Jag, smakdomaren

I-the-Jury-753527

Ni kan kalla mig Hammar. Birgitta Hammar.

Sent om nätterna, när avmagrade kattor rotar efter skräp i grändernas välta soptunnor och neonen självförälskat speglar sig i den våta asfalten, tar jag fram oljekannan och smörjer upp det redskap jag försörjer mig med — min gamla Halda Åtvidaberg, kaliber .45 — slår upp ett glas billig bourbon ur en flaska jag förvarar i kontorets  arkivskåp och tar itu med mitt tröstlösa uppdrag — att röja upp i språkets undre värld. Med skoningslöst smattrande salvor från Haldan avrättar jag  anglicismer, stilgrodor, malapropismer och allsköns annat drägg.

Ikväll hann jag inte mer än ett par meningar innan jag körde fast. Jag kisade ner i boken — Whatnot, and All That Rot, Jeeves. Jag hade en gnagande känsla av att något var fel. Fruktansvärt fel. Men vad? Jag började ana att jag bara var en bricka i ett spel. Men vilka var spelarna? Jag suckade tungt och svepte sista whiskyslurken för att skölja bort smaken ur nederlag ur munnen.

Då knackade det på dörren. Jag såg desorienterat upp. En disig cigarrettdimma svävade i rummet. Persiennskuggornas gallerverk på de flottiga väggarna såg om möjligt  ännu mer övertydligt symboliskt ut än vanligt. Det var plötsligt mycket tyst i den gamla kontorsbyggnaden.

En kontur avtecknade sig i det mjölkiga glaset i mitt entredörr. En timglasfigur. I nästa ögonblick gled dörren upp och jag drog ofrivilligt efter andan.

Hennes platinahår glänste som en gloria kring de överjordiskt vackra dragen. Men hon var ingen ängel — så mycket var säkert. Hon log snett med en liten körsbärsröd mun och höll upp min förra Wodehouseöversättning —  Eh, What Is That Thingum-a-jig, Jeeves? — i sin lilla nätta, vitbehandskade labb.

”Den här översättningen — d-den är ju nästan precis lika bra som originalet. Otvunget, ledigt och stilsäkert har du fångat snart sagt varenda vändning i Wodehouses prosa. Hur k-kunde du?”

Jag hade bara några sekunder på mig innan jag skulle tala till den stängda dörren, men jag hann pressa in det.

”Det var lätt”, sa jag.

(Vi har visserligen hyllat den oförlikneliga svenska Wodehouseöversättaren Birgitta Hammar tidigare här på bloggen, men när jag hörde Johan Hakelius och Göran Everdahls lyriska utgjutelser över henne i senaste avsnittet av Spanarna blev jag ännu en gång påmind om hennes storhet …)

Annonser

8 svar to “Jag, smakdomaren”

  1. Gregor Says:

    Malapropismer är roliga, eggcorns kan också vara skoj eller som det heter i Danmark – skrællemænd.

  2. Mats Henricson Says:

    Hehe, Någonting gick fel, fruktansvärt fel. En svårslagen filmslogan.

  3. Ahrvid Says:

    Hm, jag erinrar mig i förf Nessles hyllning av Hammar, Birgitta Hammar, en del fraser som också dök upp i den av oss under 3-4 dagar nedhackade kortromanen Blodets Brödraskap (publicerad i GF 21 under det glimrande 80-talet). ”…en bricka i ett spel. Men vilka var spelarna?”. ”Timglasfigur.” ”Det var lätt.” Osv. (Men uttrycken är förstås gängse inom manhattanlitteraturen.)
    ”Då knackade det på dörren” är dock ur O. Henry jr:s, den amerikanske sf-författaren Fredric Browns, apokryfiska skrifter.
    Jag skrev själv en metalitterär deckardrapa i det snart saliga Jules Verne Magasinet under det dubbelt glittrande 80-talet i form av ”Fallet med Tryckfelsligan” – som t o m varit publicerad på litauiska!
    Ibland slås jag av tanken att världslitteraturen skulle inte vara *helt* utplånad om jordens träffades av en komet, allt förbrändes och det enda som fanns kvar var en underjordisk bunker med de kompletta verken av P G Wodehouse och Mickey Spillane.

    –Ahrvid

  4. Martin R Says:

    För att inte tala om vilken tur det vore om Ibids samlade skrifter också fanns i bunkern.

  5. Dvärghundspossen Says:

    Inte för att det har nån koppling till Birgitta Hammar, men… När jag nu redan dragit upp Grant Morrissons Doom Patrol, så borde jag ju också underrätta dej om superhjälten Flex Mentallo, som dyker upp i den serien. (Obs, allt detta utspelar sej för övrigt i vanliga DC-universum, samma värld där Superman, Batman & Co håller till.) Flex var från början en vanlig, tanig liten kille. En dag när han var på stranden med sin flickvän så kom en stor muskelknutte och retade honom och sparkade sand i ansiktet på honom, men eftersom han var så klen så kunde han inte ge igen, och flickvännen föraktade honom. När han sent en kväll vandrade stadens gator fram och deppade över detta faktum, dök en mystisk man upp från en offentlig herrtoalett, och förklarade att det fanns en bok som kunde lösa alla hans problem genom att förklara musklernas mysterier för honom. Vår hjälte lyckas få tag i den här mystiska boken, och med hjälp av bokens instruktioner tränar han upp sin kropp till fantastiska proportioner. När han återvänder till stranden upptäcker han att han inte bara kan ge igen på strandens bully-boys – han har också utvecklat superkraften att framkalla en gloria över sitt huvud, komplett med svävande bokstäver som bildar orden ”hero of the beach”. Flex blev sen brottsbekämpare, med tajta små badbyxor som sin dräkt. Bästa origin storyn nånsin!

  6. ban~ken Says:

    Var det där ett utdrag ur ”Leave It to Pspillane / Pspillane ordnar saken”?

  7. David Says:

    Dvärghundspossen: Jag är själv en stor vän av origin stories — så till den grad att jag har gjort säkert fem sex stycken i den Maskerade Proggaren under åren — Proggaren själv, Herta, Klichépolisen, Oidipussy (dvs Proggarens mor) — äsch … just nu kommer jag inte på fler, men jag tror att det är någon till …

    Ban-Ken: Denna oväntade koppling får mig att tänka på en tidig Psmithbok från 1912 ungefär — jag tror den heter
    Psmith Journalist — där han åker till New York med biljakter, skottlossning och gangsteruppgörelser som följd — möjligen Wodehouse mest actionladdade volym … Nu är ju iofs Psmith i ovanligt hög grad en handlingens man för att vara en Wodehousehjälte — det hade varit ännu mer förvånande om Lord Emsworth eller Bertie varit huvudperson i boken …

  8. Clownen med ett leende bak masken. | En man med ett skägg Says:

    […] Och för er som sitter och läser och tänker "vad fasen, läser karln Wodehouse på svenska?" så ber jag att få citera David Nessle. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: