Det händer ju inte ett jävla någe …

strindberg

Jag vet inte varför, men av någon anledning är jag väldigt förtjust i romaner där den yttre handlingen inskränker sig till ett absolut miniumum.

Ta  t ex Strindbergs Ensam, där en knarrig äldre herre har råkat bli kvar i stan över sommaren och varken har något att göra eller någon att tala med. Han börjar fantisera om personer han möter under sin dagliga promenad och retar sig alltmer på grannens högljudda hund. Sedan är det i princip slut.

Det behövs inte mer. Strindberg fångar perfekt den där på en gång melankoliska och lite njutningsfulla tristessen man kan uppleva i en somrig stad när alla ens vänner verkar ha rest iväg för att ha roligare än en själv. (Märkligt nog minns jag den här boken betydligt bättre än Inferno där en tämligen likartad ensam flanör gör allt för att fördriva låntråkigheten med paranoida fantasier om elektricitetsmaskiner som får hans mustaschspetsar att spraka olycksbådande).

nachmittag

Lars ”Karlfelt kan verkligen vara en utsökt dålig poet” Gustafsson har inte bara ett smeknamn som gör hans karriär som fotbollsspelare vansklig, han har dessutom presterat ett smärre mästerverk inom Det händer ju inte ett jävla någe-genren. Jag talar förstås om La tarde de un solador, äsch, jag menar L’après-midi d’un carreleur, eller snarare — som tysken säger — Nachmittag eines Fliesenlegers. Uff. Jag menar En kakelsättares eftermiddag (ursäkta dessa excesser, men jag blev lite chockad nyss när Google påminde mig om hur internationellt etablerad Västerås store son är …)

”Handlingen” i boken är i alla fall att en knarrig äldre kakelsättare dräller runt i Uppsala och försöker få tummen ur. Han sätter i sig en del sprit och sedan sätter han faktiskt en del kakel, fast det framstår som alltmer  tveksamt om han har satt det i rätt badrum, eller ens i rätt hus. Kort sagt — en stark sidvändarsak. Fast ska man tro de alltid lika intellektuellt stämda fransmännen så är det i stället så att

Avec L’après-midi d’un carreleur (1991), la perspective éthique continue d’être associée à une mise en cause de l’actualité.

Okej — jag förstår inte riktigt vad det står ovan. För mig är franska  rena … grekiskan. Men jag tycker mig ana en viss högbrynthet.

TV

Och på tal om ägghövdade fransoser — så sent som i natt sträckläste jag Jean-Philippe Toussaints TV där en knarrig äldre konstvetare är ensam i Berlin över sommaren för att försöka skriva en avhandling om Tizians förhållande till Karl den V. Dessutom har några skrämmande ordentliga tyskar bett honom att vattna deras krukväxter medan de är bortresta (och försett honom med flera sidor tättskrivna förhållningsorder). Boken utvecklar sig till en veritabel thriller av overksamhet. Växterna slokar, dagarna går, vår hjälte lyckas inte ens komma fram till vilken stavning av Tizians namn han ska välja, medan han strövar omkring i ett solgassigt Berlin, närmast berusad av sin egen handlingsförlamning.

Skam till sägandes har jag däremot inte läst Det händer ju inte ett jävla någe-litteraturens obestridda magnum opus — Ivan Gontjarovs Oblomov från 1859 där vår hjälte ligger handlingsförlamad på en soffa under 558 ganska tättryckta sidor (mina sagesmän hävdar att han är uppe och springer någon gång, men under merparten av romanen verkar han mest ligga och se skuggorna flytta sig över taket).  Ryssarna ska ju alltid vara lite mer breda och episka än oss andra.

Däremot frågar jag mig om det inte är att utmana omvärldens fördomar om den ryska nationalkaraktären  att brygga ett öl med 8.5 volymprocents styrka och sedan döpa det till Oblomov:

OblomovStrong

Fast iochförsig — de handlingsförlamade, de melankoliskt tankspridda, de fördrömdas legion — det är kanske en växande målgrupp som de ryska bryggarna gör helt rätt i att försöka fånga in …

Annonser

18 svar to “Det händer ju inte ett jävla någe …”

  1. Ahrvid Says:

    Hm, jag är normalt föga förtjust i romaner där ingenting av betydelse händer. Jag menar att en intrig driver på läsaren (man vill veta vad som kommer att hända) och också är ett sätt att i praktisk handling demonstrera någon form av bärande idé.
    Men jag är inte religiös i denna uppfattning. Två av mina stora läsupplevelser är Robert Pirsigs bägge romaner Zen och Lila. Zen and the Art of Motorcycle Maintenance handlar formellt bara om att huvudpersonen åker motorcykel över USA och diskuterar filosofi med sin son. Lila – an Inquiry into Morals handlar formellt bara om att samma huvudperson tar sig en längre båttripp och stöter på en dam som heter Lila. Som han diskuterar filosofi med, förstås.
    Handlingen är inte mycket att tala om. Det intressanta är introspektiva tankar, filosofi, enstaka observationer om landskapet som drar förbi, osv. Det är välskrivet, bitvis nästan poetiskt, och det är nästan ”riktig” filosofi som Pirsig lanserar. Eller ”nästan” bör kanske bort. Det är fullt legitima filosofiska resonemang, som dessutom inte är ointressanta.
    Lars Gustafsson är otroligt begåvad, en hedersman och enligt min mening en av Sveriges absoluta toppförfattare. Det säger jag inte bara för att han är uttalad vän av science fiction (skrivit flera böcker i genren, talar positivt om sf, har t o m besökt sf-kongresser) och för att han i EU-valet gick ut och stöttade Piratpartiet (som jag iaf fastnat för på sistone, efter FRA, IPRED, datalagringsdirektiv och gammelpartiernas urbota insiktslöshet i integritetsfrågor).
    LG är kritisk mot en vadderad nanny-stat och en karl som står för vad han säger. Jag har inte läst så mycket av honom som jag borde – men han skriver bra, att döma av det jag läst iaf. Han är kunnig inom filosofi, litteratur, politik m m – och få kan skriva honom på näsan.
    Varför inte ta in honom i Akademien nu, när det finns ett par platser lediga?

    –Ahrvid

  2. Mikael Says:

    Vilket oblomoveri att ännu inte ha läst Oblomov! (inte för att den är speciellt bra, tyvärr …)

  3. Svensson Says:

    (@ Ahrvid: Gustafsson i akademin, det är nog kört. Man har mer eller mindre hoppat över en generation; Forssell var väl ett undantag, folk födda på 30- och 40-talet.

    Och Forssell dog ju nyss, ersattes av 60-talisten Lotta Lotass.

    Bortsett från det skulle nog inte Gustafsson funka i akademin: han är för stor, för dominerande. Man ska ju ARBETA där också (ordlistan, nominera Nobelpris osv), inte bara sitta där som en hederbevisning.

  4. Johan Anglemark Says:

    Den i det ryska språket bevandrade noterar att namnet på öletiketten är skrifvet med gammelstafning, den förrevolutionära ortografi som så sent som på nittonhundraåttiotalet vidmakthölls av den exilryska dissidenttidningen La pensée russe i Paris.

    *googlar lite*

    Titta, den har ju en webbplats. Och de har reformerat stavningen! :)

  5. David Says:

    Mikael: Jag kan glädja dig med att jag faktiskt kom att läsa ett fyrtiotal sidor i Oblomov i natt, efter att jag hade färdigställt ovanstående inlägg. Återstår nu att se om jag kommer vidare, eller om jag bara blir liggande och tar emot en procession av dynamiska handlingsmänniskor, vars redogörelser för sina dagsprogram fullkomligt tröttar ut mig …

    Johan Angelmark: Själv kan jag inte alls läsa kyriller (jag känner på sin höjd igen vissa ordbilder (som Шостако́вич och Прокофьев) så jag tackar för dina vittra observationer!

  6. Dvärghundspossen Says:

    Räknas Skogshuggning till den genren? Det är i så fall min favorit av ”det händer ju inte ett jävla någe”-böcker. (En av mina absoluta favoritböcker öht… i annat fall läser jag nog mest böcker med handling. Eller allvarligt talat, jag läser mest serier faktiskt…)

  7. Jessica Says:

    Dina sagesmän har gett en i stort korrekt beskrivning av Oblomov. Själv läste jag den som trettonåring efter att först ha snavat över namnet i ett Torsten Ehrenmark-kåseri. Jag kan minnas fel, men om jag inte gör det, så var det i ”Älgar, Fonder och Röda Näckrosor” som Ehrenmark har en lat – i hans egna ord: Oblomovsk – regngrå dag på torpet och inte tar sig för med något förrän hustrun påpekar att det är slut på sodavatten och utan sodavatten blir det ingen lättgrogg. Jag tror kapitlet heter ”Oblomov köper sodavatten”.

    Med sådan rekommendation var det ju bara att ta sitt lilla barnbibliotekskort (inga böter på försenade böcker) och knata iväg. Jag ska erkänna att den inte gjorde något extrem-djupt intryck på mig, men nog gick den att läsa. Framförallt kändes det lite fräckt att stadsbibliotekets (vår lokala hade den inte) exemplar var en massiv tegelsten som såg imponerande ut. Jag minns faktiskt inte om bibliotekarien ens noterade det märkliga valet, instucken mellan två Mumin-album, en Edelfeldt och ett par Hernandez.

  8. Petter Says:

    Monsiuer är Jean-Phillipe Toussaints bästa roman. 60 sidors tät icke-handling.

  9. Petter Says:

    Eller Monsieur om man ska envisas med att stava saker rätt.

  10. Urban Says:

    Själv räknar jag faktiskt Hemingway till den kategorin. ”Och solen har sin gång” handlar bara om några litteratörer som äter och dricker sprit och någon gång ibland gör en utflykt. De två vanligaste replikerna är (varianter på) ”Nej, nu ska vi ha oss en bit mat” och ”Vill du ha en drink?”.

    Fast strängt taget kanske den ligger i det-händer-ingeting-genren utan att riktigt kvala till det-händer-inte-ett-jävla-någe-genren.

    U.J.

  11. David Says:

    Jessica: Tack för dessa klargöranden — Själv har jag just lagt ner Oblomov för andra gången i räkningen. Nu kom jag åttio sidor in i boken innan jag med en letargisk suck lät den sjunka till golvet bredvid min dammiga divan. Jag fastnade i en passage om hur mycket bättre tjänarna mådde förr, (pre 1859 alltså) när de visste sin plats och var villiga att kasta sig på en rostig hillebard för husbondens skull. Typ. Vilket jag tyckte kändes en smula avtändande … Men det är möjligt att jag missar en härligt handlingsbefriad läsupplevelse på det här sättet …

    Petter: Okej — jag blev väldigt sugen på att läsa Toussaint — jag tror jag tänker tugga i mig de andra böckerna också, även om de inte når upp till samma verkshöjd …

    Urban: Det var ett bra tag sedan jag läste The Sun Also Rises, men jag tycker mig minnas ett slags outsagt triangeldrama och lite hintande om att huvudpersonen kuperat pillevicken under världskriget, vilket gör honom oförmögen till älgskog — sån här Hemingwaysk isbergssallad, di kallart. Med andra ord — jag har för mig att det kändes som om det hände saker, även om mycket lite sades rakt ut. Vilket i någon mån i så fall torde diskvalificera boken som Här-händer-ju-fantamaj-naaaada-litteratur …

  12. Svensson Says:

    Hemingway och ”The Sun Also Rises”, huvudperson med rudimentär penis: låter snarare som en bok av typen ”det är synd om honom”. Som är en stor genre, det har ni väl märkt. Osvikligt framgångsrecept om man vill vara fin författare.

  13. Urban Says:

    Jo, där finns väl någe under ytan. Det är väl undertext. Och de fiskar lite och åker lite tåg och pratar lite om tjurfäktning och på slutet får huvudpersonen (vill jag minnas) stryk. Jag antar att det kommer att vara en maffig explosion i nästa filmversion.

    Men likfullt hävdar jag nog med viss bestämdhet att den yttre handlingen, det som faktiskt sker framför våra ögon, inte är så mycket att hurra för.
    Vilket inte hindrar att det är en bra bok för ingen kan skildra meningslös och besinningslös alkoholkonsumtion (och skilja det från ”supande”) som Hemingway.

    U.J.

  14. Orla Vigsø Says:

    Översättaren slår till: ”Avec L’après-midi d’un carreleur (1991), la perspective éthique continue d’être associée à une mise en cause de l’actualité.” : ”I … fortsätter författaren att koppla ihop det etiska perspektivet med ett ifrågasättande av samtiden.” (Ungefär.) Fast hur mycket klokare man blir av den översättningen, vet jag inte. Låter som typisk fransk förlagsskryt: ”Här är en svår bok av en tung författare. Bör köpas, men inte läsas. Kom ihåg att knäcka boken ordentligt i ryggen innan du lägger den diskret, men väl synligt, på soffbordet.”

  15. David Says:

    Orla Vigsö: Oho — det är till att behärska båda de europeiska språk som har det underligaste räknesystemen (såväl halvfjaers som quatre-vingt-douze). Jag tackar för … öh … klarläggandet (som du säger blev passagen inte så mycket begripligare i översatt tillstånd) — samt givetvis för dina listiga råd till den förslagne livsmannen. Själv köper jag de flesta av mina böcker antikvariskt, så de är ofta såväl böjda i ryggen som försedda med mer eller mindre tänkvärt marginalklotter redan från början …

  16. jlindengren Says:

    David, jag har väl rekommenderat Vilter Kilpis ”I stugan på Ylitalo”? Den handlar om ett gäng bönder som ligger och vilar sig. En gång händer något utanför fönstret, men ingen orkar gå upp och kolla vad.
    En utmärkt bok.

  17. jlindengren Says:

    Ursäkta; VOLTER Kilpi, heter han.

  18. JET Says:

    I Nicholson Bakers debutroman ”The Mezzanine” åks det rulltrappa, käkas nåt äpple och köps skosnören. Den är också fotnotstung (med vissa nötter flera sidor långa) då sidoresonemang utvecklas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: