Jag fortsätter redovisa de drömmar jag har strax innan jag vaknar — trots att dagens bidrag är något fragmentariskt:
Samla Mammas manna hade gjort en comebackskiva. Jag låg i en hängmatta i en regnig, mulen sommarträdgård och hörde på den — det lät lite trött, men jag blev ändå glad när jag kände igen typiska Lasse Hollmer-melodislingor.
Gustaf den femte, i hatt och vit linnekostym, hade en stor påse full med kokt basmatiris under armen och gick runt och muttrade surt och stofilt om dagens ungdom och det improduktiva i att alltid vara uppkopplad på nätet.
Sedan vaknade jag.
David Nessle 
januari 30, 2009 kl. 5:42 e m |
Kanske Lars Hollmer söker kontakt från andra sidan?
januari 30, 2009 kl. 5:57 e m |
civing: Är han död? Det hade jag ingen aning om! Gustaf den V visste jag ju — på sätt och vis verkar det alltså som om dödstemat från tidigare morgondrömmar fortsätter …
januari 30, 2009 kl. 7:53 e m |
Tyvärr, så är det. Han dog i julas, saknad av många.
januari 30, 2009 kl. 8:07 e m |
Jag hittade en Samla Mammas-guldklimp på ett mycket oväntat ställe här om året.
http://saltosobrius.blogspot.com/2006/03/samla-mammas-manna_29.html
februari 1, 2009 kl. 2:18 f m |
Jag önskar att jag finge se en magnetröntgenbild av hjärnan tagen precis i det ögonblick i drömmen då V-Gurra kopplades ihop med basmatiriset.
februari 2, 2009 kl. 9:52 e m |
Samla Mammas Manna – bara orden får mig att drömma om min bror och hans band Solen skiner. Vilka tider det var, trots att jag var mer för Bowie och Neil Young. Anne-Marie
februari 3, 2009 kl. 3:00 e m |
Jag har 2 st. ex av Solen skiners LP på vinden!
För resten, Jag försökte rensa ut lite för ett år sedan, så nu är det kanske bara 1 ex.
februari 4, 2009 kl. 9:34 f m |
Solen skiner, Fläsket brinner… Själv drömde jag härom natten om proggbandet ”Gräset brinner” –
februari 5, 2009 kl. 9:52 e m |
Märkligt att den här drömmen visade sig vara nästan dagsaktuell — innan jag skrev ”Lasse Hollmer” häruppe hade jag nog inte tänkt på hans namn på tio år. Annat var det på åttiotalet när jag tänkte ”Oj, den där länspolismästaren heter nästan som keyboardkillen i Samla”.
Vidare efterforskningar visar dessutom att samla faktiskt har gjort en comebackskiva — inte just nu, men så sent som 1999. Och att den förvånansvärt nog är betydligt bättre än den spretiga, plingande musik jag hörde i drömmen (som kanske mest påminde om Lasse Hollmers första soloskiva Tolv sibiriska cyklar) — comebackskivan Kaka låter rätt mycket som den sena Samla jag ofta hörde live i slutet av sjuttiotalet — den variant av gruppen som brukade stavas Zamla (som i ”namnet är Zamla — Frank Zamla”).
Min favoritskiva är annars fortfarande Klossa knapitatet.
(I det här sammanhanget vill jag för övrigt gärna passa på att berätta att jag jammade med Arbete och Fritid en gång under sent sjuttiotal efter en spelning i Västerås. Jag tvivlar på att de nånsin har spelat ihop med en sämre musiker … )
Martin R: Jag såg på en rysk sajt att Samlas musik hade fått den intressanta genrebeteckningen ”Fusion polka” — vilket på något vis känns helt rätt.
Svensson: ”Gräset brinner” påminner lite om en serie jag gjorde där jag lanserade proggruppen Träd Brass och Älgar — främst en drift med Träd Gräs och Stenar.
februari 8, 2009 kl. 4:19 e m |
Samla är det bästa band Sverige har uppbringat, utan någon som helst egentligen konkurrens, och Lasse Hollmers död tog mig ganska hårt. Det är trist att han aldrig egentligen fick den respekt han förtjänade, utan att folk istället dreglar över halvdebila förmågor som Håkan Hellström et al.