I morse drömde jag att Gunnar Björnstrands änka Lillie Björnstrand kontaktade mig via Facebook. Av rubriken på hennes mail framgick att det rörde sig om en inbjudan till någon slags hyllning av hennes döde make. Jag funderade på om jag kunde med att friendrequesta henne och skulle just klicka på mailet när jag drev upp genom sömnens dimmor och var i vakenvärlden igen …
Det enda som var förvrängt i drömmen var att Lillie B hette Lil Myrman, sannolikt döpt efter deckaren Kjell Myrman i den svenska noirfilmen I dimma dold som jag tänkte på i natt strax innan jag somnade.
David Nessle 
november 19, 2009 kl. 12:43 e m |
Ditt liv är som en glad operett, en svensk 40-talsfilm… frågan är bara, drömmer du i färg eller svartvitt?
november 19, 2009 kl. 1:15 e m |
Svensson: jag drömmer oftast med väldigt dämpad färgskala, på gränsen till monokrom — och sällan med känselförnimmelser eller smaker ….
november 22, 2009 kl. 10:58 f m |
Drömmer du ljud? Jag drömmer oftast liksom ”hela upplevelsen” men när jag läser här och funderar så slår det mig att i a fall mina drömmar oftast är huvudsakligen visuella…
BTW – en fråga till översättar-auktoriteten. Vilket svenskt namn skulle bäst ersätta ”John” i det engelska uttrycket ”Dear John”.
Av nån anledning får jag för mig att jag vill säga ”Sture” men känner ändå att det nånstans inte stämmer.
november 22, 2009 kl. 12:37 e m |
*Pekar på Jacobs inlägg* Själv drömmer jag med färger, ljud, känsel och allting, väldigt realistiskt. I natt drömde jag att jag var på talangjakt och skulle framföra en låt jag skrivit själv (fast jag i verkligheten varken skriver låtar eller kan sjunga). Men strax innan det blev min tur hade jag glömt hela låten. Jag sa till mej själv att det nog bara var nerverna, och att alltihop skulle komma tillbaks om jag bara gick ut i friska luften och tog några djupa andetag. Men när jag klev ut så klev jag liksom ut ur drömmen och in i mitt sovrum och verkligheten. Weird. Men ganska typiskt mej.
november 22, 2009 kl. 1:31 e m |
Jacob: Vi har ju romanen av Olle Länsberg som blev film med Christina Schollin och Jarl Kulle:
http://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A4re_John_(film)
… har inte sett den(eller läst boken, som jag dock äger), men gissar att uttrycket betyder samma sak som på engelska. Men det är inte säkert att det funkar riktigt på samma sätt för en svensk publik — det är inte lika etablerat, liksom.
Ljud, beroröring färg och smak lägger mina drömmar till när de tycker att det behövs men realismen i ljudåtergivning (och smaker och beröring) är mycket sämre än själva synintrycken. Beröringen brukar vara särskilt budgetbetonad, och smak och doft är som surrealistiska skrapluktisar …
Dvärghundspossen: Som elva-tolvåring drömde jag en natt att jag var Robin.
Läderlappen och jag skulle attackera ”Den totala ondskan” som var ett slags virlvande svart hål. Läderlappen gav mig en liten plastburk med piller och sa ”De här pillren kan du ta om drömmen blir för otäck – då vaknar du”.
Vi närmade oss den totala ondskan, jag greps av panik och fumlade med locket på min plastburk. Allt blev bara mer och mer skrämmande, mörkare och mörkare och jag kunde inte öppna burken. Till sist for den av med ett PLOPP och jag satte mig upp i sängen, klarvaken.
november 22, 2009 kl. 3:30 e m |
Inte etablerat? Nog såg väl Alice Babs och Charlie Norman till att en betydande etablering infann sig bortom Olles läsekrets och Schollinskans fanbase i och med den här radioplågan till cover-inspelning: http://www.youtube.com/watch?v=nPDbQ3RRTEQ
november 22, 2009 kl. 3:37 e m |
Ban-Ken: Bra påpekande! Jo … jag har hört den också — funderade på att nämna den, men beslöt efter moget övervägande att överlåta det åt bloggens vittra läsekrets. Som förtjänstfullt ryckte ut .. Q E D …
november 22, 2009 kl. 7:15 e m |
Å andra sidan rullar inte begreppet ”ett Käre John-brev” särskilt otvunget över svenska läppar; vilket kanske var vad du var ute och for efter. För att återgå Jacobs fråga tycker jag väl att JET är den ö-auktoritet jag föreslår att vi av naturliga skäl remitterar frågan till men spontant tycker väl min magkänsla att ”Sture” inte känns rätt. ”Thomas” är vad jag som lekman skulle föreslå, och eftersom unga töser knappast inleder sina epistlar med ”Käre …” nuförtiden tror jag vi måste hitta en annan konstruktion. Jag gissar att den korggivande skulle inleda sitt mail med bara namnet.”Thomas-brev”?
På tal om brevöppningar så har WordPress å dina vägnar börjat maila mig med den hurtiga öppningen ”Howdy” om jag kryssar i rutan här nedanför så det ska jag omgående sluta med.