Serenader för en sovande jättemal

Det är nog drygt tio år sedan jag såg Godzilla möter Mothra (eller  Gojira möter Mosura, som den väl egentligen borde heta — med tanke på hur mycket vi i väst gör oss lustiga över japanernas ”Lock Around the Crock”-uttal är det anmärkningsvärt hur mycket vi själva förvränger deras ord).

Min minnesbild motsvarar faktiskt inte alls den actionmättade trailern ovan. Vad jag minns är ett smått  sövande Tarkovskijtempo — Gojira må ramponera hur många oljeraffinaderier som helst under utstötande av sitt patenterade bröl, men det sker i en märkligt maklig takt, som om han höll på med trädgårdsarbete under en gassande solvarm dag.

Och i just Mosura tai Gojira mindes jag det som att hans opponent valde att ta siesta filmen igenom — jättemalen  Mosura verkade ha ätit stora hål i ett antal cirkustält och zeppelinare och tog sig sedan en välbehövlig lur på maten.

peanuts tomtebo

Denna indolenta insekt vägrade — som jag mindes det — resolut att ens röra på en antenn, trots att de synnerligen exotiska infödingarna på hans söderhavsö gjorde allt för att väcka honom till liv och bussa honom på Gojira. De slog på stora trummor, dansade och sjöng eggande infödingssånger anförda av två små tvillingälvor (av allt att döma asiatiska anförvanter till Elsa Beskows tomtebobarn).

tomtebobarnen

När jag nu kollar upp handlingen närmare visar det sig att Mosura, som jag ville ha till en malarnas Oblomov — eller kanske snarare en korsning av Gontjarevs halvsovande hjälte med Kafkas sängbundna jätteinsekt — faktiskt är uppe och flaxar mitt i filmen.

När han sedan verkar ligga och ta igen sig är han tydligen i själva verket död — eller i alla fall i det närmaste död — vilket torde vara giltigt förfall för att ligga och dra sig på toppen av en vulkanö.

Min  historieskrivning var alltså  både felaktig och djupt orättvis, och jag vill här ta tillfället i akt att framföra en ärligt menad ursäkt till Mothra och andra jätteinsekter som kan ha tagit illa vid sig.

Montaget ovan motsvarar betydligt bättre hur jag kommer ihåg filmen — Godzilla härjar i skolvaktmästartempo — klipp till mikrotvillingarna som sjunger och infödingarna som dansar, medan de fåfängt försöker bestämma sig för vilken kultur — eller ens världsdel — de förväntas höra hemma i. Och sedan till sist en inklippsbild på en medvetslös skadeinsekt i kolossalformat. På slutet kläcks Mothras ägg och släpper ut två jättelika larver, vilket borgar för en slutfajt i passande slowfoxtempo.

Men det som främst stannat kvar i min hugkomst är som sagt de där  docksöta tvillingarna och deras hjärtskärande vackra serenad till den sovande malen.

När jag såg den trodde jag nog att japanerna hade dubbelkopierat en skådespelerskas bild och röst, men nyligen upptäckte jag att de sjungande Tomtebomikronesierna gestaltades av tvillingparet Emi Itō  och Yumi Itō, födda i Aichiprefekturen första april 1941 (den stad som Godzilla gör kaffeved i filmen är kongenialt nog deras uppväxts Nagoya).

quizas

Jag upptäckte också att Emi och Yumi hade en lång och framgångsrik sångkarriär från sent femtiotal fram till 1975. Under sitt artistnamn Za Pīnattsu ( det vill säga ”The Peanuts” — ザ・ピーナッツ ) sjöng de in stora mängder ädel och sällsam Nippon-pop — bland annat åtskilliga  covers på amerikanska och europeiska låtar som Santa Curaus Is Coming To Town och Tintalella di Runa (jag erkänner villigt — jag är själv en av de där eurocentriska typerna som finner R och L-substitutioner oemotståndligt underhållande, trots att jag ondgjorde mig över dem ovan).

jinglebelles1

Dessutom gjorde de japansk popmusik av klassiker som Beethovens Für Elise (som av någon anledning försetts med titeln ”Passion Flower”) och  temat till Tjajkovskijs Svanjön. (Det verkar ha varit populärt att göra schlager av  klassiker i skarven mellan femtio- och sextiotal — De Marco Sisters förgrep sig på Offenbachs Barcarolle från Hoffmanns äventyr och sjöng ”Rock and roll  the hot Barcarolle” medan en svensk förmåga som Little Gerhard tog fram sin råaste Little Richard-röst och ylade ”Ja VIIIISST ja VIIIISST ja VIIIISST! Det är Liebestraum av Liszt!”).

Men mycket av det bästa systrarna Itō har gjort är originalkompositioner av bland annat  producenten Hiroshi Miyagawa, vars magiska och uppfinningsrika arrangemang kompletterar de skira, identiska flickrösterna utmärkt. I den rådande tropiska värmen passar systrarnas sånger minst lika bra  som gnisslet av cikador, och jag har fyllt min mp3-spelare med deras alstring.

Dessutom har jag — skam till sägandes — tankat spelaren med diverse japanska rockpionjärer som Hirao Masaaki,  en hjälte som  tillfredställer min outsinliga törst efter  konsonanthumor genom att sjunga saker i stil med ”She said she was high crass, well, that was just a rye”. För att inte undanhålla denna lågsinta  glädjekälla från bloggens läsare avrundar jag inlägget med ett klipp där Hirao understödd av en smärre bataljon av rockartister kämpar sig igenom ett sju minuter långt potpurri (det är han som framför Rock Around the Clock):

19 svar to “Serenader för en sovande jättemal”

  1. Urban Says:

    hm.. den där misstänkta vågen av pop-klassisk-möten: låg inte den ungefär samtidigt i tid med den svenska menuettvågen?
    Jag vet i och för sig inte om de var samtida men jag känner till två pop-munuetter och de låter ganska samtida.
    Det är ”En menuett för Elisabet” (Hör en sång Elisabet) och ”Vi kan dansa twist till menuett”. Åtminstone den sista borde ju varit samtida med Little Gerhards opus.

    U.J.

  2. David Says:

    Urban: Thore Skogmans Twist till menuett — som blev en svensktoppshit för Lasse Lönnfet — kom nån gång 62 – 63 såvitt jag kommer ihåg, så den kvalar förstås in — och senare under sextiotalet muterades genren ytterligare och gav upphov till easy listening-skivor som Händel Goes To Tijuana och Bach is Beautiful (Bossa-arr av Bach, vill jag minnas).

  3. ban~ken Says:

    Lustigt nog skulle någon annan än Mosura eller Gojira jämna centrala Nagoya med marken några år efter jordnötternas födelse. När de byggde upp stan igen satsade man på jänkarstuket vad gäller gatusträckningar och att gå omkring där idag är som att gå omkring på en Mondrian eller något.

    Du länkar inte till deras mest kända Mosuralåt som ju är så vacker, här är den med en fast stillbild: http://www.youtube.com/watch?v=HbfMLE4De2s
    Väldigt mycket med Peanuts’ låtar inklusive infödingarnas framtoning och koreografi luktar Amy Camus baklänges lång väg.

    Lika viktig för min kulturella utveckling i barndomen som den ökända Universal-skräcksommaren var när samma TV-bolag sände ett antal av Tohos kaibutsurullar. För 38 år sedan (minus en dag!) sände man filmen som gav upphov till bandnamnet för ett idag bortglömt amerikanskt punkband och som i Sverige fick den underbara titeln ”Alla monster skall förstöras.” 怪獣総進撃, ”Kaijû sôshingeki” i original. Där är hela gänget med Gojira, Mosura, Gidora, Radon och sju till. Den sistnämnda flygande urtidsödlan fick kasta om sina vokaler när han skulle lanseras på andra sidan Stilla Havet och är för övrigt född i en vulkan på Kyushu som jag har besökt. Fan vad det luktade illa. Radon ska ju vara doftlöst. Samma kväll såg jag ”hans” debutfilm från 1956 på LaserDisc. 空の大怪獣ラドン. De båda filmerna har väl ovanligt mycket av den action-vara du tycks efterfråga från japanska monsterfilmer.

  4. David Says:

    Ban-Ken: Ja, visst ekar det av Yma Sumacs giftgröna stämma härochvar i deras produktion — men jag vill passa på att understryka att Yma inte hette Amy Camus, trots att det är en populär faktoid. Hennes riktiga namn är faktiskt nästan ännu mer imponerande än artistnamnet (om än en smula otympligt): Zoila Augusta Emperatriz Chavarri del Castillo. Mamman hette tydligen Atahualpa i mellannamn, vilket förstås är ännu tyngre. Allt detta förstås om vi ska sätta vår lit till en Wikiartikel som å ena sidan verkar väldigt ambitiös, och å andra sidan uppger två olika födelsedatum för den vilt jojkande inkaprinsessan:

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Yma_Sumac

    Din kommentar gav mig f ö anledning att söka på U-tube, där jag till min stora glädje direkt snubblade över en video som varken kom från en halvt postum konsert eller var hopfogad av stillbilder. Här nedan kan vi se Yma i sin krafts dagar vältra sig i indianmystik, och spänna ut över alla sina dryga fyra oktaver — det enda som saknas är lite av hennes superba kräksång:

  5. ban~ken Says:

    Jag menade med Ymareferenser hos Peanuts specifikt musiken ur ”Mosura 対 Gojira” förstås, och här är förresten länken till min egen post om Yma där jag avslöjar några obekväma sanningar: http://dasai.blogsome.com/2007/07/16/visste-du-att-yma-sumac-ar-en-tradkramare/

  6. David Says:

    Ban-Ken: Jo, i all synnerhet kanske där — men en del av deras vildsintare originalkompositioner doftar faktiskt också Sumac. Tack för övrigt för länken — lysnade Leandervits och ett intressant påpekande om Betty Perske och Shimple Shimon som jag genast blev sugen att stjäla till Kapten Stofils ”Visste ni att …?”

  7. Martin R Says:

    Jag gillar den fullständigt missförstådda julgranen på tvillingarnas skivomslag.

  8. Urban Says:

    Lite googlande visar att ”En menuett för Elisabeth” som tydligen egentligen heter Elisabeth serenade gjorde ett försök att komma in på sommartoppen 1962-07-21 (utmanare, delad elfteplats).

    Jag vet inte om det bevisar något – det är ju inte direkt tok-pop men det torde hursomhelst vara klart att ordet menuett sällan varit så flitigt använt i svensk popmusik som kring 1962-1963.

    U.J.

  9. ban~ken Says:

    Stjäl på. Här är en till: visste du att den österrikisk-amerikanska filmstjärnan Hedy Lamarr uppfann ett tämligen störningssäkert styrsystem för torpeder som använde sig av en rulle av den typ ni diskuterade i kommentarerna till posten om ragtime i Piter?

    Hon uppfann det tillsammans med sin granne, en filmmusikkompositör med det passande namnet Antheil, som hade experimenterat mycket med pianorullar, och tillsammans lämnade de in sitt förslag ett halvår före 真珠湾攻撃 (”Attacken i Äktpärlebukten”) 1941 men mest beroende på att det var före sin tid kom det inte i bruk förrän vid blockaden mot Kuba 1962. http://en.wikipedia.org/wiki/Hedy_Lamarr#Frequency-Hopping_Spread-Spectrum_Invention

  10. ban~ken Says:

    George Antheil var för övrigt tight med Stravinsky under en period och jobbade i Paris med Rolf de Marés Ballets Suédois.

  11. David Says:

    Martin R: Formen är dessutom helt fel — det verkar vara runt. Jag misstänker att de helt enkelt har kamouflerat ett körsbärsträd …

    Urban: Okej — vi börjar ringa in denna kortlivade trend ordentligt i tiden.

    Ban-Ken: Nu är det den här synkroniciteten igen — 1997 skrev jag om sexsymbolen Lamarr, avantgardekompositören Antheil och deras uppfinning i fanzinet Stupido, Kapten Stofils föregångare. Artikeln fick förstås titeln ”Skönheten och oljudet”. (Kan f ö rekommendera Lamarrs cash in-memoarer från femtitoalet — ”Extasy and Me” — en av de snaskigaste filmstjärnememoarer jag läst.)

  12. ban~ken Says:

    I en kontrafaktisk utveckling där Habsburgarna aldrig tappade greppet som jag alldeles nyss började vurma för stannade Hedwig Eva Maria Kiesler kvar i Österrike-Ungern och när hennes självbiografi kom ut på engelska så hette den ”Esterházy and Me.”

  13. Rävjägarn Says:

    Quizas, quizas, quizas, en av mina favoriter, men hur låter den i österländsk version? Är den bra?

    Ang klassiskt musik som blir till schlager så var det mäkta populärt i början av 40-talet. Cradle song (Brahms) och Song of the volga boatman, båda med Glenn Miller, är två exempel. För att inte tala om den ohyggligt uttjatade Warsavakonserten som bl.a. Freddy Martin spelade in (jag har ett helt album med hans ”klassiska musik” i jazziga dansverioner.)

  14. David Says:

    Rävjägarn: Själv älskar jag japansk latinomusik från tiden kring min födelse (1960) men det är förmodligen i högsta grad en smaksak. Japanerna lyckas på något subtilt sätt — möjligen genom den här agogiken som vi fick lära oss om av Proteus — nipponofiera allt de spelar: små skiftningar i tempo och tonalitet kan få den mest utpräglat latinska slagdänga att låta lite grann som musiken till Yojimbo — livvakten. Så även när Peanuts tar fram sin bästa skolspanska för att sjunga ”Quizas, quizas, quizas” spökar bilder på en vilt grimaserande Toshiro Mifune i mitt bakhuvud.

    I vissa japanska latinolåtar blommar för övrigt kärsbärsträden ut helt — rytmen må vara släkt med cha-cha eller mambo, men övriga musikaliska uttryck är i hög grad japanska.

    Och ännu mer magiska blir kulturkrockarna när japanska melodier drabbar samman med plötsliga lån från västmusik. Till exempel dyker Chaplins manschettvisa något otippat upp i en cameoroll i Keiko Ikutas låt Tokyo Titina.

    Jag kan — kort sagt — varmt rekommendera bloggens besökare till vidare självstudier i ämnet …

  15. ban~ken Says:

    På tal om otippade musikaliska kulturkrockar i Kurosawas filmer så har hans film 生きる (”Att leva” från 1952) musik av den store Fumio Hayasaka, som också gjorde originalmusiken till ”De sju samurajerna” och andra mästerverk av Kurre och Kenji Mizoguchi. Men vid ett tillfälle när huvudpersonen och en ung kvinna besöker ett slags nöjesfält ljuder plötsligt Calle Jularbos ”Livet i Finnskogarna” från ljudspåret. Man kan spekulera i om Akira tyckte att den är en metafor för livet rent generellt och inte bara i de där skogarna. Med Tage Danielssons geniala sångtext i åtanke alltså: Först så går det upp sen går det ner sen går det upp sen så går det ner sen går det ännu längre ner…

    Dagens visste du att: Kurosawa och Gojira/Mosura-regissören Inoshiro Honda var nära vänner och den senare var som 70–80-åring regiassistent på eller medregissör till den förres sista fyra filmer. Som om Ragnar Frisk skulle fått regissera pruttscenen i ”Fanny och Alexander”… (nu hjälpte visst Frisk fotografen på ett par av Bergmans 50-talsrullar men icke desto mindre).

  16. Fredrik T Says:

    Rävjägarn: 40-talets plötsliga hausse för storbandsuppswingade tolkningar av klassisk musik (och gamla folkvisor m m) lär ha haft sin grund i någon konflikt mellan de amerikanska schlagerkompositörerna å ena sidan och radio-/grammofonbranschen å den andra. Man fick helt enkelt temporärt tillgripa de upphovsrättsfria melodier man kunde komma åt.

    Fast grundarbetet var ju lagt av Paul Whiteman två decennier dessförinnan. Redan på sin första storsäljar-78:a från 1920 visade han hur man synkoperar upp och banjobräcksförser Ponchiellos ”Timmarnas dans”:

    http://www.redhotjazz.com/Songs/Whiteman/bestever.ram

  17. Fredrik T Says:

    Hmm. Jag försökte nyss posta en kommentar om uppjazzade klassiska musikstycken här, men den synes inte ha materialiserats på bloggen än. Kanske har den p g a förekomsten av en extern länk till den suspekta jazz-sajten fastnat i något burkskinkefilter och kan lösas ut därifrån av blogginnehavare Nessle?

  18. David Says:

    Fredrik T: Ja — som du ser har jag släppt ut kommentaren ur dess fuktiga fängelsehåla nu och förlåtit dess heretiska länk-spel (som vi japaner säger). Den knyter f ö ihop säcken på ett föredömligt sätt, eftersom Za Pinattsu faktiskt sjungit in timmarnas dans med japansk text …

  19. narguilé paris Says:

    This design is incredible! You obviously know how to keep a reader amused.
    Between your wit and your videos, I was almost
    moved to start my own blog (well, almost…HaHa!) Great job.

    I really enjoyed what you had to say, and more than that, how you presented it.

    Too cool!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: