Brunnsoktettspunkens hjältar

Jag börjar undra så smått hur många marschorkestrar det finns i USA, och — kanske ännu mer — hur många av dem som har Black Sabbaths gamla örhänge Ironman på repertoaren. Jag tappade räkningen — och i någon mån intresset — efter att ha hittat mer än tio versioner på U-tube i går kväll.

Kvaliteten varierar ganska våldsamt — allt från Michigan Marching Bands preussiskt drillade framförande, komplett med egendomligt kissnödig och komplicerad koreografi:

… till Leto Marching Bands mera uppsluppet ungdomsgårdspunkiga och spontanistiska tolkning (dessutom filmad i extrem dogmastil — man kan nästan få för sig att det är en ovanligt yvig trombonist som håller i kameran):

När ungdomlig entusiasm möter mässingsinstrument upsptår hur som helst ofta ett slags småbrötig, underbart charmfull brunsoktettspunk.

Sällan har konstens ständiga kamp mellan form och materia avtecknat sig med sådan tydlighet — de musikaliska idéerna kämpar som fångna skräcködlor för att höja sig ur den dåliga akustikens och de fumliga pubertetsfingrarnas urslem.

Ibland har bandmedlemmarna dessutom på sig de mest fantastiska operettuniformer medan de blåser skiten ur  intrikat arrangemang av Beach Boys Fun Fun Fun eller Beatles Can’t Buy Me Love — det är lite grann som att se Sergeant Pepper go punk.

Jag behöver kanske inte tillägga att jag själv är väldigt förtjust i blåsorkestermusik, och i all synnerhet aningen ostämd och otajt sådan — det är en av likheterna mellan mig och Vladimir Majakovskij, förutom att vi båda inte är så mycket män som moln i byxor (med överhängande risk för nederbörd …)

10 svar to “Brunnsoktettspunkens hjältar”

  1. Martin R Says:

    Brunstoktett, herr disponenten!

  2. Ullah Says:

    Vad bra Michiganbandet är.

  3. David Says:

    Martin R: Hormonstormar — håriga handflator — sousafoner … ja, det är kanske ännu mera le mot juste …

  4. David Says:

    Ullah: Ja — här har vi i alla fall en urtidsödla som har lyckats skaka av sig gyttjan och sätta av i sken genom ormbunkskogen … Ännu mer imponerande eftersom mässingsmusikanterna samtidigt måste gå i takt med små myrsteg så att de bildar olika geometriska mönster, enbart synliga från yttre rymden …

  5. Översättarhelena Says:

    Jaså, det är till att gilla aningen ostämd och otajt blåsmusik! Du borde bestämt komma och lyssna på mitt band någon gång.

  6. David Says:

    Översättarhelena: Jag klickar på länken och kommer till ”A perfect and absolute blank” för att citera Lewis Carroll — antingen spelar ni bara John Cages 4.33 och har illustrerat sajten med Malevitjbilder, eller också har något gått en smula snett …

  7. Anders E Says:

    Uppsaliensiska farmakologistudenter kan också, eller kunde åtminstone för sjutton år sen. Låt vara att de inte rör sig i formation och att det rör sig om extasjazz från tjugotalet snarare än hårdrock:

    Som jämförelse har ni här Fletcher Hendersons eminenta originalversion från 1926:

  8. ban~ken Says:

    Brunn och oktett är välbekanta begrepp för mig men vad betyder spunk? Betyder det samma sak som schling schlang schlong? Jag tror vi tar och frågar Pippi Långstrump: http://www.youtube.com/watch?v=QrmbFh4WT70&fmt=6

  9. Översättarhelena Says:

    Himla konstigt, det går hur bra som helst när jag testklickar. Här är länken i klartext:
    http://listen.to/thesundayloudmusicclub

  10. Orla Vigsø Says:

    Jag får rysningar av att tänka på hur det skulle låta om man kombinerade den maffiga hornsektionen med Black Sabbath med förstärkarvredet på 11. Rock’n’blås.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: