Bloggen fyller Cello-stoff

smale

”Bloggen fyller femton”, var jag nära att skriva i rubriken. Fast det gör den förstås inte — den bara kändes lätt mopedmyndig.  I själva verket fyller den tre, vilket förvisso  är imponerande nog, och kanske borde innebära att den börjar prata rent och får bättre kontroll över urinblåsan.

För att fira den glada tilldragelsen försökte jag lägga till Google Analytics, men det stupade som vanligt på WordPress lätt totalitära idéer om inbäddade javascript. ”Du skall inga inbäddade jahve-script hava utom mig”, verkar de säga.

vanligt

Under mina försök att skohorna in de opassande orden hittade jag i alla fall ett sätt att ändra rubrikerna här i högerkanten, vilket jag naturligtvis kände mig tvungen att göra — jag provade olika småputtrigt vitsiga rubriker tills jag började känna mig som om själva Olle Carle hade förvänt synen på mig med sitt strömkarlsförföriska Cello-spel: ”Lätta tankar som lättat ankar” mumlade jag som hypnotiserad för mig själv, ”Småle och smila en smula” — och liknande Cello-stoff (något säger mig att bloggen även fortsättningsvis kommer behöva sina blöjor …) Till sist hade alltsammans blivit så vitsigt att man med knapp nöd förstod vad rubrikerna handlade om.

pegasen

Dessutom har jag köpt en ny mus som av någon anledning skälver som en sork i storm så fort man flyttar på den, och denna spastiska gnagare lyckades avinstallera hela Bloggrullen medan jag var förlorad i vitsberusningen. När jag vaknade upp ur min Carle-Dvala (festlig ordlek på Finlands nationalepos) trodde jag under ett skräckens ögonblick  att jag helt hade förintat denna lista över handplockade fränder, men det visade sig att blogglistan återuppstod från de döda när man installerade den igen — komplett med Cellovitisiga små skyltar som dyker upp när man för muspekaren över dem.

hog-repriser

I gengäld avcellofierade jag övriga rubriker så pass att det i alla fall framgår vad de handlar om.  The pun må vara mightier than the word, men inte sällan skjuter den sig i foten …

9 svar to “Bloggen fyller Cello-stoff”

  1. Svensson Says:

    En Cellobok min pappa hade var ”Skum på ytan”, visandes en skum typ med uppfälld krage. Det hela gjorde intryck på mig, vet inte varför, ordvitsen förstod man väl men teckningen var snygg också.

  2. David Says:

    Svensson: Jag var fullkomligt fascinerad av Cellotitlar som ”Lätta tankar som lättat ankar” när jag var barn — jag kunde bara inte begripa hur man kunde komma på något så kvickt …

  3. Kalla Kåre Says:

    Cello, ja. Det sägs att den en gång kom ett brunt kuvert till Olle Carles redaktion.
    Istället för adress fanns bara ordet ”till” och en tejpremsa. Där avsändarens adress brukar stå fanns ordet ”från” och också bara en tejpremsa.
    Det hela ska uttydas ”Till Cello-fan” , ”från Cello-fan”…

  4. David Says:

    Kalla Kåre: Wow — Cello-fan var en av de vitsar jag — mot all förmodan — inte lyckades arbeta in i texten ovan.

    Och när jag ändå har dig på tråden vill jag passa på att tacka dig och bloggens alla andra stamgäster som troget har återvänt år efter år — såna som Martin R, Wee1, Charlotte, Ban-Ken, Feedback66, Robert Huselius, Svensson, A R Yngve, Ahrvid,, J:h-n, Embla, Schibbye … jag glömmer säkert många välförtjänta namn, men de håller på att tona upp musiken i bakgrunden, så jag får avrunda med att säga: Thank you! I love you all! På ett nästan opassande sätt!

  5. ban~ken Says:

    Den gångna tidens murvlar med sina signaturer var inte bara av det kåserande slaget. Där fanns förstås kåserande segnälkab-herrar som Cello och Gits samt tuffa reporterbönor som Bang o.k.s. Käringen mot strömmen. Sen hade vi Slas, som om han poolat sina polarresurser med den polska filmaren Wojciech Has hade kunnat starta en fin firma. Roligare än firma Slas-Halldoff i alla fall, på flera plan.
    På tal om filmkonsten så var de flesta av dess kritiker inne i ett slags signaturgarderob förr i världen och vågade sällan framträda med sina fullständiga namn. Oftast rörde det sig om anspelningar på dopattesten enligt de mer eller mindre kryptiska principerna David Nessle > D. N-e / Dave / -sle / DN / Dassle. Andra recensenter hade betydligt mer fantasifulla noms de plume. Bengt Idestam-Almquist på ”Stocken”, för att ta det mest kända exemplet, blev Robin Hood med svenska folket (tramsigt tycker vi idag men det var så klart att föredra framför Bidé). Andra extravaganta exempel var Jerome (Göran Traung), Filmson (Sven Hansson), Pavane (Gerd Osten), Roderick (Rune Waldekranz), Joy (Gerd Ribbing), Razor (Nils Strömberg), Esq (Martin Rogberg) och Bon (Staffan Tjerneld).
    I den sfär som hör till bloggandet förekommer liknande fenomen. Vi har bekanta signaturer som Jinge, JET, Blogge Bloggelito och ovan nämnda J:h-n. Vissa av oss har dessutom nick som betyder något på ett eller annat ostasiatiskt språk.

  6. David Says:

    Ban-Ken: Se där ett kommentarsvar som mest liknar ett fullsvärdigt blogginlägg — tack också för att du har fått mig att bgeripa principerna bakom Gits och Celllo — trettio år för sent. Sent ska talgdanken trilla.

    Sen har jag kommit på några stamkommentatorer som borde ha varit med i ovanstående oscarsuppräkning:

    Olov H, Vistet.

  7. Ahrvid Engholm Says:

    Ban/slang/ken noterar hur det förr i tiden var med signaturer.
    Det är förstås tråkigt att sådana har försvunnit, mer eller mindre. De finns väl nästan bara kvar på kåserisidorna (vilka i sig praktiskt taget försvunnit också; SvD:s Marginalen är i praktiken nedlagd, och bland de tidningar jag ser finns bara Namn o Nytt i DN kvar).
    Det var en särskild känsla när en artikel kunde undertecknas med en snärtig signatur. De användes även till t ex nyhetsartiklar. Jag tror det där dog ut på 50-60-talet.
    Nu får vi istället alla dessa ”bildbylines”. Alla skall ha ”bildbyline”. Snart får väl korrekturläsaren (fast slika finns väl knappt mer?) en ”bildbyline”. Krönikörer får mer än en ”bildbyline” – de får en helbild på sig själv i en tuff pose iförd märkesjeans.
    Jag minns signaturer som Fghyj Prtfllk…

    –Ahrvid

    Ps. Cello var skojig!

  8. Feedback66 Says:

    Ojoj, det var då ett celebert sällskap man fick sitt namn uppräknat bland. Själv vill jag tacka för en underbar blogg.

  9. A.R.Yngve Says:

    Jag slukade Cellos kåserisamlingar som barn, föräldrarna hade dem i sin bokhylla. Jag älskade förstås alla vitsigheterna och observationshumorn, och den närmast perfekta tajmingen av poängerna).

    Vi hade också en liten 45-varvs grammofonskiva, ”Professorn i Snarkologi”, där Cello själv beskrev olika typer av komiska snarkningar…

    Det närmaste Cello vi kommer idag är kanske Jan Berglin…?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: