Jag och min förhoppningsfulla harskramla

sunnyside hatt

I början av maj nådde tydligen Glen David Golds åtminstone av mig hett efterlängtade nya roman Sunnyside kolportörernas boklådor, och recenserades i amerikansk och brittisk press (vilket jag förstås upptäckte först i kväll).

Omdömena förefaller något blandade — jag har gått igenom ett tiotal slumpvis valda dagstidningsrecensioner — men kritisk konsensus verkar vara att det är lite mycket av det goda: tre feta parallellhandlingar och en  myriad av meandrande biflöden som utgår ifrån dessa tre. Tyvärr verkar vattenvägarna inte heller löpa ihop riktigt på slutet.

Om man ska tro recensenterna har Gold bakat en mäktig krokan (här blandar vi metaforer som om ingen morgondag funnes)  full av godsaker som hotar att kollapsa av sin egen tyngd och bristen på sammanfogande sockerkristyr. (Uff — enough with the metaphors already ….)

Hur som helst älskade jag ju Golds förra roman så till den grad att jag nästan gick upp i falsett  i min recension här på bloggen. Jag förkunnar härmed att jag  tänker inta samma vildsint harskrammelviftande attityd till Sunnyside som jag hade till Watchmenfilmen — d v s alla meddelanden om att romanen inte är riktigt helgjuten kommer jag att betrakta som falska tills motsatsen bevisas. Eller några veckor senare.

Sunnyside utspelar sig 1916 (harskrammelrassel). En bihandling kretsar kring första världskriget och Kaisern (ännu större harskrammelrassel), och en bihandling kretsar kring ryska revolutionen (intensivt harsrkammelrassel ), medan däremot den tredje bihandlingen kretsar kring stumfilmstidens Hollywood och  nittonhundratalets första megakändis, en viss Charles Chaplin (här snurrar harskramlan med sådan våldsamhet att jag hotar lätta från marken som en autogyro).

Romanens titel är alltså en referens till den Chaplinfilm som på svenska brukar kallas ”På solsidan” — och som tydligen också utmärker sig för att inte hänga ihop riktigt.

sunnyside program

Alla recensenter är i alla fall rörande överens om att Golds roman har ”Många goda enskildheter” för att nu använda en särskilt förhatlig refuseringsbrevsklyscha som jag läste många gånger på den tiden då jag fick refuseringsbrev …

Det är förvisso en smula anmärkningsvärt att drygt 100 procent av  Glen David Golds böcker utspelar sig under det tidiga nittonhundratalet och har hjältar som är A) historiska personer B) har förnamnet Charles och C) intitialerna CC.

Förutom dessa viktiga rön har jag kanske inte så mycket mer att tillägga innan jag faktiskt läst boken …

Jo förresten — apropå min förhoppningsfulla harskramla så såg jag  Watchmenfilmen för några dagar sedan, och den var — som man kanske kunde befara — en smula gumptung och styltig härochvar.

Filmen kändes — paradoxalt nog — inte sällan som Illustrerade Klassiker-versionen av serien. Originalet fullkomligt kokar över av pseudocinematiskt berättande — det  zoomar, växelklipper, panorerar — men filmen redovisar ofta skeendet så att det känns lite grann som statiska tablåer, som ett vaxkabinett där man har byggt upp alla de fräcka scenerna på riktigt (d v s med CGI).

Några sekvenser — t ex när Dr Manhattan flyr jorden och minns olyckan som förvandlade honom och en del scener med den superbt sociopatiske Rorschash — får ett eget liv och blir helt hypnotiska, men ganska mycket gnisslar som sagt fram som en lite överdrivet respektfull rekapitulation av seriens innehåll.

thermopyle

Dessutom tyckte jag dessvärre att filmen var lite i våldsammaste laget. regissören Zack Snyders förra alster var ju Här-ska-bultas-Perser-festivalen 300, efter Frank Millers serieroman om slaget vid Thermopyle, och det verkar som om den barnsliga förtjusningen över krasande lårben och sprickande kranier har följt honom till det här projektet.

Jag har för övrigt svårt att tänka mig att det var Millers och Snyders splatterfest som Hjalmar Gullberg såg för sin inre syn när han skaldade:

Ej har Nike med segerkransen
krönt vid flöjtspel och harposlag
perserkonungen, jordens gissel.
Glömd förvittrar hans sarkofag.
Hyllningkören ska evigt handla
om Leonidas’ nederlag.

(Inte för att jag har sett 300 — men jag har ju  mina förutfattade fördomar ….)

Nå — var var jag? — dessa invändningar kunde förstås aldrig helt få min harskramla att sluta rotera. Watchmen var trots allt storartat sevärd. Om än inte det tidlösa mästerverk som jag hade hoppats på …

(Vissa läsare tycker kanske att ovanstående text är lite spretig, osammanhängande och meningslös. Jag väljer istället att säga att den är ”Som livet självt”.)

Annonser

2 svar to “Jag och min förhoppningsfulla harskramla”

  1. Per Starbäck Says:

    Jag som var så säker på att ditt slutomdöme om Watchmen-filmen ovan skulle bli att den ändå hade »många goda enskildheter«!

  2. David Says:

    Per:Vilket förvisso är sant …

    Tack för er film som vi nu efter lång tid har haft möjlighet att ta ställning till. Den har många goda enskildheter, men vårt filmtittningsschema är tyvärr fulltecknat för lång tid framåt, så jag är rädd att vi måste tacka nej till vidare visningar …

    (Refuseringsklyschan ”Vår utgivning är tyvärr planerad för lång tid framåt” är nog förresten lite värre än ”många goda enskildheter” när jag tänker efter — en sorts publiceringspredestinationslära — och ett rätt klent argument för att skona den stackars skribentens såriga ego. Förväntas man verkligen tro att de sitter och säger vid sina överläggningar på förlaget: ”Ja … det här är något av det bästa jag har läst i hela mitt liv. Synd bara att vår utgivning är planerad för lång tid framåt, så att vi måste tacka nej till det”. )

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: