Nachthexen — Det Stora Fosterländska Krigets obesjungna hjältinnor

De enda kvinnliga stridsflygare från andra världskriget som jag tidigare kände till var piloterna på Ferry Command, och det uteslutande beroende på de fina klippdockor de inspirerade till:

Fast såvitt jag förstår sattes Ferry Commands kvinnliga krafter inte in i strid — deras uppgift var istället att flyga över färdigställda plan från USA till Storbrittannien.

Men häromdagen hörde jag en häpnadsväckande BBC-dokumentär om Natthäxorna (eller Ночные ведьмы som vi som gillar att använda kyriller vid minsta provokation  gärna skriver) — den verkar ligga ute på obestämd framtid och intresserade kan ladda ner den här.

Dokumentären skildrar  femhundraåttiåttonde nattbombarregementet, en helkvinnlig stridsenhet som sattes in på östfronten. De flög 23 000 uppdrag och släppte 3000 ton bomber på tyskarna som verkar ha kommit att hysa en nästan vidskeplig skräck för dem, döpte dem till ”Nachthexen” och spred rykten om att de hade blivit injicerade med ett särskilt serum för att kunna se i mörker.  Smeknamnet kan också ha haft att göra med flygarnas taktik att strypa motorn och glidflyga tyst  in över sina mål — bara föregångna av ett svagt susande.

BBC-journalisten Lucy Ash har letat upp några av de natthäxor som fortfarande är i livet och låter dem berätta sina historier. Bland annat får vi höra Raisa Surnachevskaya (med ursäkter för den engelska transkriptionen) berätta  om hur hon och en kollega råkade stöta på fyrtiotvå tyska bombplan när de var ute på spaningsuppdrag. Under en våldsam luftstrid lyckades de båda skjuta ner två fiendeplan var innan tyskarna slog ut dem. Raisa fick en vinge avskjuten och lyckades hoppa i sista stund.

Dessa unga kvinnor flög alltså i de notoriskt svårmanvövrerade och redan då antikverade Polikarpovplanen med  öppna sittbrunnar — nattetid, mitt i den ryska vintern. Men det hindrade tydligen inte en del av dem från att hälla på sig rikligt med Eau De Cologne och svepa sig i sidensjalar skapade av slaktade fallskärmar för att var lite extra piffiga när de gav sig ut på sina uppdrag …

I titeln påstod jag att Natthäxorna var ”obesjungna” — det är en sanning med viss modifikation: Det skrevs en schlager om dem under kriget. Men så snart det blev fred igen förväntades de unga hjältinnorna återvända till hus och härd igen. De blev tillochmed tillsagda i ett tal att de inte skulle nämna något om vad de hade gjort under kriget. Mamma fick alltså inte tala om för barnen att hon var stridsflygaräss och Sovjetunionens hjälte av första rangen — ett aningen snöpligt slut för krigets mest medaljbelönta sovjetiska stridsenhet …

Men numera verkar ryssarna ha erinrat sig detta bortglömda kapitel av Det Stora Fosterländska Krigets historia och har tillochmed gjort en långfilm om Natthäxorna.

Vi avrundar med ett U-tubeklipp som som visar gammalt dokumentärmaterial av nattbombarregementet i verksamhet:

Annons