Den förste thrillerförfattaren

Killen här ovan hade en farfar som kom från Haiti. ”Min far var mulatt, min farfar svart och min farfarsfar apa. Så ni ser, min herre, min ätt börjar där er slutar”, replikerade han efter ett av de många rasistiska påhopp han fick utstå under sitt sextioåttaåriga liv (1802 – 1870) . Men Alexandre Dumas — som han hette — lät sig inte slås ner i skorna utan skapade sig istället ett rykte som sin tids — eller möjligen alla tiders — främste äventyrsförfattare.

Restaurangägaren och författaren Dumas arbetade oftast med kollaboratörer, och mot slutet av hans bana var det fullt av kockar i det litterära restaurangköket som kryddade och stod i — men de tidiga mästerverken,  som Greven av Montecristo och De tre musketörerna, är utan tvivel formade av ett enda vulkaniskt köksmästartemperament, även om någon annan hjälpt till att röra i såsen.

Det är nog inte överdrivet att kalla honom för den förste moderne thrillerförfattaren — om inte annat var han den förste som tvinnade ihop alla trådarna — politiska intriger, exotiska miljöer, hisnande cliffhangers, enorma komplotter — och den där speciella blandningen av säkert studerade vardagsdetaljer och barockt osannolika händelser som än i dag är något av thrillerns signum.

Alexandre Dumas hittar musketörer i bouillabaisen — en samtida karikatyr som tar lite väl mycket fasta på författarens haitiska släktband…

Som jag nämnde häromdagen läser jag just Greven av Montecristo och kan konstatera att den fortfarande känns otroligt fräsch och inte har förlorat något av sin sidvändarpotential under de hundrasextiosex år som har förflutit sedan den först såg dagens ljus.

Jag har läst boken en gång tidigare, men då i en nedbantad femtiotalsupplaga — originalversionen är en mastodont som väger in på drygt tusen tätt tryckta sidor, och inte en av dem är tråkig. Dessutom innehåller fullängdaren mycket godis som fått stryka på foten i de kortade varianterna — tillexempel grevens haschorgie tillsammans med den unge ädlingen François i det hemliga högkvarteret  i Montecristos grottor (jag gissar att Edmond Dantes är populärkulturens första superskurk med underjordisk bas på en öde ö — även om han rätt snart skulle få sällskap av kapten Nemo):

(…) När ni lemnar denna er verld för att återgå till andra menniskors, är det som att byta ut en napolitansk vår mot en lappländsk vinter, och ni tror er lemna paradiset för jorden, himmeln för helvetet. Smaka nu på hasjisj, min gäst. Smaka derpå.

I stället för svar tog François en sked av den underbara massan, ungefär lika mycket som han sett sin värd taga, och förde skeden till munnen:

Anfäkta! svor han sedan han sväljt det gudomliga syltet (…)

Grefven af Montecristo, Hjalmar Linnströms förlag, 1882

(Den som blir avskräckt av gammalstavningen i citatet ovan kan jag lugna med att det finns åtskilliga nittonhundratalsutgåvor av klassikern, även om många av dem — som sagt — är rätt dramatiskt förkortade. Jag kan t ex rekommendera Bonniers Folkbiblioteks  utmärkta kortade version från 1954 — den ser man inte sällan på loppisar.)

Alexandre Dumas far var en av Napoleons generaler och de bonapartiska sympatierna skymtar fram lite varstans i romanens handling, som utspelar sig under det turbulenta tidiga artonhundratalet — den period då Frankrike verkade växla statsskick en gång i månaden — från monarki till  republik till kejsardöme till monarki till kejsardöme till monarki, usw — det är just denna politiska instabilitet som  utgör fond och förutsättning  för den brett upplagda intrigen.

Merparten av läsekretsen är väl gissningsvis förtrogen med handlingen åtminstone i stora drag: Den unge, ädle, naive Edmond Dantes står i begrepp att gifta sig och har just utnämnts till kapten, men onda avundsmän åtrår hans fästmö och hans ställning och anger honom som bonapartist och sedan försmäktar han i fästningen Ifs kasematter i fjorton år innan han lyckas fly och bli sagolikt förmögen. Pergamentsblek, med djupt liggande ögon och en övermänsklig intelligens och illvilja — båda smidda på fängelselidandets hårda städ — återvänder han sedan, söker upp sina fiender och förgör dem på de mest fantastiskt utstuderade sätt.

Ur denna enkla grundintrig lyckas Dumas utvinna nästan otroliga mängder spänning, skratt, sorg och sidvändarfeber — och på köpet får vi dessutom en utmärkt tidsbild från 1810 och 20-talen. (Det här börjar nästan kännas som betald annonsplats för Alexandre Dumas père — ack, kunde han blott vedergälla tjensten genom att ingjuta ett skålpund af sin mäktiga talang i mitt fattiga hufvud…)

20 svar to “Den förste thrillerförfattaren”

  1. Svensson Says:

    Dumas den äldre var en swashbuckler och grandseigneur, körde den stora stilen i litteratur och matlagning. Överdrivet och fett men säkert roligt och gott.

    Dumas d ä skrev förvisso en kokbok, utkom posthumt. Som kokboksförfattande litteratör förtjänar han elogen ATT HAN OCKSÅ KUNDE LAGA MAT, eller att han skrev en kokbok som både gick att läsa och laga mat efter. De flesta andra i genren är antingen matkunniga analfabeter som skriver IKEA-prosa eller übermogna kåsörer som inte kan koka ett ägg ens.

  2. Svensson Says:

    Visst tusan, höll på att glömma: inget Svenssoninlägg utan självförhärligande LÄNK, och här kan jag göra det via Dumas’ son som också var matkunnig.

    Dumas fils brukade nämligen sammanstråla med målaren Courbet för att sjunga och laga mat, och dessa figurer är portalgestalter i en bok jag skrivit om just detta:

    http://www.fandom.se/svensson/musiskmat.pdf

    ”Den musiske matlagaren” heter opuset och gavs ut i pappesform 2007, numera slutsåld. Men pdf:en är fritt upplagd på nätet, länk ovan. Läs om Bismarck, Talleyrand, Napoleon, Peter den store och andra mathistoriska grunkor, samt ta del av FUNGERANDE recept och smarta instruktioner. Från en som både kan skriva och laga mat.

  3. Översättarhelena Says:

    Från och med nu ska hasch alltid gå under benämningen ”det gudomliga syltet” här i stugan.

  4. Oskar Says:

    Haschorgien fanns i alla fall med i den förkortade version av Dumas hämndepos jag läst – det kan ha varit Sagas klassiker. Stiftade först bekantskap med äventyret i TV-versionen från början av 2000-talet, med sin suggestiva vinjettmusik till bilder av bränningarna mot Ifs klippiga strand. En intressant detalj är de många lösnäsorna Gérard Depardieu bär under sina rollspel i hämndens tjänst – blotta storleken på hans snok gör honom omisskänlig hur mycket dess bredd och krökningsvinkel än förändras. Men en sådan logisk tveksamhet sväljer man gärna, förhäxad av matinémagins trollskimmer.

  5. Svensson Says:

    @Oskar: regel för franskt kostymdrama: vilken skådis som helst duger bara det är Dépardieu. Att döma av filmer om Balzac, Vatel, Dumas’ figur som nämnt och säkert tio andra…

  6. Ahrvid Engholm Says:

    Intressant att Alexander Dumas tas upp. En mycket produktiv kolportageförfattare, som väl idag väl är att betrakota som en klassiker. En annan med liknande status är gamle Charles Dickens.
    VIlket styrker vad jag alltid sagt: det är den *populära* kulturen som är den som överlever och i det långa loppet visar sig vara värdefull. Den tråkliga, smala s k finkulturen glöms bort efter någon generation.
    (Nu menar jag inte att populäritet är ett tillräckligt kriterium för ”staying power”, men det är ett nödvändigt kriterium.)

    –Ahrvid

  7. Dvärghundspossen Says:

    Faktum är att jag inte visste att Dumas var mulatt förrän jag läste en artikel i DN om kontroverser kring en ny film om hans liv, där han ska spelas av helvite Gerard Depardieu.

    Apropå ingenting så måste jag sen bara fråga David: Har du läst Alan Moores kombinerade Woodhouse/Lovecraft-pastisch ”What ho, gods of the abyss”? Det borde ju liksom vara right up your street.

  8. Svensson Says:

    Så intressant att Dantès ÄTER hasch: ”inmundiga den gudomliga sylten”. Men så gjorde man visst förr, tänk de Quinceys ”Hashish Eater” och Alice B. Toklas’ recept på haschkola i hennes kokbok.

  9. Dvärghundspossen Says:

    Både ”hasch-ätare” och ”opium-ätare” var väl etablerade begrepp…?

  10. J-h:n Says:

    Jag erinrar mig uppgiften att Dumas d.y. brukade presentera sin far som ”ett stort barn som jag fick vid mycket unga år”.

  11. ban~ken 6000 Says:

    Jag får det inte riktigt att gå ihop med den förment svarta farfadern till Dumas d.ä. och har dragit slutsatsen att det rör sig om en retorisk figur. Så vitt jag förstår (sorry) var farfadern en vit markis uppsatt…. förlåt posterad på ön Hispaniola. Författarens far, den blivande generalen Thomas-Alexandre föddes där av sin svarta mor (sorry igen). Tidsandan var väl så patrilinjär att han anpassade sin giftiga genea(na)logi utan att dra in en farmor i det hela.

  12. vistet Says:

    Toklas recept lever ju kvar än idag .. som till exempel hos den manliga dagisfröken som för ett par år sen skojsade till sista fikat på jobbet , vilket med de ovana gommarna hos hans kollegor resulterade i en del oväntade beteenden & en påhälsning av nationella insatsstyrkan. Skyddad uppväxt….

    (Greven finns nerladdbar på engelska på projekt Gutenberg , på svenska verkar endast Vicomte de Bragelone finnas – en sista (?) del av dom tre musketörerna )

  13. Furugård Says:

    Svensson: Gudomligt sylt med haschisch förekommer fortfarande. Majoun kallas det i Nordafrika och är både gott och nyttigt. Litterära skildringar av dess verkningar finns bland annat hos Paul Bowles.

  14. kris08 Says:

    Ursäkta, men vad var det för några kollaboratörer som han anklagas för att ha arbetat med?

  15. Svensson Says:

    ”Kollaboratörer”, COLLABORER (verb) var alltså från början bara en litterär affär. Det hade på 1800-talet inte dagen politiska associationer. Nämner jag just for the record.

    Men gällande denna litterära kollaboration hos Dumas d ä så hade han förvisso en faktasamlare som samlade fakta åt honom, som kollade upp klädstilar och politisk historia och övriga detaljer för den tid det rörde sig om, var det nu 1600-tal eller 1800-tal eller whatever. Vad denne researcher hette vet jag inte men det är vedertaget att Dumas hade en sådan kille, hyrd för en viss penning.

  16. J-h:n Says:

    Det där står det förstås om i Wikipedia, men det är ju roligare att läsa Frans G. Bengtssons artikel i Svensk Uppslagsbok: ”Hans första romanförsök blevo föga lyckade, men o. 1840 gjorde han bekantskap med en viss Auguste Maquet, en f.d. lärare, som sysslade med att skriva historiska romaner, även han utan framgång. I samarbete mellan dessa båda åstadkommos de världsberömda mästerverk, som från början försatte publiken i hänryckning; Maquet gjorde grovarbetet, vilket av D. därpå utformades och förlänades fart och temperament. Andra medarbetare tillkommo senare, främst bland dem Paul Lacroix, och avundsmän ondgjorde sig livligt över D:s ‘romanfabrik’; men alla äro obetydliga bredvid Maquet, och resultaten buro alltid, även där denne var med, uteslutande prägeln av D:s ande.”

    Och FGB summerar majestätiskt: ”Gemensam för dessa och alla hans övriga verk är saknaden av stil, karaktärsgestaltning och djup överhuvudtaget, varemot på förtjänstsidan kan sättas fart, handling, ofta välgjord intrig och en med lysande bravur genomförd dialog […] . Åt sina hjältar, framför allt musketörsällskapet, har han förlänat sin egen oförbränneliga vitalitet, och de ha därför, trots de litterära domarnas alla anmärkningar, tagit plats bland de odödliga gestalterna i litteraturen.”

  17. David Says:

    Nu har kommentarerna sprungit iväg så till den milda grad att jag — som så ofta — inte riktigt vet var jag ska börja. Jag plockar några ur högen och ber på förhand om ursäkt för allt jag missar att svara på …

    Oskar: Det gläder mig att vissa kortade versioner inte snålar på knarket…

    Ban-Ken: Nej — jag hade också lite svårt med den kontrafaktiska genealogin i Dumas bon mot (sade han otvunget), men som du säger — det är väl främst ett sätt att hålla sig borta från allt som klingar det minsta av ”Din mamma …”

    Ö-Helena: Uttrycket ”Ertappad med handen i syltburken” fick plötsligt en mera ominös klang …

    Vistet: Tack för Gutenbergtips!

    Kris och Svensson: Hmm — jag satt just och grunnade över den något olyckliga formuleringen när den falkögda läsekretsen slog till och påtalade ordvalets olämplighet … Bra! Jag skulle … öh … bara se om ni var vakna … (en klassrumsklassiker för att skyla över små fadäser …)

    J-h:n: Ah! Ännu ett tillfälle att damma av din gamle favorit Frans G — tack för förtydliganden kring skrivprocessen ….

  18. Kris08 Says:

    Stackars Auguste Maquet lär rotera några extra varv i sin grav (långt ifrån Panthéon). Först tror obildat folk att han samarbetat med ockupationsmakter och när filmen kommer på tal handlar det bara om Dumas eller den som spelar honom. Filmen heter faktiskt ”The Other Dumas” och skulle ge någon sorts upprättelse åt Maquet som sägs vara bortglömd av alla utom ”the most erudite of scholars”!

    http://www.guardian.co.uk/books/2010/feb/09/maquet-dumas-ghostwriter-feud

  19. Fredrik T Says:

    Beträffande oklarheterna i Dumas genealogi: På franska – liksom på engelska och tyska – är väl orden för ”farfar” och ”morfar” identiska? I så fall uppstår bristen på logik endast i svensk översättning.

  20. ban~ken 6000 Says:

    Fredrik T: Både Dumas’ morfar och farfar var vita européer. Han hade sitt afrikanska påbrå från sin farmor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: