Månens mystiska möer

Nya astronomiska rön förändrar ständigt bilden av våra närmaste grannar i rymden. Numera måste vi — med viss saknad — ge upp visionen av Venus som en dimmig planet full av ogenomträngliga djungler och träskmarker, liksom tanken att Mars är en röd ökenvärld, genomkorsad av ett uråldrigt och sedan länge torrlagt nätverk av kanaler.

Det kan jag väl leva med — personligen tycker jag det är betydligt mera dystert att jag kan titta mig i månen efter de här månbrudarna som ständigt ska offra kvinnliga medlemmar i jordiska expeditioner åt olika Onga-Bonga-gudar medan de dansar jazzbalett till musik komponerad av Les Baxters fattiga kusin från yttre rymden.

I år är det exakt fyra decennier sedan Buzz Aldrin och Neil Armstrong steg ned på månen och något snopet konstaterade att inga lättklädda månjungfrur mötte upp för att hångla med dem och försöka offra dem åt lokala jättespindlar av papier mache. Det var en svart stund i de mänskliga upptäckternas historia. Låt oss helt kort konstatera: Månen var bättre förr.

cat-women_of_the_moon_1953

Klicka här så får ni se Cat Women of the Moon ägna sig åt interpretativ dans i sina bästa jazzbalettrikåer medan de famlar efter klösbrädan. Det här är möjligen den första filmen i genren — den kom redan 1953.

poster-missile-to-the-moon-2

I Missile to the Moon från 1958  är månmöernas offerdans (se den här) måhända en smula mera förströdd — de skira jungfrurna plockar dock pluspoäng både för sin kostymering — där antikens  Grekland sammansmälter  med vildsint  tikirumsestetik  — och sin underbart ineffektiva ”Extermination Chamber” befolkad av en jättespindel med fåraktig uppsyn.

fire-maidens-of-outer-space2

I den brittiska budgetrullen  Fire-Maidens From Outer Space (1956 — se eldens vestaler dansa här)  ormar sig de kostnadsmedvetna månmöerna till de välsignat copyrightfria tonerna av Borodins Furst Igor, och har de mest pseudogrekiska kläderna hittills på sig. Britterna ska ju alltid vara lite mera smakfulla i sin smaklöshet. Det blir inte mindre underhållande av att de framsäger  repliker som ”The god of sun is angered” på underbart plummy BBC-engelska. (Vän av ordning invänder att den här filmen inte utspelar sig på vår måne — men det är i alla fall en av Jupiters kalla drabanter som elddyrkarna från det sjunkna Atlantis har bosatt sig på. Varför de behövde åka så långt vet jag inte. Det var kanske också av copyrightskäl.)

32 svar to “Månens mystiska möer”

  1. Robert Huselius Says:

    Herrn glömmer – eller låtsas glömma – Doris Wishmans ”Nude on the Moon” från 1961. Har inte sett den, men har en känsla av att titeln avslöjar ungefär hela handlingen.

  2. David Says:

    Robert H: Ah! Tack för tipset. Referensen till Jonas Hallberg glädjer mig särskilt eftersom jag för inte så länge sedan hittade Spanarnas podradioarkiv och alltså — host — förstår den, trots den stundtals bristande nutidsorientering som har gjort sig skönjbar här på bloggen de senaste dagarna. Lustigt nog hade jag lite grann Spanarna som förebild för det här inlägget — tre exempel utgör en trend. (Den enda av filmerna som jag har sett i sin helhet är f ö Cat Women of the Moon.)

  3. Martin R Says:

    När vi nu diskuterar utomplanetär erotik så drar jag mig till minnes ett märkligt rykte. David, stämmer det att du på en sf-kongress ca 1980 underhöll deltagarna med hemgjord porrfilm!? Det vore intressant att få veta lite om bakgrunden!

  4. ban~ken Says:

    Om vi går längre tillbaka i tiden så hade en tyska som besökte månen 1929 en ganska manhaftig utstyrsel. Skjorta och slips som båda var instoppade i limningen på de speciella byxorna. Syn för sägen: http://www.youtube.com/watch?v=uQlwhG76P9A (lägg också märke till de manliga besättningsmedlemmarnas fantastiska tröjkoftor.) Det står ganska klart att Georges Remi har sett ”Frau im Mond” och låtit sig inspireras, och det är inte äppelknyckarbyxorna jag tänker på.

    Fritz Lang var å andra sidan antagligen inspirerad av denna sovjetiska SF-film när han gjorde ”Metropolis”: http://www.youtube.com/watch?v=DCdMJtEjpDg

    Om ni följer länken får ni alltså se inledningen till ”Aelita” där det förekommer marsianskt kvinnomode som inte går av för hackor.

  5. Dr Müller Says:

    Linning är väl det som byxor normalt behäftas med? Limning är väl då snarare något man går upp i?

  6. ban~ken Says:

    Det har du rätt i. Slipsen sitter å andra sidan som klistrad.

  7. Ahrvid Says:

    Jag har sett ”Cat Women of the Moon”. Den är härligt usel, på det där charmiga sättet bara 50-talets lågbudgetfilmer kunde.
    Måste ta månen som en intressanta plats i försvar. (Se även min novellsamling Mord på månen, http://www.zenzat.se.) Många satsar numera på månen. USA skall landa och bygga en mindre månbas omkring 2020. Indien skickar upp robotmånsonder. Kina planerar en landstigning (kanske på 2020-talet). En ny sak av stor vikt är att man upptäckt spår av vatten, gammal kometis som ligger i djupa, evigt mörka kratrar. Med vattenis förbättras försörjningen av framtida månbaser – det ger vatten (för odling, att dricka, etc) och kan spjälkas (väte, syre) till raketbränsle, t ex för att tanka raketer för vidare färd till Mars.
    Man tror också att mångruset har brytningsvärda mängder Helium-3, en isotop av stort värde för framtida fusionsenergi. Dessutom tror man att sällsyntare, tyngre metaller är vanligare på månen. (De har ofta anlänt via asteroidnedslag, som borrat sig ned grundare i månen och därför nås enklare jämfört med samma metallförekomster på jorden.) Månens baksida är bra för radioastronomi (månkroppen sköldar mot radiostörning från jorden). Månsand ger vidare en utmärkt betong, har man konstaterat vid tester (om man nu skall bygga saker).
    Månen är bara ett par dagars resa bort, jämfört med 6-12 månader för Mars.

    –Ahrvid

  8. Anna Norman Says:

    Månbetong, det låter fint!

  9. Urban Says:

    Månbetong blir nästa inredningstrend vilket år som helst.

    Det finns ingen hängiven fildelare därute som har pejl på underverken?
    Fildelningsdebatten skulle behöva nyanseras. Jag lutar nog åt att upphovsrätten är något som måste bevaras och kan inte riktigt sympatisera med de som anser att det är en rättighet att se ”Watchmen” utan att betala. (Ipredlagen, däremot är åt helvete men det är en annan fråga.)
    Sådant här tycker jag däremot är en helt annan sak. Ett sätt att få fri och total tillgång till halvgamla och gamla, (rättvist) bortglömda tv-serier och filmer. Har sneglat lite på archive.org där det finns en del men de här mästerverken verkar tyvärr inte finnas där. Men upplys mig gärna om jag har fel.
    U.J.

  10. Ahrvid Says:

    Till Urban:
    Månbetong blir ju bra om man skall bygga på månen. (Knappast lönsamt att importera till jorden.)
    Jag menar att det skall finnas upphovsrätt, och upphovsrätt är också viktigt. Däremot skall upphovsrätt inte ha alltför stor räckvidd. Pga respekt för individens frihet och integritet bör vi ha rätt till kopiering för enskilt bruk – det väger här tyngre än upphovsrätt. För fildelningsdebatten innebär detta (och jag hoppar över en del resonemangsled) att nedladdning bör vara tillåten i de flesta fall, men uppladdning bör vara förbjuden i de flesta fall.
    En viktig notering är att fildelningsdebatten till mer än 90% handlar om att mellanhänder (film/musik/mm-bolag), för upphovsmän får bara 1/10 eller mindre av betalningar. Och dessa mellanhänder är med modern teknik obehövliga. En naturlig prisnivå för immaterialia som ju kan distribueras i princip gratis via Internet är 1/10 av dagens priser (varvid allt går till upphovsmannen).
    Varför skall vi ha ett lagsystem syftande till att cementera obehövliga påslag från en massa mellanhänder? Om konsumenter och upphovsmän själva skulle skapa en deal om hur upphovsrätt och betalning skall se ut, skulle man säkert hitta något användbart och rättvist.

    –Ahrvid

  11. Urban Says:

    Jo, jag förstod att månbetong framförallt är passar för konstruktioner för månen (hur nu själva gjuteriarbetet funkar, där är väl rätt kallt, åtminstone på nätterna?) Men idén om månbetong på jorden tycks lite rolig. Det känns som det ultimata skrytmaterialet i glas- och betong-estetiken och den där vräkiga mentaliteten som vi hoppas och tror att lågkonjunkturen kommer att skölja bort.

    Om det nu finns folk som satsar på rymdturism i relativt stor skala (måste vara motsatsen till eko-turism) så finns där väl någon galenpanna (även kallat entrepenör) som vill dra igång import.
    Åtminstone om det nu går igång reguljära kommunikationer. Att det blir ohyggligt dyrt gör ingenting – det är ju själva grejen – bara man kan få hem såpass stora kvantiteter att man kan gjuta åtminstone medelstora inredningsdetaljer i det.

    Sedan gör man en ovanligt hållbar betongbladning (vilket ju inte nödvändigtvis kommer an på gruset) och får folk att tro att mån-grus automatiskt ger betong av högsta kvalitet.
    Lätt som en omelett.

    U.J.

  12. vistet Says:

    Tre klick från klösbrädan : http://korta.nu/collins . Mersmak.

  13. Urban Says:

    I fildelningsfrågan håller jag nog överlag med dig, även om sådan där halv-lagstiftning (droger är förbjudna att sälja med tillåtna att nyttja) lätt blir underlig.

    Jag tror faktiskt på en framtid för förlagen. Jag hoppas åtminstone på det. Musikindustrin kan vi ha och mista men när det gäller böcker tror jag att vi faktiskt kommer att behöva någon sorts centraldistributörer, några officiella distributionskanaler eller motsvarande. Det har inte med produktionen att göra – författaren kan skriva hemma, omvandla dokumentet till pdf och skicka ut det i världen via sin hemsida. Vi har redan en struktur som möjliggör det men revolutionen dröjer eftersom folk inte tycker om att läsa text i sina mobiltelefoner. (Vilket typiskt nog lär vara stort i Japan.)

    Men – och nu är det risk att jag verkar elitistisk – vi vill nog inte ha det på det sättet. Hur usel litteraturen som ges ut än är betyder faktiskt förlagslogotypen -tro det eller ej – att det finns någon människa i världen förutom författaren och dennes mamma som tycker att boken är värd att läsas.

    Jag har själv delvis hängt i den stora folkrörelsen amatörförfattare och har läst en och annan amatörroman med behållning men jag vill verkligen inte att den floden ska rinna så fritt att det blir svårt att hitta de mer skickliga författarna i strömmen.

    Det finns två saker som gör det ohållbart:
    1) förbaskat mycket folk skriver böcker. När aftonbladet drog igång sin låtsastävling Bok-SM uppgav 64% av de svarande (på aftonbladets förstasida även om man givetvis kan misstänka sned svarsfrekvens) på en webbfråga att de någon gång ville skriva en bok. Jag vågar påstå att rätt många av de böckerna inte är särskilt bra.
    2) Det är en stor insats att läsa en bok. En låt kan man bedöma på ungefär en minut (och därför fungerar Myspace) men har man väl bestämt sig för att ge en bok en chans kan det vara fråga om timmar, utsträckt över flera dagar. Då blir man inte så förtjust när man efter ett tag förstår att det man trodde var ett nyskapande språk egentligen bara är slarv.

    Jag läser gärna oetablerade författare men jag vill faktiskt veta att det är det jag gör.

    Den stora knäckfrågan i fildelningsfrågan är film. Det är obegripligt korkat av fildelningsmotståndarna att lyfta fram musikfrågan när alla begriper att the Ark och Timbuktu tjänar bättre på att turnera än på att sälja skivor. Film däremot kräver en herrans massa folk (scriptor, chaufförer, folk som håller mick-bommar, hundvakter, specialeffektstekniker) och en herrans massa tid. Det kan givetvis vara riktigt svårt att finansiera i en värld med fri fildelning.
    Hade de varit lite vettiga hade de alltså lyft fram någon av vår tids mer avancerade och populära filmer och sagt ”En sådan här film kommer aldrig mer att kunna göras om ni får som ni vill!”
    Då hade vi fått en del att tänka på.

    Visserligen kan man lite hånfullt invända att den billigaste och viktigaste komponenten är manuset och att det dessutom är den mest försummade men det vore väl tråkigt om vi nu befann oss i filmmediets sista visuella glansperiod, om inte annat för att skulle ge de rullar som nu vi fnyser åt någon sorts klassikerstatus.

    U.J.

  14. Martin R Says:

    Men Urban, dagens förlag ger ju mest ut skit. Det kan väl aldrig vara fel att få tillgång till ett större urval av smala konstverk? Förlagslogotypen är verkligen ingen garanti för att jag skall gilla en bok.

  15. Urban Says:

    Jag medger att det låter absurt. Förlagslogotypen är kanske inte heller någon garanti för att jag ska gilla en bok men det är större sannolikhet att jag gillar en bok med förlagslogotyp (vilket förhoppningsvis inte beror på projicering utan på att boken klarat sig genom en hård sållning).

    Den nya tiden innebär en del fördelar för smala konstnärer (lägre tryckkostnader tex, om man håller sig kvar vid pappersböcker) men jag tror att en rätt liten del av de där böckerna som ”gemene man” går och bär inom sig kan beskrivas som smal konst.

    Dessutom kan vi äta kakan och ha den kvar i det här fallet. Möjligheten för en populär bloggare att sprida pdf-böcker finns ju – ta Peter Englund som exempel – men jag tror att vi även i framtiden kommer att vilja ha någon som grovsållar den unga litteraturen åt oss.

    U.J.

  16. Martin R Says:

    Javisst, sådan sållning tar dina favoritbloggare hand om. Du lär dig snart vilka du kan lita på.

  17. Urban Says:

    Det är förvisso sant att ens bekantas och idolers omdömen betyder mer för ens val än förlagslistor och recensioner gör men jag tror ändå inte riktigt på att ett sådant system blir vidare täckande. Visst, man kan läsa etablerade författare och man kan läsa bekantas texter och bekantas bekantas texter om rubriken är bra men någonstans vid bekantas bekantas bekantas texter tror jag att en viss trötthet utbreder sig.

    Det är faktiskt tänkbart att det paradoxalt nog blir svårare att få läsare i ett sådant system än i 1900-talets förlagssystem.
    (Systemet kan hursomhelst innebära psuedonymens död och problem för författare med fåtaliga vänner.)

    U.J.

  18. Ahrvid Says:

    Jag har också ”hängt med” amatörförfattare ett bra tag. Driver sedan 12 år SKRIVA-listan för novellförfattare inom sf/f/h (skriva-request@freelists.org, subject: subscribe för den som vill gå med), har varit novellredaktör, skriver egna noveller, osv.
    Visst är det mesta amatörförfattare skriver skräp. Sturgeons lag. Men det är inget problem, och vi lär inte drunkna i skräp. Det är frivilligt att läsa saker och man ser snabbt (inom några meningar) om ett verk verkar läsvärt. Det enda som skadas av en ”flod av böcker” är självkänslan hos de mindre framgångsrika författarna.
    Förlag får gärna finnas kvar om de kan finansiera sig på sätt som inte innebär att de trampar folk på fötterna. (Något som inte bör inkräktas är individens rätt till privat kopiering för enskilt bruk; ärförutsättningen för att förlah skall få finnas att individens rätt inskränks ser jag hellre att förlag då försvinner.)
    Ett problem är att en förlagsetikett ofta inte alls innebär att det är något bra. Förlag utger skräp och missar godbitar. Kan mer saker utges, med eller utan förlag, kan vi alla själva missa skräp och hitta godbitar, eller vice versa.
    Jag förstår inte riktigt problemet med produktionen av rörliga bilder? Sådabnt har i 50 års tid skickats ut gratis som streaming video, nämligen i form av TV (vanligen finansierat av reklam). Det finns en liten och all mer krympande sektor för rörliga bilders inkomster som utgörs av att rent fysiskt ta sig till biografer. Jag tror att biografen på sikt är och förtjänar att vara dödsdömd, fildelning eller ej. Finansiering av rörliga bilder över Internet bör kunna ske på samma sätt som när de i ett halvsekel sänts i TV – via reklam av olika slag. (Jag tycker f ö att det verkar finnas en enorm överetablering av företag som producerar rörliga bilder. Man kan få in 100-tals TV-kanaler. Om marknaden inte är tillräckligt stor för att bära alla dessa, är det bara naturligt om en del producenter av rörliga bilder slås ut.)
    Vi kan inte ha lagstiftning som syftar till att cementera en marknadsnischs storlek eller en marknadsaktörs ställning. I det nya medielandskapet skall en del försvinna, och vissa inkomstströmmar krymper eller dör ut.

    –Ahrvid

  19. baikinange Says:

    diablesas del espacio

    catwomen on the moon

  20. Urban Says:

    Jag erkänner mig träffad. Den här mindre framgångsrika författaren får starkt skadad självkänsla av tanken på den stora bokfloden.

    Jag är väl bekant med SKRIVA och var medlem en kort period för några år sedan. Tyvärr var det under en improduktiv period för mig och en del andra faktorer gjorde att jag tyvärr såg mig tvingad att gå ur igen. Har tänkt tanken på att göra ett nytt försök.

    Angående förlagen förstår jag din åsikt men tror inte att det ändrar min egen. Den som lever får se. Det är svårt att sia, och särskilt om framtiden som något sa. Eftersom segraren skriver historia finns det mest kända exempel på dumma citat om saker som sedan revolutionerade världen men det finns rimligtvis lika många jublande framtidsvisioner som inte blev något. (H G Wells tycks till exempel ha haft en rörande övertro på hur fonografen skulle förändra världen.)

    Klart är att en värld utan förlag har några problem.

    En aspekt som jag själv inte kan bedöma är i den mån förläggarna hjälper till att förfina verken. Vissa författare och förlagsfolk tycker om att prata om det. Andra klarar sig säkert fint ändå. Säkert skulle vi förlora en del godbitar om den formen av utveckling var helt upp till vänner och bekanta. Jag tror till exempel inte att vi skulle låta någon läsa Roald Dahl idag ifall hans böcker var som hans originalmanuskript. (Astrid Lindgren kunde nog ha blivit stor utan den där refuseringsbetan men kanske skulle det varit en annan Astrid Lindgren än den vi känner till.)

    Ett möjligt följdproblem när den fysiska boken försvinner är också att det blir svårare att komma i kontakt med böcker man kanske inte annars skulle ha läst. (Fast det problemet har vi redan och värre blir det nu när akademibokhandeln bara ska sälja Dan Brown och kaffe.) Idag finns det ju åtminstone en viss möjlighet att gå på bokmässan och hamna i Tranans monter och inse att det finns en afrikansk stjärnförfattare som heter Kourouma. Det finns kanske också viss möjlighet att hitta honom på ett bibliotek. På internet tror jag tyvärr det skulle krävas att någon idol skrev om honom.

    Det är ju så med Internet att det erbjuder bred och grundläggande information om det allra mesta och det logiska användningsområdet vore alltså att använda det för att vidga sina vyer. Tyvärr är vi människor inte sådana utan surfar som vi vill och följer våra intressen, som i sin tur är avgränsade av vad vi vet. Vi har resurser att när som helst tala med människor i de allra flesta städer på jorden men ändå bor de flesta på ens msn-lista i samma stad…

    Det är sant att film kan göras – och görs – med hjälp av reklam men jag tror inte att det är en lösning som tittarna är vidare intresserad av och tekniken leder därför till diverse maskiner för att filtrera bort reklamen. Återstår produktplaceringen (som nog kan gynna produkter som den nya Åsa-Nisse-filmen: http://101ord.blogspot.com/2009/02/asa-nietzsche-och-teorin-om-den-eviga.html). Själv föredrar jag nog någon sorts betalmodell. Vidare tvivlar jag på om en ren reklammodell skulle kunna bära upp hela industrin (även om rätt många filmer gott kunde förbli ogjorda finns det ju tyvärr ingen garanti för att det är de bra filmerna som får finansiärer.)

    U.J.

  21. David Says:

    Bra att ni pratar för er själva — jag är lite upptagen för tillfället av den här ”verkligheten” som vi har hört så mycket talas om.

    Martin R: Njae … ryktet om min hårdporrfilm är betydligt överdrivet, som Mark Twain brukade säga. Det rör sig om en skräckfilm med hisnande nollbudget där kinesmat tjänstgjorde som hjärnsubstans — shot in glorius super-8 (det här var före videokamerornas tid — eller i alla fall precis i början av den). Namnet på mästerverket var influerat av Nietzsche — den hette ”Hammaren talar”. Och som sig bör i en dylik budgetproduktion förekom även en softcorescen, där jag tjänstgjorde som min egen body double — men så vansinnigt explicit kan jag inte minnas att scenen var — det är mer än tjugo år sedan jag såg den. Jag tror för övrigt aldrig att den blev riktigt klar — vilket inte hindrade regissören Hans *** från att förevisa den på någon SF-kongress i tidens gryning.

    Baikinange: Ah — the cats south of the border are of course even more caliente than their cousins to the north. And a tad more naively rendered. Cat Women of the Moon must have been a hit in Mexico because wrestling gods like Santo and Blue Demon frequently fought with seductive sirens from outer space — for instance in Blue Demon y las Seductoras. When not fighting rouge extraterrestrial Women the duo seemed keen to fight brains — Santo Contra Cerebro del Mal, Blue Demon Contra Cerebros Infernales — skirmishes in which they of course invariably emerged triumphant.

  22. Martin R Says:

    Hans ***, haha, fantastiskt! Honom känner jag från Tolkiensällskapet. Klart originell kille, en löpsedlarnas man!

  23. Urban Says:

    ”Verkligheten”? Usch nu känner jag att jag inte hänger med. Får se om det finns någon artikel om det på wikipedia…

    U.J.

  24. vistet Says:

    wikipedia-artikeln är lite torr och ytlig . den här versionen är bättre :
    http://runeberg.org/verkligh/

  25. twoagainstnature Says:

    tjena, hamnade på din blogg när jag letade efter Out to lunch-omslaget till ett inlägg på http://twoagainstnature.wordpress.com/

    Kul med en blogg som är värd att läsa!

  26. Ahrvid Engholm Says:

    Till Urban:
    HG Wells’ tro på fonografen (senare transformerad till grammafonen) var väl inte *helt* obefogad!
    Om förlagen försvinner eller minskar i betydelse tror jag det blir lättare att komma i kontakt med böcker man annars inte skulle ha läst. Förlag filtrerar ju fram böcker enligt en viss smak (deras förlagsredaktörer). Om filterfunktionen istället finns hos läsaren, kan denne lättare hitta godbitar läsaren själv gillar. Grejen är att man – t ex via Internet – hela tiden kan stöta på andras tips om bra böcker, eller man kan söka och undersöka själv. Som en ständigt pågående gigantisk bokmässa.
    Tittare kan nog vara intresserade av reklamfinansierade rörliga bilder – det har de ju faktiskt varit hittills. Om alternativet är att de annars inte alls kan få se de rörliga bilderna, eller bara se dem till konstlat hög kostnad – så sväljer de nog reklam. Men, som sagt, det finns en överproduktion av rörliga bilder, och det kan vara fullt naturligt att finansieringen (reklam, produkplacering, annat) inte räcker till att alla dessa rörligabildproducenter skall vara kvar. Jag menar, vi klarar oss lika bra med 75 TV-kanaler som 150, och det behöver inte göras 40 långfilmer/år i Sverige (varav de tio sämsta ses av t ex 768 personer).
    Men min utgångspunkt för att nedladdning (i de flesta fall) bör vara laglig (men däremot inte uppladdning) handlar dock inte om omsorg över filmfinansiering. Det handlar om omsorg om den enskildes rätt till suveränitet över sin närmiljö. Helt oavsett om finansiering av immateriala kan lösas eller ej, bör individen av moraliska skäl ha ha handlingsfriheten kopiering för enskilt bruk innebär! Det väger helt enkelt tyngre än frågan om immateralia kan finansieras eller ej.

    –Ahrvid

    skriva-request@freelists.org, subject: subscribe, för den som vill gå med på SKRIVA-listan

  27. Urban Says:

    Det är kanske vanskligt att påstå att vad som står i en sf-roman är författarens personliga tro på vad som kommer att hända. Vidare kan man ju knappast förneka att fonografen har en stor betydelse i vår vardag, åtminstone om man jämställer det med våra mp3-spelare.
    Men HG Wells har faktiskt skrivit åtminstone en bok (Kommande dagar) utifrån antagandet att fonografen helt skulle radera ut skriftspråket och låta det bara leva kvar som ett specialintresse hos vissa nördar medan fonografen är mediet som håller ordning och reda och även det som de privilegierade använder för att skriva sonetter(!!!) på sin fritid. (Varenda person som hört sig själv tala på band måste inse att det inte vore vidare praktiskt.)
    Och visst, fonografen har betytt mycket – kanske framförallt tillsammans med systeruppfinningen radion men man får väl ändå medge att Wells gravt överskattade dess framtida roll som intellektuellt bärande media. Dess stora användning är ju inte intellektuell verksamhet utan om inom underhållningssvängen.
    En liknande felsatsning gjorde väl den av de andra gamla sf-farbröderna (minns inte vem det var just nu) som spådde att telefonin skulle ersätta tidningarna -utan att för den delen tänka på att en bandspelare kunde läsa upp nyheterna istället för att ha 1 000 journalister anställda på callcentret.
    Nu är jag inte ute efter att hacka på dem. Det blir fel. Det är en av förutsättningarna med att spå. Och i längden blir det faktiskt roligare.

    Det är populärt att se Internet som ett torg eller en bokmässa. För de som tycker att det verkligen är det antar jag att allt är frid och fröjd. Min erfarenhet är dock inte sådan. Enligt min erfarenhet är Internet ett medium för att träffa likasinnade och fördjupa sina (i bästa fall breda) intressen. Det är en marknad med bara de roliga stånden ( i mitt fall serier, böcker och snask) utan risk för att råka ut för något tråkigt och krävande men som kanske är givande i längden. Anledningen är givetvis att den här marknadsplatsen är en abstraktion. Det enda som bestämmer vad jag får se är vad jag själv kommer att söka på och man kan inte söka på något som man inte känner till. Till det kommer länkar på en handfull bloggar, huvudsakligen tillhörande bekanta och likasinnade. Visst råkar man ut för en och annan intressant sak (om inte annat genom webbtidningarna) men jag tvivlar på att det någonsin kommer att bli som att browsa faktaavdelningen i ett öppet magasin på ett kommunalt bibliotek.
    Jag vet om inte annat från mitt eget bloggläsande att antalet som man faktiskt orkar läsa och följa är rätt begränsat.

    Däremot håller jag helt med om att det finns för många tv-kanaler fast det borde jag nog hålla tyst om eftersom jag lever utan tv sedan snart nio år. Jag blir alltid så fascinerad när jag får se vilka fantasibelopp folk är beredda för att få lite (imaginärt) bättre bild och spara en decimeter bakom tv:n. Som om det skulle innebära att det plötsligt fanns bra tv-program.
    Åsikten att folk inte vill ha reklam är dels min egen (reklam mellan avslutade verk som på Spotify är nog för de flesta en helt annan sak än ett sjok reklamfilmer var 25:e minut i en film) och dels något jag snappat från media i samband med sådana där dvdspelare som spelar in utan reklampauser och som lär vara branschens stora skräck.
    (Tyvärr är det dock svårt att ”kapa toppen” på produktionen – en minskad marknad skulle inte nödvändigtvis minska spännvidden mellan det bästa och det sämsta.)

    U.J.

  28. Ahrvid Engholm Says:

    Till Urban (intressant diskussion, f ö, på viss intellektuell nivå!):
    Nej, det är klart att den gode Wells knappast kunde få in alla detaljer rätt om fonografens (eller skall vi säga möjligheten att spela in och sprida ljud) betydelse. Men ATT fonografer/grammafoner/bandspelare/mp3/etc fått stor betydelse är dock klart.
    Sf-författare är f ö rätt dåliga på att ”förutspå framtiden”. *Alla* är usla på det. Bara en kort tid innan Sovjetunionen klappade ihop, var det ingen författare, futurolog eller annan som ”förutspådde” det. Framtiden har kaosegenskaper = en liten ändring nu, kan fortplanta sig och skapa en jätteändring om ett tag. Därför är det vanligen en dålig idé att försöka planera på lång sikt (som t ex samhällsplanerare gärna vill göra). Det blir ungefär som svenska flottan, som i början av 1800-talet planterade ekar på Visingsö för flottans långsiktiga behov…
    Telefonerna har på sätt och vis börjat ersätta tidningarna. Det är bara det att man över linjerna transporterar Internet-trafik, snarare än talade meddelanden. Pressen brottas just nu med sjunkande upplagor (i USA går många tidningar i konkurs, eller gör om sig till web only).
    Internet kunde sf-farbröderna inte heller förutspå. Man trodde på jättelika centraldatorer, möjligen med tillkopplade terminaler. Hos Heinlein brukade astrogatörerna förbehandla data med räknestickor innan den matades in i rymdskeppets *jättelika* stordator. (Det finns ett notabelt undantag, en relativt framsynt skildring av något som med litet vilja liknar Internet, skriven av Murray Leinster i slutet av 40-talet i form av novellen ”A Logic Named Joe” – den finns f ö att läsa på nätet.)
    Man kan säga som fysikern Niels Bohr (lär ha sagt): ”Det är svårt att sia. Särskilt om framtiden.”
    Det kommer att dyka upp många finansieringsmetoder för div verk. Reklam i traditionell mening är en metod. Vi har sponsring och produktplacering. Vi har ”tie ins” med telefonomröstningar, varvid X antal kr bekostar programmet. Och vi har kvar det traditionella att folk betalar för att se det i en fåtölj på bio eller att få en DVD att spela upp. Fler metoder torde dyka upp – det är bara en fråga om hur påhittiga marknadsförare är.
    Om jag får tippa tror jag att verk i framtiden finansieras allt mer enligt äppelpajmodellen. Inkomsterna blir som bitar i ett pajdiagram, där det kommer litet här och litet där. Och det blir bara fler pajbitar – en del av dessa pajbitar återstår att uppfinna.
    Men det är inte nödvändigt med drakoniska upphovsrättslagar för att få ihop pajdiagrammet.

    –Ahrvid

  29. Hans Says:

    Beträffande ”hammaren Talar” så var filmen ett resultat av 4 överblivna rullar 8 mm film, ett försök att göra en film med 3 kronors budget – den spräcktes tyvärr pga att rekvisitören köpte fel sorts makaroner för div. effekter. David ville stryka alla transportsträckor, och det gjordes. Tom B & jag spelade in ljudeffekter bestående av hammarslag i Carnegiebryggeriets 12 våningar höga byggnad med tomma lokaler. Filmen blev färdig, men tyvärr saknar videokopian de fenomenala ljudeffekterna. Trött på ironi och pastischer ville jag eg göra något som hade lite allvar i sig. Jag är nöjd med vissa bilder – en del är mkt bra.
    De är miljöbilderna. Ansikten. Jag tvivlar på att någon brydde sig om dem.
    Och ja, Martin: TYVÄRR var jag ”rubrikernas man”. Det var vedervärdigt och kostade mig nära nog livet. Allt gott, önskar H.

  30. Martin R Says:

    *high-fivar Hans*

  31. Hans Says:

    Tack, Martin.

  32. Tusse Says:

    Urban: Jag har noterat att det nuförtiden skrivs väldigt få sonetter, men nu har jag alltså fått förklaringen. De dog ut med fonografen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: