Livsmedel och dödsmedel

I boken The Life and Times of the Thunderbolt Kid beklagar Bill Bryson att det inte längre är som på femtiotalet då varje större stad i USA hade sina egna unika läskedrycker, glassmaker och livsmedel — de stora jättarna har köpt upp och slukat små bryggare,  bagare, kopparslagare. Vi har haft en liknande utveckling i Sverige och Europa som helhet — och det står inte länge på förrän vi alla sitter och slevar i oss samma …

eurokram

Men många nutida konsumenter värjer sig mot den allestädes framvällande eurokrämen och  söker i stället med ljus och lykta efter produkter som kan bekräfta hans/hennes unika individualitet. Något fräckt, edgigt och eggande som … öh … ja …

hot-biker-bitch-sauce

Och räcker det inte att hälla Hot Biker Bitch-sås över stångkorven för att förjaga tristessen får man kanske ta i med något starkare som …

original-death-sauce

Men observera att det ska vara Original Death Sauce — inte något av de plagiat som mindre nogräknade dödsmedelsgrossister saluför.De är inte alls lika mycket dödsmetall.

Båda de ovanstående exemplen på förment alternativ livsmedelskultur finns i kryddbutiken på Haga Nygata här i Göteborg. Där kan man dessutom hitta en ännu mer osannolik varumärkesfigur:

cheech

Goman, Mamma Scan och nu — den legitimerade haschtomten Cheech Marin från komikerparet Cheech and Chong, en av hjärnorna bakom filmer som ”Up in Smoke”, ”Still Smoking”, ”Nice Dreams” ( ja, ni kanske börjar ana grundpremissen).

cheech-and-chong

Kanske ser vi början till ett nytt slags kommersialism här — en kommersialism där livsmedlen försöker låna subkulturell cred på samma sätt som t ex filmindustrin länge gjort — man letar upp något som föreställer ”hippt” och ”alternativt”, och använder det för att jazza upp produkten.

Vad händer om den här trenden fortsätter? Jag ser framför mig en scen från en livsmedelsaffär om — låt säga — tjugo år:

Handlaren: Vad får det lov att vara?

Kunden: En stor påse Impaled Nazarene, tack.

Handlaren: Den är tyvärr slut från grossisten — får jag fresta med en familjeförpackning Rotting Christ istället?

Kunden: Kör i vind — och släng på några flaskor koffeinfri Zyklon B också!

Nu invänder väl vän av oordning att det var ganska länge sedan t ex Cheech och Chong framstod som ”alternativa” — i den mån de någonsin har gjort det. Och visst är det så — biker bitches, dödskallar och Cheech marinerad i sitt eget spad är alla lämningar från sextiotalets redan grundligt komprometterade och kitschifierade kounter kulture — men det som är intressant är att dessa symboler nu kan konsumeras i en mera bokstavlig bemärkelse: Ät en biker bitch. Häll het död över falukorven. Eller — för att nu ta ytterligare ett, nästan ännu mer extremt exempel — sleva i dig sångaren i Grateful Dead med körsbärssmak:

cherry_garcia

Annonser

35 svar to “Livsmedel och dödsmedel”

  1. Staffan Malmgren Says:

    Blair’s original death sauce köpte jag för något år sedan, till hälften för namnet och till hälften för dödskallenyckelringen. Den senare använder jag inte längre, men såsen är riktigt god. Dock är den inte tillnärmelsevis lika stark som namnet antyder – en riktig humanitär skoj-bsmaktillsats.

  2. David Olgarsson Says:

    Ch(J)erry Garcia-glassen fick mig att brista ut i ett hjärtligt leende, måste jag säga, trots ordvitsen. Har fått mig att fundera om det är värt att köpa till min fasters amerikanske make som är gammal deadhead och f.d. hippie. Kan inte riktigt komma underfund med om han skulle bli förolämpad över exploateringen av namnet eller skratta och nöjt håva i sig av körsbärssmarret? Återstår att se.

    Mer counter-culture-flörtande livsmedelsprodukter: http://www.brewdog.com/punk_ipa.php
    För den som känner att de vill vara lite mer alternativa i sitt ölval verkar tydligen ”Post modern classic pale ale” vara det nya. De jag testat av deras sortiment har varit lite för mycket alkohol för att vara riktigt goda, men texterna på flaskorna och deras hemsida är underhållande, i alla fall.

  3. ban~ken Says:

    Losers som inte kan stava till Megadeth. Särskrivet var det också. They must have been on the sauce.

  4. OlaHe Says:

    Cherry Garcia är en vådligt god glass.

    Men i vanliga fall föredrar jag Klings.

    /ola

  5. wee1 Says:

    Cherry Garcia är en mig närstående persons absoluta favoritglass, här i förskingringen där man inte kan bestås med Lejonet och Björnens honungsdito. D. Olgarsson gör bäst i att skynda sig, för den tillhör inte Ben & Jerrys standardsortiment, utan är en såkallad visstidssmak som snart kommer att tas ur produktion. (Jag är inte alls patologiskt fixerad vid glass, det här vet jag bara för att jag är så… eklektisk. Sö.).

    För övrigt börjar jag ju fundera på vad liknande Svensk putslustig glass skulle kunna heta, men det enda jag kan komma på är Vaniljeflikka.

  6. David Says:

    Puck Rogefeldt? Björnbär och Benny? Tomat Ledin? Barbro Hjortron af Ornäs? Isabel Päron? Lakrits Kristofferson (Oj… nu blev det utrikes igen …)

  7. popoffsky Says:

    Janne ”Toffee” Karlsson..?

  8. David Olgarsson Says:

    Päron Gessle? Horace Marängdahl?
    Vill man sträcka det lite kanske man kan få med ”Glasse” Brännström också, för den delen…

  9. David Says:

    Jag sträcker ännu mera: Glasse Blåbärg — Magnum Pärenstam (det kanske var lite väl långt …)

  10. David Says:

    Åke Deli-Cato … Sven Melon-der …. (nu har botten fullständigt gått ur …)

  11. David Says:

    Mina senaste lågvattenmärken: Mikael Slickfors, Ulf B-rönnbär-g (Limbo! How low can you go?)

  12. P. W. Says:

    Ni bad om det!

    Axel von Köttfersen, Jonas Alströmminger, Karolina Klüftpotatis, Lars Johan Palmhierta, Alice Timjander, Birger Jarlsberg, Linda BengtZingo…

  13. David Olgarsson Says:

    Mikael Slickfors funderade jag också på, men var osäker huruvida den var glassrelaterad eller bara obscen. Ulf B-rönnbär-g slog dock det det mesta, tyckte jag. Är Åttiåtta(n) Näslund över gränsen? (Associationerna till ”Mandel” Karlsson både hjälper ju och stjälper i detta fall, kan man ju tycka)

  14. David Says:

    PW: Utomordentligt! Fast alla smakerna utom Linda Bengtzingo skulle kanske kräva en viss djärvhet hos den glassköpande allmänheten för att bli framgångsriika. Men i och för sig — jag ser framför mig en kampanj i Kalles banankaviar-stil som lite ängsligt förkunnar: ”Det är gott! Vi lovar!”

    David O: Keep up the good work! Och ”Mandel Karlsson” är ju snillrik i så måtto att den inte behöver namnförändras alls …

    Det slår mig för övrigt att jag glömde tacka Piggelin-Popoffsky-Pinne här ovan för hans lysande bidrag, som dessutom styrde in mina associationsbanor på åttiotalskändisar …

  15. Klatuu Says:

    Hahahaha!
    Underbart när kommentarerna är lika intressanta och roliga som inlägget!

  16. ban~ken Says:

    Det förvånar mig att ingen av er har försökt göra en svensk variant av Cherry Garcia. Så jag får väl göra det själv: TOMMY KÖRSBÄR. Om ni till äventyrs inte förstår vem jag syftar på så får jag väl påpeka att man ska ha kolasås till den glassen. En ännu simplare lokalanpassning vore förstås CHERRY WILLIAMS. Jag är inte något Dead head men vore det inte mer korrekt att kalla Garcia gitarrist?

  17. Drömmare Says:

    Jag tror det är Nina Björk som har pratat om hur reklamen aldrig skapar några egna värden. Den kan bara suga ur annan kultur och lämna meningslösa skal efter sig.

  18. James W. Jones Says:

    Staffan Malmgren!
    ”[H]umanitär skoj-bsmaktillsats”?
    Det finns alltså fler än jag som minns den fantastiska intervjun med black metal-ensemble Mayhem (ca 1991) där de kallade sina konkurrentorkestrar för ”humanitära skojband”. Eller?

  19. Staffan Malmgren Says:

    James: Korrekt referens!

  20. Martin R Says:

    Den bästa pepparsåsen är Ring of Fire. Den heter så för att det svider lika illa när den skall ut som när man intar den.

  21. David Says:

    Ban-ken: Stilpoäng! Och mitt huvud är inte mer än halvdött, så du har säkert helt rätt angående vad det ska stå på Jerry Garcias visitkort …

    Martin R: Och det är alltså det Johnny Cash-låten handlar om, menar du? It burns, burns BURNS / the ring of fire. Huga …

  22. Stefan A. Says:

    Lejonet och Björnen har nyss gått i konkurs. Bara ett par månader efter det de öppnade en ny affär. Så glassare får nu söka sig nya jaktmarker.

  23. vistet Says:

    En post-modernistisk , filosofisk lagd del av byggbranschen kanske vore nåt ? Såg för länge sedan en grupp bild från en föreläsning där en grupp av deltagarna var klädda i stadiga , väl märkta overaller : Derrida Deconstruction Team . Derrida själv sades inte uppskatta det .

  24. Herr Eriksson, Norrland Says:

    Hur otäckt motjudande låter inte ”Eurokräm”?!??!

  25. wee1 Says:

    Vistet: Derrida Deconstruction Team var så roligt att jag sprutade kaffe ur näsan. (Ingen fara, tangentbordet höll) Fånigt av Derrida att inte inse hur guld en sån sak är.

    Innan jag släpper det här med glassmaker så vill jag bara uppmärksamma att Ben & Jerry har släppt en inauguration flavour (på riktigt alltså) som ekar Obamas kampanj-fras ”Yes! We Can!” under namnet ”Yes! Pecan!”

    Herr Eriksson, Norrland: är det bara jag som av ”Eurokräm” får vibbar av nåt slags inverterad minstrel-tradition där folk köper en pyts Eurokräm och vitmenar ansiktet (eng. Whiting Up), varpå de ikläder sig lustiga kostymer och spelar kåntry-musik?

  26. Ahrvid Engholm Says:

    Man kan få en massa balla tips om konstiga produkter med knäppa namn och betänkliga funktioner i gratistidningen Vice. I varje nummer har man en avdelning med just sådana produkter!
    Vice är en mycket konstig men läsvärd blaska som man kan plocka upp gratis här och där i Stockholm (och kanske i andra stsäder; jag vet inte). Den görs på engelska men har tydligen lokala redaktioner i en rad städer (inkl Sthlm). Man skriver om kultur, mode, porr och andra udda saker. Hemsida på:

    http://www.viceland.com/index_int.php

    Mer om Vice på:

    http://en.wikipedia.org/wiki/Vice_Magazine

    –Ahrvid

    Ps. Vice kan vara seriöst också (om någon nu kräver det!), ty det senaste numret var ett Fiction Issue, med enbart noveller.

  27. Urban Says:

    En modern version av namngivningssjukan meddelas oss idag genom kulturtidskriften aftonbladet: I Obamas fotspår lanserar Ben&Jerrys smaken ”Yes Pecan”!

    http://www.aftonbladet.se/nyheter/usavalet/article4260420.ab

    Eller egentligen är det kanske cash-in-fenomenet.

    U.J.

  28. ban~ken Says:

    Urban: wee1 hann före Aftonbladet, och i den här kommentartråden dessutom.

    Pecan i ”Yes, Pecan!” ska ju anspela på ”we can” men tydligen uttalas nöten på ett annat sätt [p’KAHN] utanför nordöstra USA så att det inte rimmar så bra med Obamas slogan för de flesta amerikaner som jag först trodde det när jag läste det här.

  29. Galaxa Says:

    Ja, pecan uttalas på olika sätt även inom USA, så den är ju inte helt klockren!

    Men – vad värre är – smaken Cherry Garcia togs bort här i Sverige förra året från pint-sortimentet. Det är en sorgligt att vissa av er inte tycks känna till detta, utan bara pratar på helt okänsligt om smaken, som om detta tragiska inte inträffat. Snyft.

    Ps. Även Pulp Addiction är borta. Och Karamel Sutra is no more.

  30. Anna Norman Says:

    Ja, håller med Galaxa! jag skyndade mig till konsum efter att ha läst om Cherry Garcia här. jag brukar inte köpa glass i den prisklassen men jag var helt beredd att göra ett undantag när jag insåg att det var fråga om körsbärssmak. Men ack, ack.

  31. ban~ken Says:

    Galaxa: det sorgligt är, det vi borttränge. Själv blev jag istället glad när jag för några månader sedan hittade Cherry Garcia i enportionsförpackning på ett 7Eleven här i Stockholm. Den glädjen visade sig vara kortvarig då det visade sig vid inmundigandet att glassen uppenbarligen hade hanterats tvivelaktigt och den avgav den karakteristiska smaken av återfryst glass med ett töväder emellan.

    En annan tragedi är att jag inte längre hittar Bens och Jerrys Chocolate Therapy någonstans. Jag tror kanske jag måste ta upp dessa ärenden med en terapeut.

    Förresten, vad hände med Häagen Dasz-utmanaren Frusen Glädje? Den såldes aldrig i Sverige vad jag vet men var en ständig källa till munterhet i min närhet när det begav sig.

  32. ban~ken Says:

    Jag glömde ju accenten: Frusen Glädjé ska det vara.

  33. David Says:

    Läsekretsen känner tydligen passionerat för glassrelaterade ämnen — och nu har den här kommentartråden gett upphov till två inlägg: först ett om Obama cash in-er och nu en text om prickar över hårdrockbandnamn och glassar föranledd av Ban-Kens sista inpass …

  34. joachimm Says:

    Cherry Garcia är tillbaka!

  35. Livsmedel och dödsmedel del 2 — The times they are a-changin’ « David Nessle Says:

    […] januari 2009 skrev jag ett blogginlägg om hur livsmedelsindustrin verkade benägen att börja försöka snatta s k ”cred” från […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: