False Modesty VS a Blaise of Glory

Blaise of glory

Jag hade fullständigt glömt att den plågsamt campiga sextiotalsfilmatiseringen av serien Modesty Blaise hade en signaturmelodi av Bondlåtstyp.

Joseph Loseys självmedvetet skojfriska Modesty Blaise från 1966 är en av de där filmerna  jag  ibland  får för mig inte kan vara så dåliga som jag minns  — ett annat exempel är Roger Vadims Barbarella. Jag tänker: det är  swinging sixties,  det är vildsint popikonografi, störtskönt soundtrack och seriefilmatisering — how bad can it be Tämligen bad, är svaret.

Bara några minuter in i filmen börjar man smått snopen snegla mot  snabbspolningsknappen. Såvitt jag minns drar Monica Vitti av sig sin svarta peruk så snart förtexterna är över och uppträder resten av filmen som blondin — bara det är ju ett betydligt  värre helgerån än när Sly Stallone kastade Judge Dredd-masken.

Och sen blir alltsammans så där putslustigt, puttrigt förment popkulturellt, men egentligen förakttfullt. Ingen blir väl särskilt indignerad när Burt Ward och Adam West driver hejdlöst med Läderlappen i TV-serien från 1966 — Bob Kane själv hade vid det laget  förvandlat sin  skapelse till ett smärre skämt. Men när Losey och Vitti försöker Go West med Modesty blir det direkt plågsamt för den som har ett personligt  förhållande av något slag till serieförlagan.

Lite mer allvar hade inte skadat — kanske inte så mycket som i den senaste vågen av superhjältefilmer, där självömkande cykelbud som blivit bitna av radioaktiva spindlar förväntar sig vår oreserverade medkänsla, men en gnutta . Eller kanske sju gnuttor, i just det här fallet.

false Modesty

Allt detta skriver jag med reservationen att det var kanske femton år sedan jag senast försökte se Modestyfilmen — men jag minns den som alldeles särdeles svårkultad. Och på den tiden var man inte bortskämd med seriefilmatiseringar — Hollywood hade bara precis börjat brandskatta serievärlden på skön subkulturell cred.  Jag minns i början av nittiotalet när svensk TV visade Warren Beattys ganska förfärliga Dick Tracy-film, och hallåan berättade att den var baserad på en serie av Chester Gould. ”Hallåan sa Chester Gould!” ropade jag uppspelt ut mot köket där min kollega Joakim Lindengren befann sig. ”Vår by är på TV”, muttrade han till svar.

Det är ett dramatiskt annorlunda kulturklimat än dagens, där BBC:s kanske största TV-kändis Jonathan Ross lyckas få loss en fet budget för att göra en timslång dokumentär om sina fåfänga försök att  intervjua Steve Ditko, Spindelmannens halvflänga och folkskygga skapare  (han lyckades trots allt få en intervju med den nästan lika folkskygge serieskaparen Alan Moore, så ansträngningarna  var inte helt förgäves).

Åter till ämnet: själva signaturmelodin till Modestyfilmen hade jag som sagt helt lyckats glömma bort — vilket är en smula anmärkningsvärt, eftersom det rör sig om en av de mest högstående bidragen till den överspända agentballadsgenren någonsin. Leslie Bricusse förklarade en gång i en intervju hur han gick till väga för att skriva en text som signaturen till Goldfinger: ”Först tar man i så mycket att man nästan tycker att det är löjligt — och sen skruvar man texten lite till.”  Detta succérecept måste Modestylåtens författare sägas ha följt nästan till sin logiska slutpunkt:

She is the shadow on your bedroom wall,
she is the dream you never found.
But then you’ll find no time to dream at all,
whenever Modesty’s round.

She’ll strike you dumb with just a single glance,
Or just a single glancing blow.
Exactly why she slays so many men
No man alive will ever know.

Modesty! Modesty!

She’ll turn your head,
Though she may use a judo hold.
And on her shoulder is a chip made of solid gold.

Melodin till detta sublima stycke är så catchy att den har ringt i mitt huvud sen igår kväll, när jag snavade över en fransk Scopitonerulle där ett importerat amerikanskt kraftpaket presterar en synnerligen  soulfull tolkning av den medan gliittriga gogobrudar och Austin Powers galliska kusiner vildsint dansar kring henne. Ni kan se den här. Om  Modestyfilmen hade lyckats vara camp på samma sätt som låten och scopitonesnutten hade jag inte haft några invändningar …

4 svar to “False Modesty VS a Blaise of Glory”

  1. Martin R Says:

    Witty text ju! Men videon är förvirrande. Den pneumatiska blondinen som skall föreställa Modesty syns knappt i bild. Och jag blir generad av de långa tagningarna på den mimande sångerskan.

  2. Malte Says:

    Apropå det, kan vi inte få se och höra din version av Åskbollen (och de andra hitsen) på youtube snart?

  3. David Says:

    Martin R: Jag tycker nog att Victoria Vee leker arga leken — eller kanske snarare själfulla leken — med den äran med filmkameran, även om hennes läppsynk kommer en smula på glid ibland i de långa tagningarna.

    Malte: Jag har tänkt att jag ska spela in lite sånger någon gång när jag anser att jag har tillräckligt med tid för att tränga in i Cubase mysterier och besegra ljudkortets alla buggar. Men det kan nog ta en stund, är jag rädd.

  4. Pidde Says:

    Var det inte Gorillaz, eller vad de hette, som sedan snodde melodislingan till en hitlåt – om det nu var ”Clint Eastwood” låten hette. Jag minns inte så noga, men jag upplevde det som att det bara var jag som kände igen stölden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: