Archive for mars, 2010

Heil Hyland!

mars 10, 2010

Det är kanske inte allom bekant att nazisterna — som aldrig såg ett massmedium de inte gillade — var tidigt ute med TV-sändningar. En smula sporadisk var visserligen rundfunkningen av dessa program med käckt heilande hallåor, men icke desto mindre.

I ovanstående klipp har någon en smula hårdhänt bantat ner en brittisk dokumentär till drygt tre och en halv minuter. Främst får vi se exempel på själva programinnehållet — t ex Med glatt humör och viljekraft,  en trevlig dokumentär om krigsinvalider från östfronten som formligen stürmtrivs med sina proteser — ”Ja, livet är verkligen underbart” säger en av dem med något pressat tonfall. Avsnittet där de enbenta tränar på att forcera en hinderbana känns som en grov satir över totalitär mentalitet, men är — naturligtvis — på blodigt allvar.

Men det värsta inslaget är nog en  mäkta  ungemütlich Heil Hyland-programledare som sitter och puttrar i studion medan han drar sköna skämt om ”Konsertläger” för de som  ”inte vill gå i takt”.

Jag är helt fascinerad av det här klippet och har sett det flera gånger — på något sätt gör det nazismen mera konkret och aktuell när man får en vink om hur TV-underhållningen skulle ha tett sig i det Großdeutsche rikets besittningar om inte krigslyckan hade vänt. Personligen är jag rätt tacksam över att TV-sändningarna  i Sverige aldrig kom att avslutas  med orden: ”Och nu till sist lite marschmusik. Heil Hitler!”

(Veckans tema verkar ha blivit totalitär TV …)

Annonser

När kommersen kom till kolchosen

mars 9, 2010

Tack vare Ban-Kens länk till den sällsamt hojtande sovjetiska croonern Eduard Khil i kommentarerna till  förra inlägget råkade jag dras in i ett stråk av Utubevideos som dokumenterar de forna förenade rådsrepublikernas  första famlande försök att vara kommersiella …  Till att börja med gick det väl så där

(Någon som begriper ett eller flera ord ryska får gärna förklara vad det är som pågår ovan — min obildade gissning är att det inledningsvis görs reklam för dimmers, alternativt flygande kristallkronor, alternativt bådadera, och att det sedan utbryter försäljning av het ny herrkonfektion, Soviet style … )

Men ganska snart verkar Rysslands Copywriters ha kommit in i konceptet. Titta bara hur rutinerat de här nedan dammar av ett profilstarkt lokalt varumärke och för det rätt  upp i 90-talet (som det heter i Brendan Frazier-filmen):

Skämtserier som skimrande celluloid …

mars 4, 2010

Ludde Gentzel och  två av svensk films hårdaste hembiträden — Dagmar Ebbesen och Julia Ceasar —  klampar Godzillalikt in i staden …

Förr i världen verkar det närmast ha varit en självklarhet att varje svensk skämtserie med självaktning förvandlades till film : Åkarna Grönberg respektive Söberblom klädde ut sig till Biffen och Bananen, komikerparet Gus och Holger blev Nittioettan och Åttiosjuan och Ludde Gentzel lade sig till rätta  i Kronbloms kökssoffa. (Åsa-Nisse och Lille Fridolf får nog sägas delta utom tävlan eftersom de figurerade i andra media innan de blev serier …)

Gus och Holger påminner vagt om 91an och 87an

Och på andra sidan Öresund förvandlades Henning Moritzen och Helle Virkner till Poeten och Lillemor, efter Jørgen Mogensens sexliberalt mysfilosofiska serieförlaga.

Helle och Henning är rätt lika Poeten och Lillemor — men vad har egentligen hänt med Lillemors frisyr?

Här nedan har ni trailern till den andra filmen i den mäktiga Poeten og Lillemor-trilogin — Poeten og Lillemor og Lotte:

Inte för att jag vill försöka utöva otillbörliga påtryckningar på nån — men se mig djupt i ögonen medan jag lågt och hypnotiskt mässar: Sven Wollter är den maskerade proggaren …  Sven Wollter är den maskerade proggaren … Sven Wollter är den maskerade proggaren …

Senare tillägg: I kommentarerna rasade en diskussion om Poeten och Lillemors frisyrer, som förtjänstfullt bilades av signaturen Ban-Ken som påtalade att såväl seriefigurer som vanliga människor tenderar att byta frisyr. Joakiim Lindengren vill v’älvilligt (?) demonstrera detta med ett foto som han mailade mig nyss:

Från vänster: Jag själv, stofilredaktören Martin Kristenson samt översättaren och författaren Erik Andersson som vi tedde oss i början av 1982. För att undvika missförstånd vill jag understryka att sjuttiotalsskjortorna är ironiska — jag vill minnas att Erik var den olycklige ägaren av dem …

Dagens drömfragment

mars 2, 2010

Jag befinner mig i en nordafrikansk stad, genomkorsad av kanaler, som Venedig. Hus i brun sandsten. Skugglöst, mulet  eftermiddagsljus — mina drömmars standardlljussättning.

Jag vadar fram i en av stadens smalare kanaler, får syn på en bit blåstång som snarast ser ut som en röd, knölig pipleksak. Jag äter lite av den. Smaken är söt, frisk, men bara halvt genomförd, som en  skiss — återigen som det brukar vara i mina drömmar.

Då hörs ett ohyggligt mäktigt kyrkorgelackord — de lägsta tonerna får hela kroppen att vibrera subwooferlikt — när jag vänder blicken mot den stora huvudkanalen som korsar den smalare kanske  femtio meter framför mig ser jag en stort mörk atlantångare komma glidande. Fartyget liknar Titanic, men det glänser svart och är fullt av stora orgelpipor — det är därifrån ackordet som får hela staden att skaka kommer.

Jag inser att människorna i båten är jordens verkliga herrar. De har bara sovit — nu är de tillbaka för att dominera planeten igen — och behandla Europa och USA precis lika kolonialistiskt och nedlåtande som vi  har behandlat Afrika, Asien, Sydamerika …

Räknestickan i våra hjärtan

mars 1, 2010

Jag har tidigare reflekterat här på bloggen över den snabba teknologiska utvecklingen under min uppväxt och mina tidiga vuxenår — och den upphör inte att förundra mig.

Jag översatte mina första böcker på en mekanisk skrivmaskin, jag mångfaldigade mina tankar och idéer med hjälp av stencilapparat och spritduplikator under tonåren och mina tidiga vuxenår. Och när jag skulle försöka få grepp om högstadiets matematik i mitten av sjuttiotalet försåg mina föräldrar mig med ett annat högteknologiskt redskap — räknestickan.

Mitt exemplar såg ut ungefär som den på bilden här ovan. Jag blev aldrig särskilt skicklig på att använda den. För att få ett korrekt resultat krävdes dels att man ställde in den exakt, dels att man läste av den  noggrant, vilket jag uppenbarligen inte var i stånd till. Mina matematiska rön blev ofta något i stil med: ”Pi måste vara mellan 3.0 och 3.2. I runda slängar”.

När jag föddes  var räknestickan fortfarande så futuristisk att den kunde figurera på omslaget till science fiction-magasin …

… Så magiskt maskulin att den förekom i Marlbororeklamen …

… Och så mycket statussymbol att den välklädde mannen kunde se till att ha slipsnål och skjortknappar i form av miniatyr-räknestickor …

… Men bara några få  år efter att jag hade gett upp mina försök att begripa elementär matematik hade den förvandlats till ett hopplöst kuriosum i klass med astrolabiet eller en åderlåtningskoppen …

Alltsammans var förstås mikroprocessorernas fel. För — handen på hjärtat — vem vill äga en miniräknare när man istället kan ha hundrafemtio ingenjörer i vita rockar?

Senare tillägg: Så sent som 1966 — ursäkta, Stardate 43198.7  menar jag — uppträdde mr Spock med en räknesnurra som tydligen var det fräsigaste framtiden hade att erbjuda:

Kapten Stofil 37

mars 1, 2010

.. gick iväg till tryckeriet i torsdags, kan jag meddela en andlöst väntande allmoge (läs: den som till äventyrs bryr sig). Det här numret borde egentligen ha varit ute till jul men det fanns helt enkelt ingen möjlighet för mig att teckna en serie och layouta innehållet samtidigt som jag brottades med James Ellroys muskulösa prosa — alltså kommer vi försöka ge ut fem nummer under 2010 för att hinna i fatt oss själva …

Några smakprov ur innehållet: Kapten Stofil lurar Lädernuckan att ställa upp på pinupbilder i Jockes serie Pin-upptäcksfärd. I min Högt spel i Bagdad har den maskerade proggaren färdats bakåt i tiden till  Harun ar Rashids regeringstid och upplever diverse Tusen och en natt-inspirerade äventyr.

(Jag får be om ursäkt för den tekniska kvaliteten på ovanstående återgivning — jag har bara plåtat av originalsidan i flykten med min digitalkamera.)

Till  Stupidoblocket har  Anders Lundgren skrivit en mäkta välresearchad artikel om Swingens främsta vansinniga vetenskapsman — kompositören, bandledaren och syntpionjären Raymond Scott (numret saknar artikel av  maratonmanuskriptens mångfrestande mästare Martin, eftersom han sitter och spurtskriver på en bok om radionämndsanmälningar — Nu har det banne mig gått för långt!)

Något märkligt hände för övrigt mig när jag kämpade med layouten av ovan nämnda Raymond Scott-artikel. Efter att några timmar ha haft Scotts sprittande, spasmodiska tokswing i hörlurarna började jag känna mig som Daffy Duck på väg att krossas av urverket i en jättelik klocka (Raymond Scotts kompositioner används friskt i Warners tecknade kortfilmer från fyrtio- och femtiotal — deras vilda energi och märkligt krängande melodistämmor passar perfekt till  åsynen av vilda jaktscener med Porky Pig och Bugs Bunny).

Alltså bytte jag mapp i mp3-spelaren och lyssnade istället på en kompilation av äldre ungersk jazz. Jag fortsatte med arbetet och höll just på att montera en stillbild på Raymond Scotts kvintett i turbaner och lösskägg, framförande stycket Twilight in Turkey i filmen Ali Baba Goes to Town från 1937  (se U-tubeklipp ovan). Plötsligt hör jag jag just denna låt — Twilight in Turkey — i hörlurarna. Min första impuls är att mp3-spelaren (en av Claes Ohlssons billigaste) har blivit vansinnig och börjat hoppa som den vill mellan mapparna, men när jag tittar efter så upptäcker jag att det jag lyssnar till är en ungersk cover av Raymond Scotts spattiga stycke. Världen är uppenbarligen mindre än man tror. Eller också är det min musiksmak som är snävare än man tror …