En Schenck från ovan

Cruise-Stauff

Tom Cruise är Klaus Schenck von Stauffenberg

Jag har helt underlåtit att högtidlighålla det stora tjugonde juli-jubileet häromdagen — alla andra verkade ägna det vederbörlig uppmärksamhet.

Istället valde jag att fira en mera förbisedd tjugonde juli-tilldragelse — en som fyllde tjugofem samma dag som Neil Armstrong skingrade friden i Stillhetens Hav, och häromdagen uppnådde  folkpensionsålder:  några tyska officerares  heroiska — om än något senkomna — försök att med pyrotekniska medel få Hitler och hans stridsledning att flyga och fara, kanske inte hela vägen till månen, men i alla fall käpprätt åt helvete.

Häromkvällen såg jag  nämligen Bryan Singers magnifikt välgjorda Valkyria, med en eminent porträttlik Tom Cruise i rollen som Klaus Schenck von Stauffenberg. Det förtjänar ännu en gång att påpekas att Cruise är en betydligt bättre aktör än vad ryktet förmäler — som karaktärsskådespelare har han både utseendet och sin patenterade charm mot sig.

halvfigur

Men i Valkyria tvingas han agera helt utan stöd av sitt vinnande leende — han är en krigsskadad veteran med en preussiskt prudentlig personlighet som har tagit på sig ett jobb som han vet är rena kamikazeuppdraget: att placera en portfölj med sprängdeg i Hitlers föredragningsrum och försöka förflytta sig därifrån innan hela stridsledningen övergår i purékonsistens. Porträttet av denna stela, förtvivlade hjälte är en imponerande uppvisning i Cruise-control.

Samtidigt som Stauffenberg utför sin bragd förväntas ett gäng glada amatörer mobilisera Berlins reservtrupper för att ta över regeringskansliet och SS-högkvarteret. Händelseförloppet utvecklar sig till A Tragedy of Errors — inget går som de sammansvurna tänkt sig: Hitlers föredragning flyttas till ett trähus på grund av värmen vilket radikalt minskar bombens sprängverkan — någon knuffar undan portföljen så att kartbordet skyddar Hitler från den värsta explosionsvågen — de medförsvurna i Berlin får kalla fötter och velar bort några viktiga timmar efter attentatet. Summa summarum lyckas de göra diktatorn lomhörd och ännu lite mer autokratisk och vansinnig, vilket väl får sägas vara en bedrift i sig.

Men det är något märkligt med filmmediets suggestionskraft — innan man ens satt på filmen vet man att man kommer att bevittna A) ett enda stort misslyckande  B) att alla hjältar dör på slutet, samtidigt som C) skurkarna — om än med något ringande öron — överlever och kan förevisa  attentatsplatsen för en besökande Benito Mussolini.

Bild 146-1970-097-76

Ändå är Valkyria än av de mest andlöst spännande filmer jag sett på länge — jag fick nästan kramp av att följa Stauffenbergs första, aborterade försök att döda Hitler, och hela vägen fram till det sorgliga slutet hade jag samma schizofrena upplevelse av att heja desperat på ett lag som jag visste hade förlorat matchen för exakt sextiofem år sedan.

Dessutom är den historiska detaljkorrektheten häpnadsväckande: uniformer — junkerplan — Speers fula rikskansli — Hitlers egenhändigt ritade fula Wolfschanze — kvinnokläder och heminredning  som inte bara är omisskännligt 1944 utan även omisskännligt tyska.

På något sätt känns det märkligt hjärtevärmande  att för en gångs skull se en storfilm som hyllar ett magnifikt misslyckande — vars eggande musik och episkt svepande berättande ägnas åt ett heroiskt  magplask.

Det är rentav möjligt att det är just därför filmen är så andlöst spännande — hoppet är redan ute, så vår uppgift blir att heja på de dödsdömda bäst vi kan …

Annonser

16 svar to “En Schenck från ovan”

  1. schibbye Says:

    Det enda som förtar filmupplevelsen något är att den börjar på tyska för att ”omärkligt” glida över i engelska. Som du säger är den visuella illusionen i det närmaste perfekt, men talet (förvisso utan några ”open zö door” eller andra lustiga brytningsfel) blir ett förfrämlingande man kunnat vara utan.

  2. David Says:

    Schibbye: Det där med språket är ju alltid ett problem i såna här filmer. Tyskarna dubbar ju alla rullar så där kommer ju filmen att fungera utan några som helst språkliga distraktionsmoment.

    Den gamla sedvänjan att låta ryssar och tyskar bryta när de talar sitt eget modersmål är ju — som du påpekar — ganska bisarr. När allt kommer omkring undrar jag om inte den här lösningen — att låta alla tala normal engelska — trots allt är den bästa varianten. Så gör de ju också i de alldeles särskilt oscarnomineringsbara The Reader (Kate Winslet är 1) oglamorös och stripig 2) f d koncentrationslägervakt 3) ett mänskligt mysterium 4) ANALFABET!!! — hur skulle hon kunna undvika att få en Oscar?).

    Som översättare brottas man ju hela tiden med såna här problem — ”De kan ju för fan inte säga ‘perstorpsplatta’ i den här hårdkokta deckaren — det ger helt fel associationer. Alltså måste jag hitta på något annat — och värker till sist fram ‘laminatskiva'” osv …

    Filmen har ju den fördelen att den visuella detaljtrogenheten i någon mån kan övermanna den skepsis man känner när Heinrich Himmler verkar vara uppvuxen i Malibu och liknande …

    Men det är klart — det går ju inte upp mot en Bruno Ganz som har putsat upp sin österrikiska dialekt och glosögda förtvivlan till en helt ny lyster …

  3. schibbye Says:

    Medhåll på samtliga punkter. Skulle verkligen vara intressant att se den tyska dubbade versionen och se hur de löser själva början … från tyska till tyska? Hoppas de har vett nog att låta samma skådespelare som läser de första raderna också fortsätta. För det är väl inte Tom själv?

  4. David Says:

    Schibbye: En mig närstående källa som är finsmakare på Tom Cruise tyckte sig känna igen hans röst — möjligen har han genomgått någon slags parlophonisk hårdträning inför inledningsinsatsen …

    Jag tänkte vidare kring det här med språk och autenticitet, och kom fram att det i mycket handlar om mottagarens språkliga avstånd: En värmlänning som ser Smala Sussi kan kanske reta sig på att de gamla barndomsvännerna verkar ha vuxit upp i olika delar av Värmland — när jag däremot ser Kurosawas Rashomon skulle skådespelarna mycket väl kunna säga ”Det här demontemplet är verkligen ett helballt plejs” utan att jag reagerade det minsta över anakronismen.

    Däremot svenska bygdefilmer, där en tredjedel talar approximativt rätt dialekt för filmens landsända, en tredjedel kör teatralisk rikssvenska (gärna med små skärande skiftningar av ren ekenskis) medan den sista tredjedelen väljer något slags fantasidialekt à la ”Är du kär i mig ännu Klas Göran” — det mosar fiktionen ganska rejält för mig.

    Blandningen amerikansk och brittisk engelska kan ibland ha en liknande fiktionsdödande effekt — men jag tyckte inte Branagh och Cruise kolliderade särskilt i Valkyria . De kanske var från Schwaben respektive Bayern — vad vet jag. På något sätt tyckte jag att det stor del av filmen pratades engelska som på något sätt kändes som tyska — vilket väl får sägas vara ett bra betyg …

    I Stalinfilmen Red Monarch från 1983 talar förresten georgier som Stalin själv och Beria grov amerikanska medan ”riksryssarna” talar skolad engelska — ett helt medvetet försök att återskapa ett dialekt- och kulturglapp som kanske inte lyckas helt …

  5. janne Says:

    Jag såg aldrig ”Titanic” – båten sjunker vet jag ju redan, så poängen var liksom borta.

    Allvarligt, Cruise är rätt fundamentalsnurrig, men han var visst riktigt bra i den här filmen.

  6. schibbye Says:

    I ”Enemy at the gates” ges också exempel på olika typer av engelska; huvudpersonen – Vasilij Sajtsev (med reservation för stavningen) – spelad av Jude Law, talar i det närmaste eton-brittiska, medan hans antagonist (som är tysk såklart) spelas av den amerikanske skådespelaren Ed Harris och talar alltså amerikansk engelska. Vet inte om det ligger någon symbolik i det.

  7. Ahrvid Says:

    Jag vet inte hur många WWII-filmer jag sett, och jag har blivit litet blasé. Men omdömena om ”Valkyria” lär ju så lovande att man kanske bör se den.
    Ett problem för Stauffenberg (om jag inte minns fel) var att han hade med sig två bomber, men eftersom han var enarmad hann han inte aptera bägge. Då tog han den andra bomben med sig tillbaka. Om han lämnat den i portföljen hade Hitler farit åt H-vete (för bomb 2 hade ”sympatisprängts” med den första, även om den var oapterad). En så liten detalj hade betydelse för världshistorien!
    Man kan undra vad som hänt om Hitler gått åt i 20 juli-attentatet. Hade tyskarna fått en mildare fred? Massmorden i koncentrationslägren hade pågått i flera år, så det är tveksamt om en ny regim haft så mycket handlingsutrymme. (”Jo, grabbar, nu är vi den nya tyska regimen. Men…eh…vi får be litet om ursäkt för att våra föregångare organiserade miljonmassmord…eh…”.)
    Jag har f ö noterat att i USA-filmer och TV-serier finns en tendens att låta skurkarna tala brittisk engelska. Fortfarande outredda oförrätter från amerikanska revolutionskriget, eller?

    –Ahrvid

    • Sjörövar Jenny Says:

      Det hade dött färre människor, av alla slag, över hela världen, om attentatet lyckats.
      Mellan den 20 Juli 1944 och krigsslutet dog nästan lika många människor som under alla krigsåren före attentatet.
      Jag tvivlar på, att tyskarna skulle fått eller bett om en ”mildare” fred (det existerar för övrigt inget fredsfördrag med Tyskland från krigsslutet till dags dato).
      Motståndsrörelsen visste, att endast militär kunde överta makten och verkställiggöra ett övergångsskede från Hitlers diktatur. De var inte ute efter någon mild fred, utan ville sätta stopp för mördandet överlag och var beredda att ge upp kriget dvs. sitt land villkorslöst till fienden för detta ändamål, just på grund av deras lojalitet mot sitt land.
      Många av dem var djupt troende.
      Boeselager, som ännu levde förra året, red över till Berlin från östfronten med sitt kavalleri för att ta över sin roll efter maktövertagandet var en som överlevde på grund av hans trupps obrottsliga, personliga lojalitet mot honom som officer. De fick rida tillbaka efter misslyckandet, men ingen förrådde honom. Han berättade i en intervju om flera motståndsmäns svåra samvetskval på grund av att de planerade att mörda en människa i bakhåll de svurit sin soldatiska lojalitet emot, dessutom. Inte bara en ”ursäkt” som det ofta framställs tydligen, utan sådant togs på allvar på den tiden.
      Idag,
      med facit i hand och framförallt sett från ett som tur är fredligt land ”utifrån”, är det alltid lätt att vilja veta vad som varit rätt och varför gjorde de inget förr och/eller mer?! osv. Men ingen av oss (dock mina föräldrar och farföräldrar och min mans dito) har faktiskt levt i en diktatur som Hitlers.
      Och det är jag förbaskat glad över!

  8. ban~ken Says:

    Det är den klassiska lösningen som Ahrvid är inne på. Romarna/nassarna pratar oxbridge genom näsan medan hjältarna bräker på yankeemål. Det är ju ändå att föredra framför alla försök att prata broken English. Men något tycks vara på väg att förändras. När Kenta Branagh ska föreställa orakad skånsk polis i ”Wallander” sker det lyckligtvis inte på någon hemgjord Svedish förutom när han ska nämna namn och ortsnamn.

    Själv gillade jag inte ”Valkyria” och vill helmt enkelt ge den en kanna ris.

    På tal om flygande junkrar så förekommer det Ju 52 en väldig stilig Tante Ju i Michael Manns aktuella ”Public Enemies.”

    Din inställning till (textöversättningen?) av ”Rashomon” förstår jag inte riktigt. Jag har jobbat med översättning av historiska dramer och vinnlade mig då mycket om att inte använda moderna begrepp eller ord med sentida språkklang, för att inte distrahera på ett anakronistiskt sätt.

  9. Dvärghundspossen Says:

    När jag läser detta blir jag ju riktigt sugen på att se den – kul förresten med bildjämförelsen av dom bådas profiler, dom är verkligen lika.

    Angående språk. Tror ni inte att det är på utdöende, det här med att alla pratar engelska? Kolla på Mel Gibsons historiska spektakel, eller Tarantinos senaste… Tror det är en naturlig utveckling på nåt sätt. Först det asbisarra med att alla pratar bruten engelska hela tiden, sen det mycket mindre bisarra med att alla pratar normal engelska (trots allt funkar det ju böcker, där reagerar vi inte på att t ex alla ryssar i rysk litteratur pratar svenska när vi läser en svensk översättning… där ”dubbas” ju allting och det verkar helt naturligt). Och så småningom nån utveckling där även amerikaner och engelsmän mer och mer kommer att acceptera textremsor, så att alla så småningom pratar sitt riktiga språk.

    F ö minns jag ett skämt ur Mad-parodin på nån gammal Rambo-film, den där han åker till Afghanistan. En liten pojke kommer fram och erbjuder sej att bli ”Sambos” tolk. ”Sambo” frågar vad han behöver en tolk för, eftersom alla afghaner pratar på bruten engelska. Pojken svarar att afghanerna kan behöva en tolk som översätter ”Sambos” grymtningar till tal.

  10. schibbye Says:

    Ban~ken: Det var just det som var det märkliga i Enemy at the gates; ”skurkarna” (tyskarna) talar amerikansk engelska och ”the good guys” (ryssarna) talar brittisk.

  11. mimpiku Says:

    nice blog

  12. Svensson Says:

    Apropå den Junkers Ju 52 ni nämner: jag såg invändningen yppas, att i en viss scen skulle det inte ha varit en Ju 52:a utan en Focke-Wulf Condor istället…

    Att några exemplar av denna fyrmotoriga maskin inte finns att tillgå idag, varken för filmmakare eller andra, bekymrade inte denne kritiker…

  13. Sjörövar Jenny Says:

    Ska väl se den, trots Tom Cruise, som höll ett helt vansinnigt tal vid premiären i Tyskland och mot vilkens rollbesättning på grund av hans sekttillhörighet och möjligheten att han kunde utnyttja rollen för dessa ändamål, familjen Stauffenberg protesterade skarpt.
    Det finns flera tyska TV-filmer i ämnet, en är av Jo Baier från 2003 med den utmärkte och lika långe (ca 50cm mer än Cruise) som Stauffenberg; Sebastian Koch i huvudrollen. Att som jag ha sett ett videoklipp där Cruise höjer högerhanden mot en bild av scientologernas grundare några veckor innan filmpremiären, fyllde mig med vämjelse.
    Det förekom inte bara ett mordförsök på Hitler utan mer än trettio, alla misslyckade. Den tyska motståndsrörelsens arbete började runt 1937 och så snart kriget börjat, försökte de förgäves få hjälp av utländska makter.

    Den 20 Juli förra året var jag med på högtidligheterna till minne av motståndsmännen i Berlin, vilken firas militäriskt. Unga rekryter invigs där till minne av att order bara bör lydas så länge de går att införliva med deras egna samveten, ett mycket intressant läge för en soldat.

    Höjdpunkten var, när dagens VIP & talare anlände framför festtribunen framför Riksdagshuset: man hade övertygat Angela Merkel om att, när hon nu sänder soldater till Afghanistan, så borde hon också delta i detta evenemang. Hon anlände en timma försenad medan en sista överlevande och många familjer ur motståndsrörelsen tillsammans med högt uppsatta dignitärer från alla herrans ambassader satt och väntade på henne, som först inte velat komma alls.

    Hela publiken stod upp och applåderade den anländande talaren som en man. Angela log inbilskt och tackade, tills hon upptäckte att ärebevisningen inte gällde henne själv alls, utan den åldrige Helmut Schmidt som värdigt steg ur sin bil stödd på en käpp bakom henne. Schmidt höll ett utmärkt och mycket personligt tal till de unga soldaterna.
    I bakgrunden protesterade gamla RAF-medlemmar mot tillställningen. Tyskland är ett konstigt land, än idag.

  14. Svensson Says:

    Helmut Schmidt var i luftvärnstrupperna under VKII. Det gav honom en viss aura kan vi säga, ”han försvarade landet mot de allierade bombräderna” typ…

    Kanske berodde applåderna SjörövarJenny omtalar delvis på detta.

  15. Will Self Says:

    Att Tom Cruise skulle vara porträttlik i rollen som Claus Schenk von Stauffenberg är nog en sanning med modifikation – alla porträtt av Stauffenberg jag någonsin sett visar helt annorlunda anletsdrag. Stauffenbergs förmodade katolicism, samt hans förflutna i kretsen kring Stefan George (ifall det är den Sjörövar-Jenny syftar på) tycker jag inte heller man skall överdriva. Vissa partikoryféer från anno dazumal, samt den dåtida pressen, drog stora växlar på det där med den påstådda kristna humanismen, men om vännen Claus och hans handlande dikterades av något, tror jag det var mycket mer handfasta militära realiteter.

    För min del har jag alltid stått i ett mycket gott och intimt personligt förhållande till honom, jag har stått på den gård i Bendlerblock eller det dåtida OKH (skilj noga från OKW, vilket inte alls var samma sak) där också Friedrich Olbricht, general av Infanteriet (i filmen avporträtterad som Stauffenbergs närmast högre chef och en faderlig äldre kollega, vilket dock inte är helt sant) avrättades, och jag har högst personligen hållit Stauffenbergs böjda apteringstång i min hand. Då han ju endast hade tre fingrar kvar på vänster hand att hantera tången med (de blev bortskjutna i Tunisien – hans högra hand var fullständigt amputerad) fick han böja till ena skänkeln på tången, så att den skulle fungera i alla fall. Samt läst Georges fina dikt ”Odjuret” vilken går att recitera på ort och ställe. Man har till och med försökt utnämna just mig till Sveriges Stauffenberg, låt vara i efterhand och en smula försent, vilket kanske också är en händelse, som ser ut som en tanke.

    I det persongalleri som avporträtteras i filmen lyser framförallt två namn – Walter Canaris och Hans Oster – med sin frånvaro. Det faktum att båda två fanns just i Bendlerblock under den tid filmen skildrar, kunde ju ha fått komma fram, liksom att Stauffenbergs konspriation långifrån var den enda i sitt slag. Jag tycker inte heller man skall glömma gamle Generallöjtnant Paul von Hase heller – Kommendanten i Berlin – även han en hyvens tjomme. Han lät avspärra regeringskvarteren, och i filmen finner vi honom mycket riktigt framför en vägspärr och en lastbil full med trupp, sägandes ”men det är min plikt att upprätta avspärrningar i händelse av en kupp” fast han några ögonblick senare kommer på sig själv: ”Visst fan – det är ju jag som ÄR själva kuppen!”
    är kanske en av filmens bästa scener…

    Snarare än att väcka allmänna känslor av tragik, skulle jag vilja säga att filmen närapå lyckas ställa frågor som ”vad skulle du ha gjort om du vore i humhums kläder…?” eller ”Förutsatt att du också var Paul Hase, hur skulle du ha agerat ??” vilket, kort och gott, är frågor som nog kunde ställas…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: