Bloggen fyller Cello-stoff

”Bloggen fyller femton”, var jag nära att skriva i rubriken. Fast det gör den förstås inte — den bara kändes lätt mopedmyndig.  I själva verket fyller den tre, vilket förvisso  är imponerande nog, och kanske borde innebära att den börjar prata rent och får bättre kontroll över urinblåsan.

För att fira den glada tilldragelsen försökte jag lägga till Google Analytics, men det stupade som vanligt på WordPress lätt totalitära idéer om inbäddade javascript. ”Du skall inga inbäddade jahve-script hava utom mig”, verkar de säga.

Under mina försök att skohorna in de opassande orden hittade jag i alla fall ett sätt att ändra rubrikerna här i högerkanten, vilket jag naturligtvis kände mig tvungen att göra — jag provade olika småputtrigt vitsiga rubriker tills jag började känna mig som om själva Olle Carle hade förvänt synen på mig med sitt strömkarlsförföriska Cello-spel: ”Lätta tankar som lättat ankar” mumlade jag som hypnotiserad för mig själv, ”Småle och smila en smula” — och liknande Cello-stoff (något säger mig att bloggen även fortsättningsvis kommer behöva sina blöjor …) Till sist hade alltsammans blivit så vitsigt att man med knapp nöd förstod vad rubrikerna handlade om.

Dessutom har jag köpt en ny mus som av någon anledning skälver som en sork i storm så fort man flyttar på den, och denna spastiska gnagare lyckades avinstallera hela Bloggrullen medan jag var förlorad i vitsberusningen. När jag vaknade upp ur min Carle-Dvala (festlig ordlek på Finlands nationalepos) trodde jag under ett skräckens ögonblick  att jag helt hade förintat denna lista över handplockade fränder, men det visade sig att blogglistan återuppstod från de döda när man installerade den igen — komplett med Cellovitisiga små skyltar som dyker upp när man för muspekaren över dem.

I gengäld avcellofierade jag övriga rubriker så pass att det i alla fall framgår vad de handlar om.  The pun må vara mightier than the word, men inte sällan skjuter den sig i foten …