Personkulten kring den tillträdande amerikanske presidenten har börjat ta sig lätt översvallande former. I det förrförra inlägget berättar vår påpassliga läsekrets om glassmaken ”Yes! Pecan!”, och att Marvel låtit Obama figurera i senaste numret av Spindelmannen har också rapporterats i svenska media.
Men det kanske inte är lika många som känner till att Legolands filial i Kalifornien hyllar den nye frälsaren med en smakfull, julkrubbeliknande tablå som visar hur han svär presidenteden:
Den berömda amerikanska entreprenörsandan firar även triumfer i mera blygsamt format, som de här handgjorda, lyckobringande Obama-apelsinerna:
Och är man verkligen demokrat från topp till tå drar man kanske också på sig ett par Obamakalsonger (notera hur den goda smaken har triumferat genom att man undvikit att placera presidentens huvud på alltför iögonfallande plats i skrevets topografi):
Men den mest oundgängliga Obama-accesoaren måste ändå vara den keramiska bysten som man kan odla Chia (Salvia Hispanica) på (som ni ser finns den i två utföranden — uppsluppen och beslutsam):
Det är förstås lätt att avfärda den här typen av företeelser som dagsländefenomen — men minns att även teddybjörnen ursprungligen var en cash in på en amerikansk president.
Vid en jakt i november 1902 vägrade Theodore Roosevelt att skjuta en björn som hans sällskap redan hade fångat in för att han tyckte att det var osportsligt. En inte alltför oförglömlig incident kan man tycka, men den gav upphov till ett antal skämtteckningar och sedermera även till en cash in-leksak som lever vidare än idag — så vem vet? Obama-salvia-afron kanske sprider sig som ett ogräs …
David Nessle 
januari 27, 2009 kl. 9:09 f m |
Salvia-Obaman får mig mest att tänka på hur tufft det vore om den levande motsvarigheten skulle börja odla en rejälare frisyr själv.
Jag tänker mig en rejäl afro i stil med Sly Stone anno sent 60-tal och en rejäl ”Shaft”/blaxploitation-mustasch ovanpå det. Även om jag råkar vara skamligt oinsatt i den gode Obamas politik, så vågar jag mig på att tippa att det vore ett vinnande drag. Detta kan iofs bero på att jag har varit uppe alldeles för tidigt på morgonen med alldeles för lite i magen och med Tony Joe White i högtalarna lite för länge.
Som ett litet tillägg med serierelevans kan ju nämnas att Theodore Roosevelt-historien ju för övrigt även skildrats som en liten komisk sidodetalj i en av Farbror Joakim-tecknaren Don Rosas serier om den gamle snåljåpens liv och leverne:
http://disneycomics.free.fr/Ducks/Rosa/sharpie/26.html
januari 27, 2009 kl. 11:00 f m |
Antar att du dömt ut den här BO-prylen som en fejk:
http://broccolicity.wordpress.com/2008/11/18/head-of-statefor-the-ladies/
(m.fl. källor)
januari 27, 2009 kl. 11:31 f m |
David O: Serien hade jag inte sett — som övertygad Barksist är jag iofs skeptisk mot senare, ideologiska avarter och därför mindre benägen att se La vie en Rosa (damn pinkos!) — men den här verkade ju riktigt rolig (sade han — uppriktigt förvånad).
Olov H: Den hade jag missat — tack för tips! Jag tvivlar inte på autenticiteten — om inte annat kan man ju beställa den här:
http://headostate.com/color.html
Det rör sig nog om ännu en av dessa ironiska produkter som vi pratade om i förrförra inlägget — djag tror inte att det i första hand är meningen att Obamas febriga, kvinnliga tillskynderskor ska beställa produkten — snarare att alla ska säga ”Gud! Har de ingen skam i kroppen” eller ”Så smaklöst!” och sedan fnissande beställa ett exemplar som ”conversation piece” eller ”gag gift” till någon.
januari 27, 2009 kl. 5:35 e m |
GAG GIFT!
Den Nessleska ordvitsarkonsten tangerar nog här det rent otäcka. (Omedvetet, visst, men är det någon ursäkt?)
januari 27, 2009 kl. 5:36 e m |
Ja, jo, litet n skall det vara, jag vet.
januari 28, 2009 kl. 12:24 f m |
Som småbarnsförälder är det omöjligt att dra på munnen varje gång slagordet ”Yes, we can” kommer på tal (eller bara förvrängs). När ska media slå upp att det är en fräck stöld från Byggare Bob?