Ragtimen kommer till Sankt Petersburg. Nästan.

Stravinsky

Någon gång kring förra sekelskiftet gick en ung Igor Stravinskij kring i sittt aningen provinsiella Sankt Petersburg och längtade efter musikaliska impulser från den oroligt pulserande stora världen.

Lystet kastade han sig över de utländska noter som kom in i musikaffärerna, gick hem och satte upp dem på pianot, justerade sin pincené, knäppte med knogarna och körde igång. På det viset kom Rimskij Korsakovs mest vanartiga elev i kontakt med ragtime.

Det var bara det att han inte riktigt kom i kontakt med den.

Blues, jazz och ragtime innehåller stilelement som inte går att kodifiera i västerländsk notskrift — framför allt synkoper, det vill säga små förskjutningar i taktbetoningen som får det att ”svänga” som ungdomen säger.

Men Igor Fjodorovitj hade aldrig träffat en jazzsynkop i hela sitt liv utan spelade helt troskyldigt precis som det stod — med mycket rakare och kantigare rytmik.

Döm om hans bevikelse när han kom ut i stora världen och fick höra ragtime och jazz på riktigt. Det lät inte alls som han hade tänkt sig — och med snillets suveräna självsvåldighet tillkännagav han att den ragtime han hört i sitt huvud i ungdomen var betydligt bättre. Som en liten nostalgisk hyllning till sin privata rag skrev han till exempel Historien om en soldat — full av geometriskt kantig och märkligt suggestiv cerebral bonnjazz.

Man kan för övrigt argumentera för att det fruktbara missförståndet kom att prägla hela Stravinskijs konstnärskap — för klingar inte ekon av kantig, osynkoperad ragtime lite här och där i hans verk? Och anar man den inte bakom hans syrliga dirigentkommentar till en symfoniorkester:

”Spela bara som det står. Lägg inte till något av er så kallade personlighet.”

10 svar to “Ragtimen kommer till Sankt Petersburg. Nästan.”

  1. J-h:n Says:

    Fast hur ragtime-pionjärerna egentligen spelade vet man ju inte. Det finns inga inspelningar av Scott Joplin och hans samtida, bara noter och sentida tolkningar. Och pianorullar, för all del, men där är kanske den rytmiska precisionen inte alltid den allra mest fullödiga.

  2. Svensson Says:

    Får mig att tänka på hur man i europeisk tradition läser sanskrit: man betonar vissa stavelser (så som vi alltid har för vana att göra, europeiska språk är MELODISKA) medan indierna läser mer entonigt.

  3. David Says:

    J-h:n: Jag tror inte Joplin finns på skiva, men vi vet precis hur han synkoperade, för det finns mängder med pianorullar som troget har bevarat exakt när han slog till tangenterna, men däremot inte hur — synkoperna finns bevarade, men inte anslagsdynamiken.

    Svensson: Jag kan förstå hur det har gått till. Ganska långt upp i tonåren fanns det ord jag hade lärt mig som jag aldrig hade hört uttalas, och dem försåg jag förstås med kärnsvensk betoning på näst sista stavelsen — Aristo-TE-les, GRO-teskt. Sedan lärde jag mig antepenultima-regeln för grekiska ord — dvs tonvikten på näst-näst-sista stavelsen (Ari-STO-teles) — och framstod lite mindre som ett bysnille (mitt uttal av GROOOO-teskt finns bevarat för eftervärlden på ett av mina och Erik Anderssons kassettfanzines — jag tror eventuellt att det är Minnenas Radio) …

  4. Thomas E Says:

    Jag har hört på några inspelningar av musik från pianorullar och nog finns det dynamik på dom. Det finns tydligen en diskussion om hur ”äkta” dynamiken på rullarna är, tyvärr så försvann alla detaljer om hur de bästa pianorullarna (från Welte-Mignon) spelades in i en bombräd 1944. Här är en länk http://www.pianola.org/reproducing/reproducing_welte.cfm

  5. proteus Says:

    Nja — alltså det är nog inte synkoper du menar här. Synkoper är oproblematiska att notera — och vanliga i västerländsk musik alltsedan 1300-talet (åtminstone). Vad du talar om är olika former av agogik — jazzens ”sväng” och winervalsernas ”häng” är just exempel på former av traderad agogik som inte går att översätta till det vanliga notsystemet (i alla fall inte om resultatet ska bli läsligt). En annan sak är att jazzmusiker ofta noterar en stämma i t. ex. raka åttondelar, men sedan spelar dessa synkoperade.

  6. proteus Says:

    wienervalsernas

  7. Fredrik T Says:

    Scott Joplin må endast vara bevarad på pianolarullar, men det finns andra mer eller mindre samtida namn som bevarats på skiva. Bolaget Timeless har givit ut en svit intressanta CD:n under namnet ”From ragtime to jazz” och där det finns exempel på tidiga ragtimeskivor, bl a av Roy Spangler och Eubie Blake.

  8. J-h:n Says:

    Se där vad man kan lära sig på denna blogg! Fredrik T: tack för tipset, jag har kollat upp skivorna och de verkar ytterst intressanta. Ser ut att vara John R T Davies-remastringar, alltid ett kvalitetstecken.

  9. David Says:

    Jag kan bara instämma med J-h:n — oj så mycket jag får lära mig om pianorullar, musikterminologi och ragtimepionjärer av de lärde i cyberrymden. Och i vissa fall Lund.

    Proteus kärnfulla inlägg får mig att inse att jag behöver förkovra mig i de rytmiska accenternas terminologi, och Thomas E:s inlägg får mig att känna att jag behöver läsa på lite mer om självspelande pianon.

  10. J-h:n Says:

    Om Igor Stravinskij satte tonade glas i bågarna, lät luggen hänga ner i ögonen och drog på sig en för liten skinnpaj skulle han bli Joey Ramone.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: