Turn on the Offenbach Overdrive, Man.

KomponistOffenbach(Photographie)

Jag har svårt att komma på ett ord som känns mera mossanlupet  än ”operett”. Det skulle möjligen vara ”folkdansgille” eller ”frikyrklig kakbasar”.  Tankarna söker sig gärna till någon rödbrusig, lönnfet individ som håller på att spränga en fantasifullt utformad, gärna ymnigt tofsbehängd,  uniform  där han  står och drillar: ”Än en gång, än en gång, än en gång — kvitt! kvitt! kvitt!”

Det är alltså  inte helt lätt att föreställa sig att operetten också var cutting edge en gång — farlig, hipp, kittlande  och utsatt för censur, indignerade utfall och oroliga reflektioner om kulturens förfall.

Det vill säga — det är svårt att tänka sig innan man faktiskt får för sig att lyssna på operettens anfader, en viss Jaques Offenbach, född som Jakob Levy Eberst i Köln den 20 juni 1819. Här talar vi om sex, absinth och can-can (tillexempel den speedmetalsvängiga Galop Infernal från Orfeus i underjorden som numera är i princip det enda musikstycke som används för att illustrera utsvävande pariserliv under artonhundratalet). Men även Offenbachs lekfulla förhållningssätt till den musikaliska och språkliga formen känns faktiskt ofta förbluffande modernt:

Onomatopoesi: han älskar att byta ut texten mot ljudhärmande läten eller små skrik. ”Glug, glug, glug, vi är öl!” sjunger flaskorna på den mörklagda krogen i början av Hoffmanns äventyr. Det svenska greveparet i La vie parisienne konverserar med en förbluffande blandning av skandinaviska vokaler och  insektila klickljud, som om de vore från Mars snarare än från Stockholm.

Rollfigurernas lyten bryter in i musiken : I Orphée aux enfers sjunger Eurydikes något avdankade  fångvaktare John Styx det nostalgiska kvädet Quand jétais roi de Béotie (När jag var prins utav Arkadien), och varje vers dör ut i en sorglig rossling. Roboten Olympia i operan Hoffmanns äventyr framför en koloraturaria men hakar upp sig så att de virtuosa drillarna bara upprepas mekaniskt gång på gång — en elak parodi på ett visst slags vokal virtuositet.

Melodins form rumphugger orden så att de ändrar betydelse: Den stackars Menelaus i La belle Hélène presenterar sig som ‘l’époux de la reine, poux de la reine, poux de la reine’  (époux = make, poux = lus). En vanlig, vänligare svensk variant låter honom istället  sjunga  ”Jag är den sköna Helena, sköna Helena, sköna Helenas man”.

Hämningslösa ordlekar: I La belle Hélène vimlar det av vitsar — allt från ”Minerva” och ”Mina nerver” till den egendomliga tävlingen i gåtgissning, där oraklet i Delfi presterar den ena långsökta Göteborgsvitsrebusen efter den andra. Och när Helena vill få iväg sin ålderstigne make till Kreta för att i lugn och ro kunna rumla om med den sköne Paris (‘l’homme à la pomme’) sjunger kören helt älskvärt: ””Va, suis, Ménélas / La voix du destin / Qui te mène, hélas! / Au pays crétain!” — vilket såvitt jag begriper ska uttolkas: ”Det är tyvärr ditt öde Menelaus, att fara till kretinernas land”.

Glada sammanstötningar mellan form och innehåll: En allvarlig kör som i fem minuter envisas med att sjunga ”Hans rock har spruckit därbak” kan pigga upp vilken operett som helst. I det här fallet La vie parisienne.

Till detta kommer den suveräna musiken. Bonniers musiklexikon från 1975 talar om

Texternas respektlösa behandling av allt och alla och musikens elektriserande pikanteri i rytmen och schlagermässiga tillspetsningar i melodiken (och även dennas emellanåt charmfulla skönhet i en fint beräknad instrumentering)

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Vi talar om tungt elektriserande pikanteri här.

1860-talet verkar ha varit en guldålder för crazyhumor och fritt flygande fantasier — förutom Offenbachs sjövilda operetter gav det oss också Alice i underlandet och nästan alla de klassiska Jules Verne-romanerna. Inte för att Offenbach inskränkte sin verksamhet till det svängiga sextiotalet — hans karriär sträckte sig från 1847 till hans död 1880 och gav upphov till 99 operetter (1800-talets människor utvecklade inte sällan en järnflit som är nästan obegriplig för sentida soffpotäter). Det säger sig själv att alla inte finns inspelade.

I likhet med Jules Verne förefaller Offenbach ha haft sin fullaste blomstring under sextiotalet — nästan alla de mest klassiska operetterna härrör från det decenniet. Men det finns faktiskt ännu en beröringspunkt mellan de två flitiga fantasterna: Offenbachs operettversion av Vernes Le voyage dans la Lune från 1875 som jag skulle ge en del för att få se och höra — den finns inte på skiva. Av allt att döma har Jaques förhållit sig ganska fritt till den litterära förlagan (se foto nedan).

Voyage_dans_la_lune_

Bästa sättet att avnjuta Offenbach är att låna DVD:er med operetterna på ett närbeläget bibliotek och se dem med engelsk eller svensk textning så att man kan hänga med lite bättre i handlingen.  Jag kan t ex rekommendera Zurichoperans och Nikolaus Harnoncourts uppsättning av La belle Helena — den är en utmärkt inkörsport till ett tyngre Offenbachmissbruk.

Annonser

13 svar to “Turn on the Offenbach Overdrive, Man.”

  1. Oskar Says:

    Bara på David Nessles blogg! Förmodligen har man hört mer musik av honom än man vet om, t.ex. som citat i tecknade kortfilmer (Can can etc.).

    Eftersom den här bloggen brukar vara tolerant mot ämnesglidningar skulle jag vilja fråga lite om ”Döda fallet” – vilka inspirationskällor har du haft till den, några 20-talsdeckare du kan tipsa om? Jag håller på att läsa Kerstin Ekmans Den brinnande ugnen och tycker jag känner igen en del av stilen i de halsbrytande språkliga sprången. Den utspelas ju rätt mycket senare men jag antar att du har läst en hel del av henne?

    (Fortsätt för all del att kommentera på operett-spåret.)

  2. Anders Lotsson Says:

    Det finns en tv-inspelning där Ann-Sophie von Otter sjunger Offenbachlåtar i två timmar, och verkar ha hur roligt som helst. Rekommenderas. Sök lite på Youtube bara.

  3. David Says:

    Oskar: Kerstin Ekmans tidigare produktion är jag inte alls bevandrad i (fast jag har förstås läst och gillat Händelser vid vatten). Inspirationen till Döda fallet kommer från rätt många olika håll — en influens som jag tycker mig skönja är H.-K. Rönblom, den superbt stofile deckarmästaren från femtiotalet. Jag har skrivit om Rönblom och Vic Suneson i ett gammalt nummer av Kapten Stofil, och texten ligger utlagd på nätet här:

    http://www.tidskrift.nu/artikel.php?Id=2393

    Den svenska tjugotalsdeckarens gigant S A Duse tror jag inte alls att jag hade läst när jag skrev Döda Fallet — men han är väl värd att stifta bekantskap med.

    Däremot vill jag minnas att jag under srkivandets gång läste en hel del C J L Almquist, som ju inte en deckarförfattare utan ett kriminalfall — förskingrare, förfalskare och fummelfingrig arsenikmördare — men också en suverän stilist vars rena, friska svenska kan tjäna som föredöme för alla som försöker skära till en lite mer ålderdomlig språkdräkt.

    Anders L: Jaså, Lotsson har hört Ottern ropa över skären … eller vad jag nu menar. Tack för tipset!

  4. Oskar Says:

    It figures, för på utdraget ur en gammal recension på baksidan av boken står det ”Kerstin Ekman skriver, vid sidan av H.K. Rönblom, bättre svenska än någon annan i genren”. Jag läste artikeln när den gick i Kapten Stofil, kul att läsa den igen – jag måste absolut kolla upp Rönblom.

    Det går an av C J L Almquist har jag läst och just språket tyckte jag var otroligt friskt, kvickt och lätt och det tillsammans med den vackra kärlekshistorien fick mig att le fånigt mest hela läsningen.

  5. Oskar Says:

    Ett citat ur ”Den brinnande ugnen” som för tankarna till både Nessle och Rönblom:

    ”Hildur hade tagit av sig hatten som såg ut att vara årsbarn med Eldkvarn. Hon var så hårt mittbenad att hon närsomhelst kunde sönderfalla i två delar, den ena lika proper som den andra. Delning var nog den enda tänkbara möjlighetan att föröka sig även för Ester, misstänkte David.”

    Språket är i övrigt rikligt kryddat med ord som ”letargisk” och ”konciliansk”.

  6. David Says:

    Oskar: Wow — efter det där citatet blir jag riktigt sugen på att läsa Den brinnande ugnen. Intressant koppling f ö — Rönbloms deckare Paul Kennet kallar ju sina tre pipor för Sadrak, Mesak och Abednego — och vilka är dom, om inte männen i den brinnande ugnen. Se här:

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Shadrak,_Meshak_och_Aved-Nego

  7. Oskar Says:

    Jag tyckte att jag kände igen namnen på piporna, de nämns ju i början av boken då prästen Vergelius berättar för Malm om den kyrkmålning av Nebukadnessars misslyckade straffbränning han just håller på att restaurera.

  8. ban~ken Says:

    Otroligt. Just nu ligger ”Döden i grytan” på mitt nattduksbord. Och det är mest en slump att jag för första gången i vuxen ålder ger mig i kast med ett av Rönbloms alster just nu. Det som mest lockade mig när jag hittade den på Stockholms stadsmission var att den utspelar sig i Klara, i tidningsmiljö.

  9. David Says:

    Ban-Ken: Synkroniciteten, baby, synkroniciteten! H.-K. Anställdes väl på Aftonbladet för att De-Nazifiera tidningen efter kriget, och tidningsmiljöerna i Döden i grytan känns väldigt genuina, såvitt jag minns.

  10. vistet Says:

    Avsiktlig eller oavsiktlig hyllning till Rönblom eller inte så står Döden i Grytan ( http://korta.nu/chefs )för en av dom bästa översättargärningarna i svensk filmhistoria : metodmordsfilmen med det otympliga namnet Who is Murdering the Most Famous Chefs of Europe , där kockarna expedieras en efter en i enlighet med deras favoritrecept. Scenen där Jaqueline Bisset och polis intar kaffe med mandelkaka med utsikt över Canale Grande , och dubbelvikt fiskkock dränkt i langusterakvariet i bakgrunden , är minnesvärd.

  11. zoot Says:

    Synkroncyklonen blåser friskt må jag säga, grytboken är aldeles nyss avslutad här hemma!

  12. ban~ken Says:

    vistet: WIKTGCOE är måhända mindre tymplig än DIG men det är en genial titel som ger en utmärkt beskrivning av vad det handlar om för film. Den säger bland annat att det rör sig om en whodunit som både är komedi och krim i ett och att den utspelar sig i flera (för den tilltänkta amerikanska publiken) exotiska europeiska lokaliteter. Samma effekt har inte DIG, som dessutom är ett uttryck man kan använda som ett slags eufemism för ens omdöme om t.ex. filmer som man tycker är _as_tråkiga, typ något en dissande recension skulle kunna ha som rubrik. Men DIG är förvisso ingen av de värsta exemplen på dumbing-it-down-for-the-Swedes-titlar som har varit så vanliga i biografannonserna här under åren. Min egen favoritöversättning av en filmtitel är en direktöversättning som blir bra så mycket stunsigare på svenska: Christmas in July > Jul i juli (Preston Sturges, 1940).

  13. E T A phone home! — Hoffmanns gruvliga äventyr « David Nessle Says:

    […] Hoffmann kom istället att i egen hög person bli ämne för en opera — Offenbachs mästerliga Hoffmanns äventyr […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: