Bisarrare än du kan säga

Bisarrovärlden i Stålmannen (som vi har behandlat tidigare här på bloggen) uppfanns av den gamle SF-författaren Otto Binder.

Binder var en av de manusförfattare som Stålmannentidningarna  övertog från den konkurrerande superhjälten Kapten Marvel, som DC-förlaget hade drivit i döden med en lång rättsprocess.

Jag har länge misstänkt Binder för att ha ägnat sig åt ett slags  gerillaverksamhet som manusförfattare på Stålmannen —  att  han i smyg gjorde sitt bästa för att göra narr av Kryptons store son. Åtskilliga av de mest besinningslöst bisarra påfunden i DC:s tidningar Superman, Lois Lane och Jimmy Olsen härrörde under alla omständigheter från hans rastlöst knattrande skrivmaskin (även om jag i rättvisans namn måste medge att han också uppfann mycket matnyttigt — som den fantasieggande fantomzonen.)

Och den bisarraste av alla hans bisarra innovationer var förstås Bisarrovärlden där allting är precis tvärtom som på jorden.

Termen ”bizarro” har visat sig ha en anmärkningsvärt slitstark under  årens lopp. Och nu upptäcker jag att det har uppstått en särskild litterär genre i USA som kallas för ”bizarro fiction”. Det vill säga böcker som heter saker i stil med …

… eller varför inte …

Ett av genrens magnum opus är tydligen Jeff Burks Shatner Quake, där alla rollfigurer som den uppburne aktören William Shatner någonsin gestaltat sugs in i vår värld för att slåss med den åldrade histrionen. Och det låter ju iochförsig lite kul.

Men det är något lite problematiskt med att skriva böcker vars hela Raison d’Etre är att de ska vara ”bisarra”. Jag kommer att tänka på människor som utropar sig själva till ”excentriker” eller ”helt knäppa och crazy” — det blotta faktum att man själv säger att man är ”bizarro” tar på något vis loven av uppsåtet. ”Man merkt die Absicht und ist verstimmt”, som tysken (i Det här fallet Goethe) säger.

Ett annat problem är att genren ganska raskt riskerar att en smula … hur ska jag säga… krystad … and not in a good way …

Ho-ho-ho! Mig skratta högt åt mäkta bisarra titeln! Your Honour, jag vilar min packlår. Som stora bisarroadvokaten Perry Mason brukar säga.

26 svar to “Bisarrare än du kan säga”

  1. ban~ken Says:

    There’s no bizniz like ”Biz” bizniz. Bizarro, ordet alltså, betyder ursprungligen skäggig på baskiska, slog jag just upp, men sedan har det rullat skilda vägar på olika sidor av Pyrenéerna. I Frankrike satte de skägget i den bisarra brevlåda vi är vana vid medan spanjorerna använder ordet ”bizarro” för att beskriva egenskaper som elegant, generös och nobel. Med andra ord är sp. bizarro en så kallad ”falsk vän.” Figuren heter tydligen ändå Bizarro i spanskspråkiga (ugh. sex konsonanter i rad) territorier och territorialvatten.

  2. Gunnar Gällmo Says:

    US HATE BEAUTY
    US LOVE UGLINESS

    Förklarar en del i fråga om kulturexporten från US.

    Men är det inte högförräderi av en jänkare att avslöja det?

  3. David Says:

    Kunskaps-Banken: Tack för intressant utläggning om en bisarr etymologi som jag inte hade den ringaste aning om …

    ”Spanskspråkiga” förresten — transkriberat till det japanska rövarspråket borde det det bli något i stil med sopanosokosoporåkiga — jag hörde nyligen Frank Nagai sjunga sorgset om ”Tokyo Nightocorubu”, Uttalet förekommer 01.10 i nedanstående klipp:

    Och du som verkar vara bevandrad i ärans och samurajernas språk — vad betyder ”tottemo”? ”Sjunga” eller möjligen ”dansa”? Glosan förekommer i snart sagt varenda japansk latinolåt från femtiotalet …

    Gunnar G: En Freudian slip — eller möjligen ännu mer gerillaverksamhet från Otto Binder … Slipsknytaren, s a s …

  4. ban~ken Says:

    ”Spanskspråkiga” skulle bli スパンスクスプローキガ eller supansukusupurookiga, men ett par av de adderade u:na (som inte uttalas som svenska långa o:n) skulle försvinna ändå i normalt tal; precis som maträtten sukiyaki uttalas s’kiyaki av japaner men det fattade aldrig Povel Ramel. Det förtjänas också att påpekas att din vän Furanku inte kväder ”Toukyou naitokurabu” ensam, han har ju en ”enka” vid sin sida. Ordet ”totemo” är en förstärkare i stil med ”kolossalt” som ofta används för att ge emfas åt en känslor inför nattklubbar och annat som ligger en varmt om ens kokoro.

    • Anna Norman Says:

      en ”enka” är alltså nån sorts sångerska??

      • Gunnar Gällmo Says:

        Främst i operettsammanhang. Tilll exempel glada enkan.

      • ban~ken Says:

        Enka är en japansk musikgenre; supersentimentala sake-saturerade sånger som vanligtvis tilltalar en äldre publik än den så kallade J-popen. Här är en av mina favoriter ”Vinterutsikt över Tsugaru-sundet” framförd av Sayuri Ishikawa (om inbäddningen fungerar) vars ordlösa inledning på refrängen alltid knockar mig. För säkerhets skull är videon textad på turkiska och den språkintresserade förstår snabbt att enka kallas ”japansk arabeski” på detta språk.

  5. David Says:

    Ban-Ken: Tack så tottemo för denna föredömliga utläggning! Nu när du säger det tycker jag mig även ha hört animens falsettfjortisar utropa ett ensamt ”Tottemo” vilket alltså — om jag förstår dig rätt — snarast motsvarar när Eva-Lena och Bettan i gamla B Wahlströms-böcker med röda ryggar tycker att något är helt enkelt ”jätte!”

  6. svensson Says:

    Tocken där Bizarro-sf tycks mig vara ett symptom på mången ”vanlig” sf these days: invecklat, überkonstigt och tillgjort, totalt obegripligt för en läsare som är ovan vid genren.

    ”Qu est-ce qu’on faut dire les hommes?” måste vara måttot, igår som idag. Man måste kunna nå sina läsare utan att denne förutsätts vända ut och in på sina hjärnceller. Allt får inte (som i viss modern lyrik) bli ett intellektuellt spel, en akt av att ”gissa gåtor” = smartast vinner.

  7. Bizarroworld « En ond plats Says:

    […] Bizarroworld 31 07 2010 På förekommen anledning vill jag förtydliga att allting jag skrev i den förra bloggposten är 100 % sanning. Faktum är att det gör mig lite stolt att mitt liv är så bizarrt att det får trovärdighetsproblem. För mer info om Bizarroworld, se David Nessle. […]

  8. David Says:

    Svensson: Min inlästhet på modern SF upphör tvärt iochmed Philip K Dicks död 1982 — förutom att jag har bultat i mig en och annan volym av William Gibson och Neal Stephenson — så jag får tro dig på ditt ord.

    Iochförsig skulle man kunna se den här tendensen att vilja ”trassla till” populärkulturella former som en reaktion på t ex Hollywoods ständiga strävan att hitta minsta gemensamma nämnare — ”KISS” som manusförfattarna säger: Keep It Stupid and Simple.

    Christopher Nolans nya rulle Inception verkar ju t ex vara ett försök att göra actionfilm för tänkande människor — ett berömvärt initiativ, och möjligen en mer framkomlig väg än den knaggliga och sumpiga stigen genom Cat Brain Country …

  9. Tusse Says:

    Harry Stephen Keeler?

    http://site.xavier.edu/polt/keeler/read.html

  10. svensson Says:

    Ja sa ju att krångel är ett symptom på MÅNGEN vanlig sf idag. Däremot: intellektuell briljans, nya idéer och djärva koncept är mer än välkommet. Och vad gäller det så har nog sf slagit igenom på bred front idag, det är ganska mainstream att känna till aliens, parallellvärldar, VR, relativitetseffekter och annat i den yngre generationen.

    Den äldre generationen däremot förstår bara deckare, stories där en gåta löses svart på vitt. Sf åter är mer metafysisk till sin natur och detta är ett intressant tecken i tiden, att ”normal-invecklad” sf ändå går hem i stugorna.

  11. David Says:

    Tusse: Jag funderade faktiskt på att dra upp Keeler som exempel på riktig Bisarrolitteratur — d v s sådan som har presenterats som om den befann sig i någon genrelitteraturs mittfåra, samtidigt som den är helt besinningslöst besynnerlig. Men sedan tyckte jag att jag hade tjatat tillräckligt om Chikagos ledande tomte …

    Fast det är klart, inledningen på Riddle of the Travelling Skull — som jag citerade redan i en artikel som DN kultur refuserade 1997 — är fortfarande ett oöverträffat exempel på Bisarro när den är som bäst:

    For it must be remembered that at the time I knew quite nothing, naturally, concerning Milo Payne, the mysterious Cockney-talking Englishman with the checkered long-beaked Sherlockholmsian cap; nor of the latter’s ”Barr-Bag” which was as like my own bag as one Milwaukee wienerwurst is like another; nor of Legga, the Human Spider, with her four legs and her six arms; nor of Ichabod Chang, ex-convict, and son of Dong Chang; nor of the elusive poetess, Abigail Sprigge; nor of the Great Simon, with his 2163 pearl buttons; nor of–in short, I then knew quite nothing about anything or anybody involved in the affair of which I had now become a part, unless perchance it were my Nemesis, Sophie Kratzenschneiderwümpel–or Suing Sophie!

    Svensson: Det kanske är där vi har nyckeln till bisarrolitteraturen — nördarna har fått se mycket av sin kära marginalia mainstreamifieras och söker med ljus och lykta efter något nytt obskyrt att obsessa över… Tänker jag ett steg till kan jag ju börja undra om det är därför jag lyssnar så mycket på äldre schlagers från Singapore och Hong-Kong för tillfället. Man blir tvungen att titta allt djupare i de mörka skrymslena för att hitta något som inte känns genomtröskat och gjort …

    • David Says:

      Som ett litet tips till rådvilla nördar som letar, inte efter The Next Big Thing utan efter The Next Infinetisimally Small Thing, kan jag inte låta bli att ge ett litet smakprov på Hong Kong-schlager från den gyllene eran — Grace Changs Achoo Cha-Cha:

      [audio src="http://blogfiles.wfmu.org/WB/Grace_Chang_-_04_-_Achoo_Cha_Cha.mp3" /]

  12. Tusse Says:

    Vad som förvånar mig är att Keeler lyckades hitta en förläggare, resp. lyckades bli översatt till ett antal kulturspråk, bland annat svenska:

    # Skottet klockan tio (1936)
    # Blonda besten (1936)
    # Jagad genom Chicago (1947)

    Vilket framgår av samma sajt som jag nyss länkade till.

  13. David Says:

    Tusse: Han var även stor i Spanien och Portugal … (som Camilla Läckberg — vad vi nu ska dra för slutsatser av det) och fortsatte att komma ut där ii decennier efter att hans brittiska och amerikanska förläggare hade gett upp.

    Jag tror fortfarande att jag äger både Skottet klockan tio och Blonda Besten på svenska — den förstnämnda är en svensk översättning av The Amazing Web, möjligen alla tiders märkligaste rättegångsdeckare.

    Passagen där försvarsadvokaten pratar om Kapten Kidd och pirater i närmare trettio sidor utan att åklagaren får för sig att ropa ”Irrelevant and Immaterial” en enda gång är fantastisk. Fast det är klart — åklagaren i fråga kanske har insett att han befinner sig i Keelers universum och att det är omöjligt att avgöra vad som är irrelevant. Mycket riktigt visar det sig i slutet att Kapten Kidd i allra högsta grad har med mordgåtans upplösning att göra …

  14. Bisarrare än det mesta « David Nessle Says:

    […] kommentar till föregående inlägg fick mig att börja fundera över den unikt udda deckarförfattaren Harry […]

  15. Martin R Says:

    Enligt Wikipedia uppfann Robert Bernstein och George Papp fantomzonen.

  16. David Says:

    Martin R: Wikipedia talar med kluven tunga! För det var nämligen där jag inhämtade uppgiften: ”He also created Brainiac, the Phantom Zone (..) and Krypto the Superdog”. En annan sak som är bizarro i sammanhanget är att samma mening länkar till Wikiartikeln där Papp och Bernstein får äran av denna upptäckt … Argh. Det är lite som Wikiartikeln om Yma Sumac, som myllrade av intressant information men dessvärre kunde stoltsera med två helt olika födelsedatum för inkadivan … Var är de här anala nördarna när man som bäst behöver dem: ”Worst … Wiki … article … EVER!”

  17. ban~ken Says:

    Hon har förvisso ymniga röstresurser….

  18. vistet Says:

    Grace Chang – lysande. På dutuben så finns det bl.a. även en La Donna e Mobile på kantonesiska ( http://www.youtube.com/watch?v=cdhs0b4yvzg&feature=player_embedded ) , och Chang goes Swing it Magistern ( http://www.youtube.com/watch?v=Dpbl2Z1jD2E&feature=related ) .. typ.

  19. David Says:

    Vistet och Ban-Ken: Tack för ädla U-tubelänkar — ”La Donna E Mobile” hade jag hört tidigare — det andra var nyheter!

  20. Ahrvid Engholm Says:

    KISS står, såvitt jag vet, för ”Keep It Simple, Stupid!” (Håll det enkelt, dummer!). Den dumma är alltså den som inte inser fördelen med det enkla. Att hålla något enkelt OCH dumt är en något annorlunda taktik.
    I övrigt kan skildringar av ”tvärtomvärldar” som Bizarrovärlden bara bli tvärtom i begränsad utsträckning. Man kan bara ta vissa saker och vända på dem – vänder man på allt går man antagligen ett helt varv och hamnar i normalitet.
    Men väljer man rätt grejor att vända på så blir det ganska kul.
    Minns f ö ett avsnitt av den kuliga TV-serien ”Red Dwarf” som körde tvärtomstuket.

    –Ahrvid

  21. Henry Says:

    Lennart Hellsing har varit inne på det där några gånger med staden Annorlunda där allt är bakochfram och uppochned. Den finns med både i hans ABC-bok och Den flygande Trumman.

  22. en gäst Says:

    En hel del scannade klassiska superman-tidningar med bizarro world-tema finns här: http://www.againwiththecomics.com/search?q=bizarro

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: