Dessa deprimerade och dödsfixerade danskar

den gamle kone og döden
Laurits Andersen Ring (1854 -1933): Den gamle kone og døden

Det kan tyckas  en smula anmärkningsvärt att svenskan har gett världen ordet ”smorgasbord”, medan danskarna har bidragit med ”angst” — det borde liksom ha varit tvärtom, känns det som.

Men om man tänker vidare inser man att danskarna har en tusenårig tradition av att  fundera på självmord och  fingra på kranier samtidigt som de undslipper sig kommentarer som nedanstående:

Ack, stackars Yorick! – Jag kände honom, Horatio,
en oändeligt lustig, utomordentligt humoristisk karl.
Han har väl tusende gånger burit mig på sin rygg, och nu, hvilken fasa för min inbillning! Jag vämjes deråt. Här
suto dessa läppar, som jag kysst oräkneliga gånger. Hvar
äro nu dina stickord, dina krumsprång, dina visor, dina
blixtrande infall, som satte hela bordsällskapet i gapskratt? Har du icke ett enda qvar till att göra dig lustig öfver huru fult du nu grinar? Alldeles handfallen nu? Gå in i hennes nåds sängkammare och säg henne, att om hon också sminkar sig tumstjockt, så får hon dock till slut denna fysionomi. Narra henne till att skratta med det.

Exemplet ovan härrör  förstås från den tvivelsjuke prins Amblode av Helsingør, som Saxo Grammaticus skriver om i Gesta Danorum.

og i hans öjne

Ejnar Nielsen (1872 – 1956): Og i hans øjne så jeg døden (1897)

Men den mest vältaliga av alla dessa deppiga, dödsridna danskar måste nog ändå vara mannen med det måttligt morsome namnet Søren Kierkegaard — och det är kanske främst hans förtjänst att Danmark inte bara är kolesterolens utan även ångestens förlovade land.

sören skylt

För några dagar sedan befann jag mig i Köpenhamn och försatt förstås inte tillfället att söka mig till  Nørrebro och  Assistenskirkegården för att hälsa på denne märklige tänkare som — på ett sätt som inte står Amblode långt efter — lyckas sammansmälta tvivel, ångest, kvickhet, analytiskt skarpsinne  och språklig skönhet till en sällsamt skimrande  legering av dikt och filosofi.

sören och jag

Okej — jag borde kanske inte ha haft på mig den där Charkdelikatesser Halmstad-tröjan — den förtar lite av det högtidliga intrycket. Lägg märke till att en av Danmarks verkliga världskändisar inte har head billing på sin egen gravsten — han är knappt ens featured player, så långt ner kommer han i rollistan:

sören detalj

Notera för övrigt att SK heter Aabye i mellannamn — en slående parallell mellan honom och Georg ”Åby” Ericson, fotbollslegendaren som även odödliggjorde örhänget  Vi är svenska fotbollsgrabbar (när jag tänker efter är det nog den enda parallellen mellan de båda skönandarna …)

Under Köpenhamnsbesöket letade jag även efter mera livfulla  lämningar av den store Sören på antikvariat och loppisar. Då och då drabbades jag av falska alarm …

dyre kirkegården… och utropade med malmrik och genomträngande stämma : ”Godnatt, dyre Kierkegaard!”

(Det där sista var förstås en direkt lögn som jag drog till med för att att försöka runda av texten på ett mer eller mindre elegant sätt. Jag vill för övrigt passa på att be om ursäkt för kvaliteten på konstreproduktionerna ovan — jag har själv fotograferat av tavlorna i flykten under ett besök på Statens Museum for Kunst.)

5 svar to “Dessa deprimerade och dödsfixerade danskar”

  1. Magister Nyman Says:

    En mycket intressant och tankeväckande skildring av ett besök i det så mångsidiga grannlandet. Bortsett från att Charkdelikatesser-tröjan kanske var lite malplacerad (och kanske rentav makaber) på en kyrkogård, så var det en trevligt helyllesvensk klädespersedel som på ett positivt sätt symboliserar en viktig del av vår kultur. Själv äger jag bara en Puckotröja (och av någon anledning ger den ofta upphov till tvetydiga kommentarer) och undrar om det är möjligt att inhandla detta vackra plagg.

  2. Svensson Says:

    Kierkegaard kanske står för ångest för vissa, men han visar ju också en väg ur ur ångesten.

    Hans böcker kan också vara roliga, det är i sanning inte vanligt hos filosofer. Som när han berättar om en teater där det började brinna och en pajas gick upp på scen och varnade publiken. Men ingen trodde honom. ”Så där tror jag världen kommer att gå under”, säger Kierkegaard, ”med någon som försöker säga att nu händer det och ingen kommer att tro honom, alla kommer att tro att det är ett skämt”…

    Klickar man på mitt namn kommer man till ett inlägg jag skrivit om denne Kierkegaard.

  3. Dvärghundspossen Says:

    Det är helt enkelt bara en image, det där med härligt danskt gemyt… bakom masken så LIDER dom!

  4. J-h:n Says:

    Och de förtärs inombords av den Kungliga Danska Avundsjukan! När Axel Sandemose skrev Jantelagen (Du ska inte tro att du är något …) var det sin uppväxtstad Nyköbing han hade i åtanke.

  5. David Says:

    Magister N: Kan tyvärr inte tipsa om inköpsställe för T-shirten ifråga — den kommer från en loppis i Sala som hade policyn att inte sälja tröjor med reklamtryck. När jag frågade dem sa de att de hade en kartong i källaren med tröjor att skänka till målarfirmor, och lät mig sedan förse mig gratis med idel sällsamma plagg — förutom ovannämnda tröja även en svart t-shirt med texten ”Hudiksvall” (nästan lika vilseledande som min ”Konfirmand -87”-tröja).

    Svensson: Jag håller med dig — Kierkegaard är ofta förbluffande rolig att läsa, och ångesten är förstås bara ena sidan av myntet. Jag hårdrog lite för humorns skull. Förlåt. Det ska aldrig hända igen …

    Dvärghundspossen och J-h:n: Ja — när man skrapar lite på remouladsåsen kikar det understundom fram något som påminner nästan skrämmande om en svensk …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: