Barnförbjud bröderna Grimm!

frimarke-broderna-grimm

Bröderna Grimm under deras mest Kraftwerkinfluerade  period

Det kanske förvånar er om jag berättar att Askungen inte går på balen en gång utan tre,  och att Prinsen får tag på båda hennes skor genom att bestryka vägen utanför slottet  med beck vid sista besöket  (alltså inte en purerad popstjärna från nittiotalet utan en tjärliknande substans). Eller att fotbeklädnaderna i fråga  inte är av glas utan av guld (hon är en lyckofigur!). Eller att hennes styvsystrar inte är fula utan skitsnygga (deras personligheter lämnar dock precis lika mycket i övrigt att önska som vi är vana).

Ja — som ni kanske förstår är det Bröderna Jacob och Wilhelms mera ursprungliga Askunge vi talar om — Aschenputtel, som tysken säger.

Alla de ovanstående förändringarna kan jag bära med jämnmod — det är väl först när de snygga styvsystrarna ska prova skorna som jag börjar undra en smula.

gustave_dore_cendrillon4

Den elaka styvmodern överräcker nämligen en kniv när den första inte får plats med stortån och säger — en smula osentimentalt — åt henne att skära av den:  ”Du behöver inte gå när du blir drottning”. Dottern efterkommer uppmaningen och linkar sedan omtöcknad av smärta ut till den väntande prinsen som tar henne med sig.

När prinsens ekipage sätter sig i rörelse dyker de där gulliga duvorna vi minns från Disneyversionen upp och kvittrar ljuvt för tronpretendenten:

Rook di goo, rook di goo!
There’s blood in the shoe.
The shoe is too tight,
This bride is not right!

(i den engelska versionen — den tyska låter naturligtvis ännu råare:)

Rucke di guck, rucke di guck,
Blut ist im Schuck,
Der Schuck ist zu klein,
die rechte Braut sitzt noch daheim.

Prinsen kastar en blick ner på guldskorna som har börjat läcka livssafter, återbördar den ymnigt blödande styvsystern och reklamerar sitt val. Mor i huset försöker nu lansera den andra styvsystern som skopretendent. Hon får inte heller på sig skon utan tvingas — i variationens namn — skära av sig hälen istället, varefter hon krampaktigt leende far iväg i prinsens landå.

aschenputtel-1905-05

Alla inser förstås att de gulliga duvorna dyker upp och mässar sitt mantra en gång till:

Rook di goo, rook di goo!
There’s blood in the shoe.
The shoe is too tight,
This bride is not right!

Den tålmodiga prinsen återbördar även denna plötsligt vrålhalta fästmö och frågar om det verkligen inte finns en dotter till i huset. Nu uppträder Askungens biologiska far och säger helt älskvärt:

”No,” said the man. ”There is only a deformed little Cinderella from my first wife, but she cannot possibly be the bride.”

Ja — prinsen prövar ändå de allt mindre aptitretande guldskorna på den deformerade dottern, och sedan går det ungefär som i den vanliga versionen fram till Askungens och prinsens bröllop, där den blivande drottningens plastsyskon uppträder som brudtärnor. De båda olyckssystrarna linkar bakom de lyckliga tu med svårtydbara ansiktsuttryck, får man förmoda, och då dyker de där gulliga Disneyduvorna upp en sista gång — och hackar ögonen ur dem.

De sista orden i sagan blir alltså inte ”Och så levde de lyckliga i alla sina dagar” utan:

And thus, for their wickedness and falsehood, they were punished with blindness as long as they lived.

Nästa julafton kommer jag definitivt att ta betäckning när de där bedårande duvorna kommer farande genom luften beväpnade med saxar och stoppnålar …

Tydligen är alla brödernas berättelser lika sagolikt grymma i original — och nu brinner jag av iver att ta reda på vad Hans och Greta egentligen gör med den där häxan — att bara sprödbaka henne verkar plötsligt en smula för återhållsamt …

(Originalversionen av Askungen på engelska hittar ni här — en tysk version finns här. Dessutom — för alla oss  som inte kan få nog av att höra knastertorrt snarky britter —  handlar hela veckans avsnitt av BBC-legenden och superstofilen Melvyn Braggs debattprogram In Our Time  om bröderna Grimm — ladda ner det här — men skynda er på för avsnitten ligger bara ute en vecka. Och det var förstås Melvyn och hans spränglärda gäster som gav mig impulsen att skriva ovanstående … )

Senare tillägg: Har man lust kan man ägna sig åt en liten tysk läsövning som benar upp varifrån olika inslag i Askungen kommer här. Själv är jag ingen stjärna på mensurärrens och hjältarnas språk men av någon anledning finner jag det oemotståndligt komiskt (eller också är det inte språket utan själva tyskarna).

Ta till exempel ovanstående texts fjärde exempel:  »Hülsenfrüchte auslesen als Schikane« — Baljväxter uppfattas som chikan, om jag tolkar rätt. Just detta element i sagan härrör tydligen från Amor och Psyche.

Jag var även förtjust i nummer sex: »die Besitzerin der Schuhe heiraten« Besittarinnan av skodonen förgifter sig. Som vi tyska översättare uttrycker saken.

Om jag sedan talar om att det finns ett helt avsnitt som avhandlar sagans ständiga stapelvara ”Der Wunderbaum” så gissar jag att jag har er ofördelade uppmärksamhet fångat har.

Advertisements

23 svar to “Barnförbjud bröderna Grimm!”

  1. David E. Says:

    Kul att det finns fler svenskar än jag som har upptäckt Melvyn Braggs program In Our Time. Hans gäster är både spränglärda och i regel fantastiska pedagoger. Roligt också med ett program som kan ha sådana varierade teman som: Multiversum, Frihetsgudinnan, Ockhams rakkniv, Bismarck, Tidens fysik etc.

    Sant att podsändningarna bara ligger ute en vecka. Det går dock att höra tidigare program i strömmat skick. Lättast att hitta varje avsnitt är att gå via programmets Wikipediasida.

    http://en.wikipedia.org/wiki/In_Our_Time_(BBC_Radio_4)

  2. David Says:

    David E: Tack för utmärkt tips! Jag brukar nästan alltid lyssna på IOT veckan det sänds — får länk till podversionen i mitt RRS-flöde. Allmänbildning på burk, som man kan tillägna sig medan man går en promenad, diskar, sitter och tuschar oändliga mängder klädveck, eller någon annan ofta återkommande syssla …

  3. Oskar Says:

    Jag tror faktiskt att bröderna Grimms sagor i de flesta versioner inte brukar göras ”snällare”. I alla fall har jag ett kassettband som jag och min bror lyssnade på när vi var små där Allan Edwall läser Grimm-klassiker som Bord lilla duka dig, Grodkungen, mfl. Alla är de väl mer eller mindre obehagliga, men särskilt i den första pryglas det till det morbidas gräns med självpryglande knölpåkar och alnar, och det hela är formulerat på ett mycket förtjust och målande sätt. Edwalls läsning bidrar också mycket till upplevelsen.

  4. Urban Says:

    Yes! Sånt här gillar vi! (Inte utpickade ögon i sig alltså utan sagohistorik.)

    För den som vill ha en liten orientering av hur utvecklingen sett ut för Törnrosasagan kan gärna kika här: http://www.bt.se/kultur/essaer/fran-valdtaktsoffer-till-disneyfigur(495526).gm

    Det är tyvärr lite torrare skrivet: ont om plats och så men ändå lätt hisnande. Historien om våldtäkten av en tonåring i koma har med en liten skruv blivit en bild av kysk och romantisk kärlek.

    En liten protest dock: Jag tror att bilden på skoprovningen som används ovan är från Dorés illustration av Gåsmors sagor. Den föreställer alltså Perraults version och inte Grimms.
    Perrault var en kul figur som det är omöjligt att komma runt när man snackar sagor. Han var en belevad hovtjänsteman som var full av skoj och lustigheter. Till exempel kom han på det helt crazy tilltaget att låta Askungen resa i en vagn som var en förtrollad pumpa. Det skulle väl alla förstå hur tokigt det var och att det lika lätt att göra en prinsessa av en köksflicka som att förvandla en pumpa till en galavagn.

    Det är inte alls konstigt om man känner igen lite av flera varianter – sagor omfattas inte av vanligt hyfs (upphovsrätt, respekt för verkshöjd osv) och därför har det varit okej att blanda lite hejvilt mellan olika versioner, även i böcker, och även att slentrianmässigt tex ange Grimm som författare när man i det fallet skulle angivit Perrault.

    U.J.

  5. David Says:

    Oskar: Jo, du har rätt — många Grimmsagor är även i moderna versioner häpnadsväckande brutala. Men jag vidhåller nog att de ofta varit ännu värre i tidigare inkarnationer — tillochmed bröderna själva tonade tydligen ner en del av excesserna från tidigare till senare upplagor av sina verk.

    Urban-myters väktare: Tack för länk till synnerligen intressant text. Länken tredskas en smula här ovan — men det har förmodligen att göra med något av WordPress många magiska hyss. Om man klipper ut den, inklusive efterföljande siffror inom parentes och .gm och klistrar in alltsammans i adressfältet på browsern kan man i alla fall färdas på internets genomskinliga vingar ända till sagans Borås. (Tillägg: Eller så kan man bara klicka här)

    Och visst struntade jag en smula i vilken version det var Doré hade illustrerat — jag anser mig vara något av en Doré-fink (en xylografins motsvarighet till Dead-head) och får jag en chans att använda en av mästers bilder så gör jag det. Men ska man vara purist i pillvaron — och det ska man ju rent generellt — var det helt fel version. Ett så kallat ”Gustave-fel”.

  6. Urban Says:

    Man kan lägga till ett boktips, eller rättare sagt: man kan lägga till massor av boktips men i denna blogg som har en rätt stark koppling till serietecknande är det lätt att associera till Rubin Drangers grafiska roman ”Askungens syster” (Jag tror den har tillägget ”och andra sedelärande historier”, besläktad är också historien ”lyckostpulvret” som av någon anledning kommit ut i en annan volym i pocketupplagan.)

    Boken har sitt ursprung i spänningen mellan de olika Askunge-versionerna och Rubin-Dranger hejar förbehållslöst på bröderna Grimm vars askunge hon kan identifiera sig med – Perraults (och därmed Disneys) är helt enkelt ett jäkla mähä.

    U.J.

  7. Svensson Says:

    Jag trodde också en gång i tiden att sagorna var brutala från början och sedan förmildrades.

    Men i Grimmsagan ”Rumpelstiltskin” (Bullerskaft) så lär originalet ha haft ett lite lamt slut (dvärgen bara flög iväg när han insåg sig besegrad). Grimm Bros ändrade det där till att han stampade med ena foten i golvet så den försvann, och när han drog upp foten så slet han sig itu.

    Jag skrev om sagor nyss på min blogg, klicka på Svensson och scrolla lite.

  8. anne-marie Körling Says:

    Hurra! Jag läser just nu om aske…. om den manliga motsvarigheten. Alla tror att askungen är ett namn – men det är en unge i askan. Men den ungen kliver snart ur askan i elden och sätter fart på såväl sig själv som själva handlingen. Jag läste just nu detta för min årskurs fyra i skolan. Märkligt – jag blev genast glad då jag var här. Må gottt/Anne-Marie

  9. Carl h Says:

    Läste faktiskt Hänsel und Gretel på din inrådan, David. (engelsmännen missar ümlauten).

    Den var ungefär exakt som jag fått den berättat för mig, med ugnsrostad häxa på slutet.
    Däremot var det en konstig episod där Hänsel och Gretel åker över floden på en ankunges rygg bortreviderad ur de flesta versioner jag läst/hört som inte är Grimms. Inte konstigt för narrativt sabbar den historien.

    Guldlock, Rödluvan, Råttfångaren i Hameln, riktigt råa historier.. De som är försnällade är väl de som Disney satt klorna i?

  10. Svensson Says:

    Mitt favoritslut är den sagan när någon elak svärmor får ett par glödande järnskor framsatta åt sig, i vilka hon dansar sig till döds. Vilken saga är det? Inte Askungen väl?

  11. Sjörövar Jenny Says:

    En liten korrektion angående bönor: ”Hülsenfrüchte auslesen als Chikane” betyder att bönspritning (en säkerligen välkommen förströelse för dagens välinformerade ungdom dock ej vår generation, varför inte alla läsare torde vara bekanta med fenomenet såvitt de inte föddes som lantlollor eller bonnjönsar, förstås) använts som chikan. Man får förmoda att de elaka styvsyskonen ägnade sig åt gull-podologi (mången en fotfil är belagd med guld) medan stackars Aschenputtel tvingades putta ärtiga ärter ur skidorna. Ett för övrigt synnerligen intressant ord även på töska: die Scheide, an sich.
    Nå,
    vissa av oss växte upp mitt i den svenska 60-tals idyllen med litteratur som ”Wir Lernen Für Morgen” (Vi lär oss inför framtiden) min första DDR-läsebok från 1965 som börjar såhär ungefär: ”Mutti, Vati, Landesproduktionsgenossenschaft” (mamma, pappa, och den östtyska varianten av: kolchos dvs. ”lantproduktionssällskap” eller kanske snarare dito kooperation- jag har den fortfarande).
    Men inte kunde det ordet chocka en efter att man blivit van inte bara vid en ljuvt Elsa Beskowsk världsbild (sånt där ursvenskt gulligull) utan lärt sig att låta mamma klippa av en både alla naglarna och håret till en chikan-Mireille Mathieu-lugg i godan tid, för annars skulle svenska polisen säkert kommit och klippt av en fingrarna som i den upplysande boken man fick av mormor till jul: http://en.wikipedia.org/wiki/Struwwelpeter, en kille som jag för all framtid har inpräglad gråtande med blödande fingerstumpar som rättmätigt straff för sin envishet innanför ögonhuden min.

    Sånt präglar, det är därför vi töskar är så konstiga i motsats till till exempel alla snälla svenskar ty jag är säker på att dessa bilder nedärvts i det töska kollektiva omedvetna genom generationers barnaångestar medan svenska barn blot gav tomten grynig gröt.
    Bröderna Grimm ingick i mina universitet för livet de med, dock minns jag dem ej som grymma Kraftwerk-pionjärer utan endast som grymma farbröder ute efter ens barnasjäl varför man inte sov särskilt bra. Världen var uppenbarligen ingen gullig plats utanför Sveriges riksgränser, så mycket stod tidigt klart som korvspad med grillad häxnäsa i!

  12. anne-marie Körling Says:

    Sagan är inte snäll – ska den vara det? A-M

  13. Jonas Says:

    Man bör ju betänka att även bröderna Grimm ändrade de insamlade sagorna till att passa dåtidens borgerliga ideal. Till exempel är den elaka styvmodern i Hänsel und Gretel i den muntligen traderade sagan barnens egen mor.

  14. Svensson Says:

    Att det ovan klagats på ”Disneys urvattnade versioner” tycker jag är lite facilt. Disneys Askungen, Törnrosa, Snövit, Skönheten och Odjuret tycker jag är pregnanta tolkningar; de behåller alla bärande sagoaktiga element, det är inga fåniga moderniseringar typ ”Askungen går på disco”.

    Och att Askungens styvsyskon i senare versioner inte får fötterna avfasade för att få skon att passa, well det stör inte mig. Att skon inte passar dem räcker som bild, det är ingen urvattnad mjäkighet. Det är bara konsten att följa med sin tid.

  15. Urban Says:

    Om det var jag som klagade på Disneys versioner så är min upplevelse att jag framförallt fört vidare kritik som jag läst hos Rubin-Dranger.
    Jag försäkrar att jag inte tror att Askungen blivit en bättre film om det skurits bort fler kroppsdelar i den.
    Frågan om Disney-filmers kvalitet i förhållande till original är knepig. Överlag är det mycket välfungerande filmer. Ibland är de rätt konstiga (tänk bara på det här: http://estetiskaforskolan.blogspot.com/2008/01/hll-p-dig-snvit.html)
    De innebär alltid någon ommöblering av handlingen. Ibland slår det överstyr som i fallet Törnrosa, som faktiskt är en helt annan berättelse än alla förlagorna. (Den sagan torde dock vara ofilmbar numera. Jag tror vi skulle ha svårt att -åtminstone på film- acceptera att hon sover i hundra år för att vakna och bli blixtförälskad i en prins som vi aldrig sett förr. Den sagan tillhör en annan tid.)
    Askungen var det länge sedan jag såg. Hon räknas dock till de tråkigare av Disney-donnorna så jag kan inte riktigt säga emot Rubin-Dranger. (Man kan i någon mån förklara Snövits skrikande och springande och gråtande med att hon faktiskt är ett barn, men Askungen verkar snarare vara en ung tant.)
    Skönheten och odjuret älskar jag högt och rent, som det heter i flickböckerna. Den har en katalysator som saknas i förlagan men jag tror att det är snott från Cocteaus rulle på samma ämne. (Har tyvärr inte sett den än.) Denna omotiverade kärleksförklaring från min sida betyder inte att den skulle vara oproblematisk, men säg den film som är det.

    För att återgå till ämnet kanske det ska betonas att det är Askungens agerande som Rubin-Dranger föredrar. Hon är helt enkelt betydligt mer aktiv i kampen för sin sak. (Jag tror inte ens hon får skjuts till balen – hon får gå och måste sedan gömma sig på diverse trixiga sätt på vägen hem.)

    Beträffande glödgade skor tror jag att det var Snövits styvmor som fick dem.

    U.J.

  16. Svensson Says:

    @Urban: Snövits styvmor var det nog. – Annars intressant med sansad diskussion kring sagors utveckling! Här finns inte bara EN sanning, här finns nyanser och aspekter. Sedan Törnrosa: kanske är handlingen lite orimlig, men alla sagor har sina märkligheter som man tvingas acceptera. Allt berättande bygger på läsarens ”willing suspension of disbelief”; detta sas om modern sf, men det gäller både gamla sagor, realism och, tja, all fiktion.

    Diktar man ihop en ”vanlig människa i Sverige 2009” måste läsaren bringas att tro även på henne. Man måste gestalta.

    Och Disney: hans filmer är ofta rätt lyckade, men det enda som kan störa är all slapstick som fyller ut. Barnfilmer, visst, men han ville ju också nå vuxenpublik med ”Fantasia”. Oh well…

  17. Urban Says:

    För mig är sagorna det yttersta exemplet på litteraturens – och litteraturvetenskapens -oändliga potential.
    Ta Törnrosa – det gör jag alltid för jag har snöat på den av ett antal anledningar – sagan är i de flesta uppteckningar bara ett par sidor lång. Alla kan den mer eller mindre utantill (med variation i antalet feer, i regel följande Grimm men utan grodan i deras versions början). Ändå kan man ständigt hitta nya saker. Som dessa psykoanalytiska sexuella symboler: prinsessan går uppför en lång torntrappa, vrider nyckeln i ett lås och sticker sig på en slända.
    (Ok. Icke-Freud-diggare kan tycka att det låter prilligt men det råder såvitt jag begripit rätt stor konsensus om att sagan handlar om uppvaknandet till en vuxen könsidentitet. Det är ingen slump att prinsessan sövs ned vid samma tid som hon kan väntas få sin första mens. Sedan kan det formuleras och betonas på lite olika sätt.)

    Eller ta det som den feministiska kritiken slagit ned på: Sagan utspelas under väldigt lång tid – i Perraults version åtminstone 120 år – och under den tiden utför prinsessan bara en aktiv handling. Det bestraffas rejält. När hon undersöker något går det åt fanders. När prinsen undersöker något blir han rikligt belönad. Än idag iakttar vi samma mönster på våra förskolor. (Personal kan mycket väl att de behandlar pojkar och flickor lika men det har hänt att de med hjälp av videodokumentation upptäckt att de säger åt flickor att akta sig medan pojkar i motsvarande situationer uppmanas att utforska och ta för sig.)

    Alla dessa faktorer, laddningar och innebörder finns där, utan att egentligen störa ut någon annan. Som Chambers skrivit (med hjälp av ett gäng barn): att det finns flera lager i en berättelse behöver inte jämföras med jordlager man gräver sig igenom utan kan snarare ses som fyllningslagren i en tårta.

    Angående Törnrosa så vidhåller jag att Disney gjort en helt egen historia – sömnen är ett romantiskt hinder och varar högst ett dygn istället för sagans själva tema. När jag kallar den ofilmbar menar jag att en modern publik troligen har svårt att identifiera sig med den. Att göra konstfilm kan fungera, romantiskt drama som verkligen tar tag har jag svårt att tro. Nuförtiden tycker vi (eller åtminstone jag) att romantiska dramer ska handla om mognande relationer – förrförtiden räckte det med att tycke uppstod och att man fick tillåtelse att gifta sig.
    Fast visst, folk går med på ganska underliga saker…

    Huruvida läsaren ”går med på” orimligheter… tja. Läsaren tror ju inte på det bokstavligt, gjorde kanske inte ens förr, men det betyder inte eskapism utan kanske snarare en mer allegorisk läsart. Max Lüthi (tror jag det var) har hävdat att formeln ”det var en gång” inte alls syftar på att placera läsaren i ett obestämt rum och tid utan tvärtom markerar att sagan är ett prejudikat. Det har hänt en gång och kan hända igen, fast kanske på ett annorlunda sätt. ”Är din styvmor elak mot dig? Du ska veta att det var en gång….”

    Jag håller med om slap-sticken fast har framförallt stört mig på det i tv-serierna där det ibland dök upp något roligt uppslag som jag ville få till stort drama men som manusförfattarna schabblat bort för att få in fler gags.
    I Snövit står ju dvärgarna för väldigt mycket humor samtidigt som de är en integrerad del av handlingen. Det gäller tyvärr inte alla andra filmer.

    U.J.

  18. J-h:n Says:

    ”The willing suspension of disbelief” sas om jag inte missminner mig av Coleridge.

  19. Nina Says:

    Perfekt! Jag ska just skriva ett litet arbete i skolan om skillnaden på orginalversionen av askungen och disneys version! :D detta var toppen att läsa av den anledningen! :)

  20. hej Says:

    Älskar dom sagorna, när jag lyssnade på sagorna om grodkungen, tensoldaten anden i flaskan, när jag var lite.

    jag låg var eviga dag i sängen och lysssnade och drömde mig in i dessa sagor, bästa sagorna genom tiderna. Man försvann ur både tid och rum.

    Brittlebritt

  21. P Says:

    Glädj dig åt att det i år, 2012, på 200årsjubilet av deras sagosamling inte är möjligt att köpa deras samlade sagor på svenska. Länge leve kulturmarxismen!

  22. Karla Says:

    Hur man än vänder på det så är det ju en smaksak vilka som är fula eller ”skitsnygga”

    • David Says:

      Absolut — men om Jacob eller Wilhelm Grimm nu uttryckligen hävdar att någon är snygg / ful så kan ju läsaren fylla i med sitt eget skönhetsideal …

      Egentligen är det lite bisarrt när en beskrivning i en bok bara består av orden ”han/hon var enormt attraktiv/ vacker” osv. — det är ju bara ett sätt för författaren att slingra sig undan och lämna läsaren i förarsätet

      Den vackre mannen åt en middag som den snälle kocken lagat till honom, och måltidens mest utmärkande drag var att den var synnerligen välsmakande.

      Det är ju inte mycket informationsinnehåll i en sån mening …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: