas. Osama, ”Mannen med de mörka ögonen”, fick visserligen en månad på kåken för ett i sammanhanget relativt milt övergrepp – för två decennier sedan. Men Marklund nämner inte ens att han själv utsattes för mordförsök (där förövaren dömdes till ett år). Den där ”Mia” verkar ha en hel del kreativ fantasi, som Liza Marklund svalt med hull och hår.

    –Ahrvid

    Ps. Men jag undrar om kommentarsfunktionen till en blog är rätt för en debatt. Det finns nog bättre forum.

  28. wee1 Says:

    Neheså, Myrsloken. Där vill jag gå i clinch! Här är det till att vara fruntimmer, och det är min bestämda åsikt att dels har Marklund överlag förlorat sin rätt att spela ut ”kvinnokortet”, och dels är det inte applicerbart i det här fallet.

    Drevet går inte alltid hårdare än väntat bara för att man är kvinna – ibland går det hårdare för att man sitter i sitt elfenbenstorn och hävdar att man alltid gör rätt, även när man gör fel. Betänk att Marklund ska representera Unicef, och så har hon bistått någon att Münchaussa sina barn till apatisyndrom.

    Varför har Marklund förlorat rätten till ”det-är-bara-för-att-jag-är-kvinna”-kortet? Enligt min mening har den som använder samtliga de fem härskarteknikerna – i stället för saklighet, fakta och en viss ödmjukhet inför möjligheten att man faktiskt _kan_ göra fel också – för att bemöta kritik (från en annan kvinna) slår ovanifrån.

    ”Härskarteknik syftar på olika sociala manipulationer varmed en dominant grupp behåller sin position (i en synlig eller osynlig hierarki) gentemot personer från andra grupper.” Genom att använda härskarteknikerna erkänner sig Marklund tillhöra den dominanta gruppen. Samtidigt kör hon med ”Lilla Blonda Hjälplösa Jag Blir Påhoppad av det DUMMA Nätet” Det är faktiskt lite äckligt.

    Det här är inte Män mot Marklund, det här är musen som röt. Marklunds kritiker slår från ett klart underläge – se bara på vilken armé av media-elit hon har släppt loss på en enda liten veckotidningsjournalist och kom sen och säg att hon slår ur något slags underläge …

    Notera hur Marklund, Guillou och Skarp kör hårt med förlöjligande, dubbelbestraffning och påförande av skam och skuld (härkarteknik två, fyra och fem) på sina upprörda läsare: de är hysteriska kärringar som inte förstod att det var en roman och nu känner sig lurade (2), om de ifrågasätter Liza Marklund tycker de att det är okej med kvinnomisshandel(5), de är dumma om de tror på romanen, men de är del av ett elakt, näthatande drev om de ifrågasätter den (4) – efter att man misslyckades med att ignorera kritiken pga varifrån den kom (teknik 1: osynliggörande)

    Vad gäller teknik 3 – Undanhållande av information? Tja, legenden talar om en meterhög bunt med bevis som Liza Marklund har någonstans på en vind i Gamla Stan och som hon vägrar dela med sig av, ens i anonymiserat skick. Även om anledningen skulle vara att bunten faktiskt inte finns, så vore förnekandet av dess icke-existens fortfarande ett exempel på teknik tre.

  29. David Says:

    Egentligen känner jag att jag inte har lust att skriva ett ord till om vad den svenska Scheherazade sade och huruvida hennes sövande skrönor borde säljas som saga eller sanning — ämnet är liksom ganska grundligt idisslat både på bloggar och i s k ”Gammelmedia” (Ett ord jag har börjat hata på ny rekordtid — det frammanar för min inre syn ett lomhört äldre par som sitter och lyssnar på hambomusik i sin kristallmottagare).

    Dessutom sammanfattar Wee1 förtjänstfullt en del av det som jag har haft lust att säga här ovanför — jag nöjer mig alltså med att posta några små länkar. Den mest underhållande texten hittills om debaclet står en viss Jenny Teleman för:

    ”En smula dunkelt var alltihop, men en sak framstår som alltmer uppenbar: Liza Marklund verkar plötsligt ha förvandlat hela sig till en dramadokumentär, löst byggd på sanningen – eller en sagohäxa, hemlighetsfull, dyrkad, fruktad, gömd i skuggorna. Det kommer att räcka som följetong länge.”

    Läs resten här:

    http://www.sr.se/sida/Arkiv.aspx?programId=478&artikel=2568834&date=2009-01-01

    En synnerligen saklig genomgång av hur ”Gömda” i Liza Marklunds, Piratförlagets och valda delar av det svenska mediaetablissemangets ögon steglöst har glidit från ren faktabok till s k ”dokumentärroman” utan särskilda sanningsanspråk presenterar Per Svensson i Sydsvenskan. Från Liza Marklunds förord till förstaupplagan:

    ”Detta är en sann historia. Den finns bekräftad i hundratals dokument hos svenska och utländska myndigheter…”

    över intervjuer genom åren:

    ”Min första bok var faktiskt en fackbok, ”Gömda”. Den handlar om ett autentiskt fall, en kvinna som var förföljd. Den kommer vi ut med igen, i februari.” (AB 13.10 1999)

    till hennes nuvarande ståndpunkt att det rör sig om en ”roman”.

    Hela texten här:

    http://sydsvenskan.se/kultur/article406479/Vad-for-slags-bok-ar-Gomda.html

    I hård konkurrens med en del andra inlägg vill jag dessutom utnämna Anders Ehnmarks krönika i dagens Expressen till den mest dumdryga texten hittills i debatten:

    ”Få, i varje fall i bloggvärlden där allt började, tycktes ha frågat sig vad det är för skillnad mellan roman och reportage. Liza Marklunds romaner underkastades ett skoningslöst krav på det som Verner von Heidenstam kallade skomakarrealism.

    (…)

    Det var intressant, som några påpekade, att debatten började i bloggarnas värld och sedan erövrade stora scenen. Det var något nytt.
    Men det förklarar kanske också dimman.

    Hur passionen ska förklaras är svårare att säga. Mitt intryck är att Liza Marklund drabbats av det som i Frankrike kallas jalousie de métier, yrkesavund.”

    Utmärkande — och kanske lite speciellt — för den här debatten är ju att det är bloggarna som har uppehållit sig mest vid sakfrågorna, medan åtskilliga av debattörerna i Radio Gammeltjo i likhet med Ehnmark avfärdat sanningsproblematiken med någon svepande formulering om att folk ute i stugorna i sin enfald inte kan hålla isär en facktext och en roman.

    Ehnmarks text:

    http://www.expressen.se/kultur/skribenter/andersehnmark/1.1437902/prosaisk-kravmarknng

  30. A.R.Yngve Says:

    Jag brukar örsäkra mig mot den här sortens problem genom att ha med en ”disclaimer” i början av manuskriptet: ”This is a work of fiction…” etc.

    Eftersom det är så populärt att kräva att författare ska vara ”autentiska” numera (vad blev det av den gamla sanningen ”All writers are liars”?), borde jag också bruka disclaimers i rena SF/fantasy-böcker:

    ”This is a work of fiction. All similarities to real humans, humanoids, extraterrestrials or Fredrik Reinfeldt is a coincidence.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: