Tiga är silver men tala är Gould

Chester Gould — en av de serietecknare som har influerat mig mest

I går kväll hittade jag en  intervju med superhjälteserietecknaren Jack Kirbys gamla assistent Mark Evanier, där han berättar mycket intressant om sin forna arbetsgivares liv och gärning (programmet finns att ladda ner här).

Evanier kommer bland annat med iakttagelsen att alla tecknare i superhjälteseriernas barndom var influerade av fem lärofäder — Chester Gould (Dick Tracy), Roy Crane (Buz Sawyer), Milton Caniff (Terry och piraterna) , Hal Foster (Tarzan)  och Alex Raymond (Blixt Gordon).

Goulds superskurkar blir ibland direkt surrealistiska

Jag har någon gång reflekterat över den andliga släktskap som Evanier påtalar mellan Bob Kanes ur-Batman och Dick Tracy — svärtan, skuggorna, skrafferingarna, groteskerierna, influenserna från tysk expressionism, de osannolikt bisarra skurkarna.

Däremot hade jag aldrig  tänkt på den uppenbara släktskapen mellan Siegel och Shusters tidiga Stålmannen och Roy Cranes Buz Sawyer.

Roy Crane, Buz Sawyers skapare. I Sverige har serien ofta kallats för ”Buzz Cooper” — förmodligen beroende på att en norrön tunga inte förväntas kunna forma sig kring efternamnet (jag gissar att B Wahlström valde att döpa om Nancy Drew till Kitty av samma skäl ).

Själv har jag alltid gillat Cranes teckningsstil, med dess blandning av smått naiva figurer och sofistikerade ljuseffekter, skapade med duotonepapper — ett slags teckningspapper med inbyggt raster som tecknaren tar fram genom att doppa penseln i två olika framkallningsvätskor.

Här ovan ser vi ett exempel på Roy Cranes läckra ljussättning — den som vill titta närmare på duotonerastret  kan klicka på bilden och se den i full skala.

Jag minns tydligt hur jag som elva- eller tolvåring köpte Buzz Cooper-tidningen (som var ett sånt där litet stippformigt häfte) i en kiosk i Rotebro, och beundrade Cranes välberättade äventyrshistorier och spännande ljusspel.

Crane och Gould har även det gemensamt att de var pionjärer — Cranes serie Wash Tubbs räknas ibland som den första äventyrsserien, och Dick Tracy anses vara den första deckarserien.

Döm alltså om min fortsatta förtjusning när jag förutom intervjun med Evanier igår kväll även snubblade över radioprogrammet The Cartoonist’s Art från 1961 där dessa båda idoler medverkar (avsnitten finns att ladda ner här).

Min entusiasm svalnade något när jag märkte att programledaren Verne Greene lyckas prata sönder intervjuerna rätt ordentligt — särskilt Gould har svårt att få en syl i vädret. — men det förtog inte den närmast magiska känsla jag erfor när jag hörde min hjältes stämma.

Roy Crane klarar sig bättre  — Greene verkar ha lugnat ner sig tillräckligt för att släppa fram intervjuobjektet lite då och då —  eller också låter han sig bara smittas av Cranes lantligt sävliga aw shucks-mentalitet.

Hur som helst kan jag varmt rekommendera dessa tre podgram till  fortbildningstörstande nördar i hela vårt dagsstrippsformade land.

8 svar to “Tiga är silver men tala är Gould”

  1. Henrik Says:

    Jag vill minnas att det var ganska slumpmässigt om den gode Buzz hette Sawyer eller Cooper i Pilot (eller var det Seriemagasinet?) i början av 80-talet. Buzz var för övrigt mycket roligare/bättre än alla de generiska andra världskrigsserierna som upptog huvuddelen av blaskan, men tyvärr var den inte alltid med i alla nummer.

  2. David Says:

    Henrik: Jag tror oftast jag har sett den i Seriemagasinet och X9 — förutom under det korta ögonblick då Buzz hade en egen svensk tidning. Alla dessa publiceringar gör inte riktigt rättvisa åt originalet — en redaktör på Semic berättade att en av straffkommenderingarna var att ta bort tillräckligt många rutor ur en tremånadersepisod för att få in den på tio sidor, vilket av naturnödvändighet bör ha gjort äventyren en smula ryckiga. Många avsnitt tror jag överhuvudtaget inte gick i Sverige eftersom serien — även med amerikanska mått — var vådligt högervriden mot slutet. Men icke desto mindre är den en klassiker …

  3. Arrug Slahmag Says:

    Dick Tracy tecknas och författas fortfarande av den 80-årige Dick Locher. Det är en av de märkligaste dagsstripparna nu för tiden. Historierna är oändligt långdragna, teckningarna fulla av folk med förkrympta armar, skeva perspektiv och underliga ljudeffekter av typen ‘Ulq!!’

    http://www.gocomics.com/dicktracy/

  4. David Says:

    Arrug: Tack för länk till denna fascinerande kulturupplevelse. Såvitt jag minns var Lochers Dick Tracy inte någon större skönhetsupplevelse ens när han tog över serien men nu har den ju gått fullständigt över styr. Ett intressant fenomen är att gamla trötta dagsstripptecknare verkar använda mer och mer närbilder, och när luften verkligen har gått ur dem ser man inte stort mer än pannan på figurerna — Al Capps Knallhatten var de sista åren innan han gick i pension just i glorious panna-vision.

  5. nicolas krizan Says:

    Hej

    Brukar inte fundera så mycket över vem som influerat vem, men när jag såg ditt Roy Crane-exempel slogs jag av att den eminente Jaime Hernandez bör ha läst en hel del Buzz Sawyer.

    mvh/nicolas

  6. svensson Says:

    Sickna stora original han hade den där Gould (översta bilden). Tecknar du också på så stora papper David? Ritkartong? A3? Antagligen inte av det jag sett dig lägga upp här på bloggen.

  7. Tusse Says:

    Finns herr Nessle där? Eller bara den gåtfulle leende nr Gould?

  8. Jacob Says:

    *fantiserar om hur världen skulle se ut om dagens elvaåringar bara beundrade spännande ljusspel”*

    Helt klart kunde dom väl i alla fall kräva mer välberättade äventyrshistorier…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: