Theophile Gautier ♥ Mona Lisa

Här ovan ser vi Theophile Gautier (1811 – 1872) — sin tids mest framstående franska konstkritiker. Med sin argusögda mullvadsblick kunde han betrakta en målning och dra de mest långtgående slutsatser. När han ställde sig framför Mona Lisa lyckades han till exempel deducera följande:

(…) the sinuous, serpentine mouth, turned up at the corners in a violet
penumbra, rallies one with such gentleness, grace, and
superiority, that one feels as timid as a school-boy in
the presence of a duchess. So the head, with its
violet shadows, half-perceived as through a black
gauze, makes you dream for hours and pursues you
in memory like the motif of a symphony. Under the
form expressed is felt a vague, indefinite, inexpressible
thought like a musical thought ; one is moved and
troubled ; images which have already been seen pass
before one’s gaze, confused and soft, smile familiarly,
and whisper languorous confidences in your ear.
Repressed desire and desperate hopes struggle painfully
through a luminous shadow ; and you discover that your
melancholy springs from the fact that the Gioconda
received, three hundred years ago, the confession of
your love with the same sarcastic smile which she
still wears to-day.

(engelsk översättning av professor  F C De Sumichrast)

Gautier var möjligen alldeles särskilt väl skickad att upptäcka den här typen av — för oss vanliga dödliga — inte helt uppenbara undertexter i Leonardos målning. Han var nämligen även skönlitterär författare och  bland annat upphovsman till Le Pied de momie, där en fotfetischistisk  skönande  förälskar sig i en egyptisk mumies fot, varefter psykiska vibrationer  och hans tidlösa kättja lyckas väcka den förhartsade fotens ägarinna ur  evighetsslummern. Sedan blir det förstås  raj-raj. Novellen har den mest superbt antinaturalistiska dialog — så här formulerar sig till exempel en lumphandlare i Gautiers universum:

”Ha, ha!–you want the foot of the Princess Hermonthis,”–exclaimed the merchant, with a strange giggle, fixing his owlish eyes upon me–”ha, ha, ha!–for a paper-weight!–an original idea!–artistic idea! Old Pharaoh would certainly have been surprised had some one told him that the foot of his adored daughter would be used for a paper-weight after he had had a mountain of granite hollowed out as a receptacle for the triple coffin, painted and gilded–covered with hieroglyphics and beautiful paintings of the Judgment of Souls” (…)

Faktum är att Gautier verkar ha uppträtt under hela sitt författarskap som ett slags bisarr blandning av H P Lovecraft och Leopold von Sacher Masoch (masochismens bålde föregångsman) — hans protagonister kärar ständigt ner sig i sarkastiskt smilande kvinnor från det fjärran förflutna och lyckas väckas liv i dem med något slags kättjans alkemi.

I La Cafeterie (1831) vaknar målningen av den sköna Angela (”mystérieuse et fantastique”) till liv inför hjältens blickar. Och sedan blir det förstås raj-raj. I Omphale (1834) är den sköna inte bosatt i en målning utan i en gobeläng (lite variation får det ju vara).

Theophile flummar loss

Men Theophile gick inte bara loss på fötter och nedlåtande småleenden. I Arria Marcella: Souvenir de Pompéi (1852) besöker hjälten Octavian Pompeii och får syn på ett eggande bröstavtryck i lavan.  De visar sig tillhöra en viss Arria Marcella, och Octavians vilda brånad lyckas — inte helt överraskande — väcka henne från de döda:

In all this archaic phantasmagoria, which would have driven an archaeologist crazy with delight, he saw but the dark, deep glance of Arria Marcella, and her splendid bosom, triumphant over the ages, which destruction itself sought to preserve.

Och sedan blir det förstås raj-raj.

Man kan undra varför Gautiers hjältar nödvändigtvis måste fråga chans på varenda renässansmålning de får syn på, i stället för att sätta in stöten mot den söta tjejen i mjölkaffären. Men som Octavian i Arria Marcella förklarar för oss med Gautiers prunkande prosa:

Octavian confessed that reality had no great attraction for him. Not that he indulged in school-boy dreams full of lilies and roses, but every woman was surrounded by too many prosaic and repellent facts, too many prosy fathers, coquettish mothers wearing real flowers in false hair, bright-faced cousins turning over declarations of love in their minds, ridiculous aunts fond of little dogs.

Theophile själv förefaller ständigt vara på flykt från verklighetens alla  löjeväckande fastrar och deras små hundar. Men han var som sagt sin tids ledande konstkritiker, och hans inflytande inskränkte sig inte till den galliska kultursfären.

Walter Pater

Allt masochistiskt H Rider Haggard-nonsens som fransosen lyckades projicera in i Mona Lisas leende fick ett enormt genomslag även i den internationella konstkritiken. Inspirerad av Gautier lyckades den engelske kritikern Walter Pater prestera följande tirad, som nästan överträffar lärofadern själv:

Hers is the head upon which all ”the ends of the world are come,” and the eyelids are a little weary. It is a beauty wrought out from within upon the flesh, the deposit, little cell by cell, of strange thoughts and fantastic reveries and exquisite passions. (…) All the thoughts and experience of the world have etched and moulded there, in that which they have of power to refine and make expressive the outward form, the animalism of Greece, the lust of Rome, the mysticism of the middle age with its spiritual ambition and imaginative loves, the return of the Pagan world, the sins of the Borgias. She is older than the rocks among which she sits; like the vampire, she has been dead many times, and learned the secrets of the grave; and has been a diver in deep seas, and keeps their fallen day about her; and trafficked for strange webs with Eastern merchants: and, as Leda, was the mother of Helen of Troy, and, as Saint Anne, the mother of Mary; and all this has been to her but as the sound of lyres and flutes, and lives only in the delicacy with which it has moulded the changing lineaments, and tinged the eyelids and the hands.

Den milt leende borgarhustrun Lisa Gherardini har i ett slag förvandlats till en ”vampyr” som förkroppsligar i princip allt som Walter Pater tycker låter fräckt — inklusive familjen Borgias syndaregister, vad det nu har med saken att göra.

Det var alltså Gautier som (med bistånd från Walter Pater) hittade på att Mona Lisa och hennes småleende var ”mystiska”. Själv tycker jag väl att man kan projicera in lite vad som helst i porträttets uttryck — Mona Lisas min är lite som den där närbilden på Ingrid Bergman i slutet av Casablanca. Manusförfattarna hade inte skrivit slutet än,  så Bergman visste inte om hon skulle stanna hos Rick eller följa med Victor Lazlo på planet. Alltså nollställde hon sitt ansikte fullständigt — och blev något förvånad över den vilda känslostorm som kritiker och publik tyckte sig se på vita duken.

Jag utgår från att Lisa Gherardini också hade blivit lätt perplex om hon hade fått ta del av Gautiers och Paters utgjutelser …

(som min intelligenta och vackra läsekrets förmodligen redan har gissat läser jag just en bok om Mona Lisa — Donald Sassoons underbart underhållande Mona Lisa — The History of the World’s Most Famous Painting.)

16 svar to “Theophile Gautier ♥ Mona Lisa”

  1. Svensson Says:

    Gautier var med andra ord en PROFESSIONAL BULLSHITTER.

    Var det inte han som uppfann ”understreckaren”, dvs förmågan att bluddra om ett givet ämne i 3000 ord? Vips var kultursidan född och därmed var eländet kommet i världen :)

  2. David Says:

    Lennart S: Just understreckarna tycker jag väl ofta är ganska substansrika. Men visst — handen på hjärtat — det förekommer faktiskt även idag att kulturskribenter skriver snömos …

  3. Dvärghundspossen Says:

    Hm, detta påminner mej om en diskussion i Hanna Fridéns blogg. Hon skrev nånting om ”real dolls”, varpå en läsare länkade till sin egen blogg i kommentatorsfältet. Det tråkiga är att kommentarerna försvinner efter ett tag på metrobloggen, så nu går denna länk inte att hitta längre! Jag får ta ur minnet.

    Kommentatorn hade varit i Japan och sen skrivit ett blogg-inlägg a la hel uppsats om japaner som blir kära i fiktiva tjejer, typ seriefigurer o dyl. Nu var väl inte detta normalt med japanska mått heller, men det var liksom en erkänd sexuell läggning där. Detta verkar ju vara nån sorts nutida motsvarighet till Gautier? Eller?

  4. David Says:

    Dvärghundspossen: Intressant parallell — i ett avsnitt av Japanorama är Jonathan Ross hemma och hälsar på hos något … öh … excentriska japanska herrar som har lagt hundratusentals kronor på att köpa latexdockor — anatomiskt naturtrogna så när som på sailor moon-huvudena. Med dessa dockor ”umgås” de sedan å det intimaste …

    En ”anatomiskt förbättrad” Venus de Milo hade kanske varit något för Theophilen …

  5. Dvärghundspossen Says:

    Oj, titta här vad en enkel googling gav: http://www.experienceproject.com/groups/Am-In-Love-With-A-Fictional-Character/5320
    http://www.helium.com/items/1543103-why-women-fall-in-love-with-fictional-characters

    Verkar som att det mest är kvinnor som blir kära i fiktiva figurer nu för tiden… men titta här! http://www.chrismclaren.com/blog/2008/02/26/nemi/ En kille som blivit kär i Nemi!

  6. David Says:

    Dvärghundspossen: Wow — Nemi — ”Det iskalla smilet på hennes tidlöst marmorvita fysionomi skvallrar om en succubus saftiga sexualdrift …” Som jag tänker mig att Theophile skulle ha sagt …

    Själv föredrar jag nog att sätta horn på Poeten och tumla om med Lillemor …

  7. Fläderblom Says:

    Du framställer Gautier som en fulländad ordbajsare och glömde tala om att många av hans skräcknoveller faktiskt är riktigt bra. Ellerströms gav 2002 ut en tunn samlingsvolym, Den döda älskarinnan, som är synnerligen läsvärd. Där återfinns bland annat den omtalade berättelsen om mumiefoten.

  8. David Says:

    Fläderblom: Jag anlägger inga synpunkter på den del av Gautiers författarskap som han själv kallade skönlitterär — det är mest när han lättar på ett moln av fantasmagoriska dunster inför åsynen av Mona Lisa som jag finner honom en smula komisk … Faktum är att jag själv blev sugen på att fördjupa mig i hans författarskap när jag läste novellerna jag länkade till ovan — som gammal Lovecraftfantast känner jag att Gautiers bisarra, mystiska och fantastiska adjektivbuketter har mycket att erbjuda …

  9. bark Says:

    Så vem blir först med att offentiggöra sin kärlek till Den Maskerade Proggaren? Hm hm hm…

  10. David Says:

    bark: Jag väntar i spänning på den första slashporrserien … Eller vänta nu — gör jag verkligen det …?

  11. bark Says:

    Tja, Simon Spies…

  12. Dvärghundspossen Says:

    Egentligen är det väl kanske bara en gradskillnad mellan att vara tänd på Mona-Lisa och att vara tänd på ”snyggaste tjejen på skolan/jobbet/kvarteret” ifall det gäller den sistnämnda att man a) inte direkt kan påstå att man känner henne, och b) chanserna att man får ihop det med henne är slim to none, och Slim har lämnat stan.

  13. David Says:

    bark: Ah, du menar att jag redan har gjort min egen slashserie — fast jag vill nog hävda att gladporrutsvävningen med Herta i Simon Spies sattellit var på tok för mild för att kunna … öh … tillfredställa målgruppen.

    Dvärghundspossen: Så sant — Theophile är helt enkelt … rennässansbrudsgroupie … eller vad man ska kalla det …

  14. Ahrvid Engholm Says:

    Svensson:
    Enligt en bok om journalistikhistoria jag läste för ett tag sedan är den understreckare vi känner i Sverige (närmast Svenska Dagbladets) uppfunnet av den danska tidningen Politiken. I alla fall hämtade SvD tydligen info därifrån. Och jag håller inte med om att det är bludder. Iaf SvD:s understreckare är till kultursidornas mest intressanta och faktamässigt bästa material. (Men så har jag också själv på 90-talet skrivit hela två SvD-understreckare, så jag är månne partisk.)
    Däremot är mycket i allmänhet på kultursidorna bludder. Blev glad när jag såg att DN:s skandalöst tramsiga kultursidor skall tappa halva sin personal. Inte bara ledde DN Kultur i flera decennier den fruktlösa kampanjen för att stava science fiction som ”sciencefiction” utan man agerar också som en andra ledarsida och kör helsidor med politiska artiklar som inte har ett smack med kultur att göra.
    Jag tycker att s k kultursidor (dvs mest klubbar för inbördes beundran) kan läggas ned och kulturen kan överlämnas till Nätet. Varför skall vi ha en självutnämnd ”kulturell” överhet som tar sig rätten att sitta och skriva oss på näsan varje dag?
    Men SvD:s Under Strecket bör vara kvar!

    –Ahrvid

  15. Svensson Says:

    Kultursidor i all ära, deras era går nog mot sitt slut. Bokbloggar och annat tar över den så kallade kulturbevakningen.

    Bortsett från det så visst kan man läsa stringenta och bra artiklar under strecket i SvD. Ja även i den förkättrade DN skriver de läsligt ibland.

  16. Haschklubben i Paris Says:

    […] läste jag en ytterst humoristisk text, på David Nessles blogg, om Théophile Gautier och dennes lätt överspända formuleringar angående Mona Lisa. Gautiers […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: