Vad månde bliva av denne yngling?

1963 fick programledaren Steve Allen besök av en ung man som skulle — har ni hört något så tokigt? — spela musik på en cykel. Cykelekvilibristen är förvisso prydligt klädd i kostym, slätrakad och välkammad, men det är något lite märkligt med hans sneda, sardoniska leende och lätt hopkurade hållning.

Hans efternamn är också  så märkligt att Steve Allen känner sig tvungen att bokstavera det:   Z — A — P — P — A.

Jag har läst om detta Franks första möte med offentligheten, men jag hade aldrig sett det tidigare.  Jag är fascinerad — inte minst av det mycket o-Zappalika flickaktiga fnitter som Frank undslipper sig vid ett tillfälle …

Advertisements

7 svar to “Vad månde bliva av denne yngling?”

  1. Mats Henricson Says:

    Hans fnitter är helt oslagbart!

  2. Ahrvid Engholm Says:

    Frank Zappa dyker också upp i ett avsnitt av 80-talsdeckarserien ”Miami Vice” där han spelar ledare för något slag av skurkliga. Utdrag finns att se här:

    –Ahrvid

  3. Svensson Says:

    Zappa var bland mycket annat libertarian, frihetsfundamentalist eller vad vi ska säga.

    När detta påpekades i Sverige vid hans död blev det konceptuell härdsmälta, ekvationen gick inte ihop: nej ånej, Zappa var ju radikal som vi, vänster asså…

    Vad som egentligen är höger eller vänster kan man bråka om, men inte var Zappa någon sedvanlig proggtyp inte. Inte så som man länge trott i det här landet.

  4. Jacob Says:

    hahaha… grymt!

  5. David Says:

    Ahrvid: Ingen Oscar till Frank — delvis beroende på att hans eget sätt att prata är så karakteristiskt och personligt att han har uppenbara problem med att gestalta repliker skrivna för en ”vanlig” människa — eller ”vanlig” knarkbaron i det här fallet …

    Svensson: Jag frågar mig lite grann hur meningsfullt det är att försöka foga in Zappa i ett svenskt höger/vänster-perspektiv — mest av allt slår han mig som en man som — med Karl Gerhards ord — ”inte vill gå i flock”. Han hörde till de första som såg hippierörelsens snabba kommersialisering och trivialisering och han satiriserade den skoningslöst på skivan We’re Only in it for the Money:

    Walked past the wig store
    Danced at the Fillmore
    I’m completely stoned
    I’m hippy & I’m trippy
    I’m a gypsy on my own
    I’ll stay a week & get the crabs &
    Take a bus back home
    I’m really just a phony
    But forgive me
    ‘Cause I’m stoned

    Jag minns iofs också en radiointervju med svenska musikrörelsejournalister (en av dem var Tommy Rander) som frågade Zappa om han hade blivit kommersiell. Zappa förklarar gång på gång att han per definition i alla fall måste vara tillräckligt kommersiell för att kunna betala sina musikers löner, annars blir han tvungen att slå igen butiken (ett argument som de svenska journalisterna ställde sig helt oförstående inför) — men detta till trots presterade han under samma period den mest kompromisslösa musik som någonsin presenterats som pop.

    Höger eller vänster vet jag inte — men en ovanligt fri tänkare var han under alla omständigheter …

  6. Ahrvid Engholm Says:

    Jo, jag glömde ju att påpeka det: Frank Zappa står ju byst (inte helfigurstaty, bara huvudet) i Litauens huvudstad Vilnius. Jag har sett den på plats. Han var tydligen populär i Baltikum.
    Men jag tror nästan det är ännu mycket mer ögonbrynshöjande att man smällde upp en staty i den bosniska staden Mostar av – Bruce Lee. Hong-Kong-actionstjärnan skall tydligen symbolisera fred. (På något sätt känn det som om Pinnochio i Borås inte riktigt når upp till den nivån.)
    Angående Mr Zappa får vi inte glömma att han odödliggörs i Deep Purples (på verkliga händelser baserade) klassiker ”Smoke on the Water”. Det var ju ”Frank Zappa and the Mothers” som spelade där det brann.

    –Ahrvid

  7. Robert Huselius Says:

    ”We’re only in it …” är en av mina alla tiders favoriter. Jag älskar att tänka mig Zappa-gänget som en fullständigt missanpassad motkultur mot motkulturen. 60-talets tricksters begående karaktärsmord på tidens trendiga konventioner och alla inbilska kvasi-hippies som jag föreställer mig drällde runt Haight-Ashbury. Ungefär samtidigt gjorde ju Velvet Underground i stort sett samma sak, men på sitt eget vis och en kontinent bort; en blaffa fulhet och misantropi mitt i kärlekssommaren. Det måste alltid finnas någon som rör om i grytan.

    En av mina finaste stunder som postiljon, var då jag på ett kontor blev inbjuden till spontan allsång (peppar, peppar) av ”Concentration moon”. Cop kill a creep! POW POW POW!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: