Sanningen om Den Maskerade Proggaren …

… är en storslagen titel som jag inte riktigt tror att jag kommer att lyckas leva upp till.  Hur som helst — i kommentarerna till förra inlägget undrade Ban-Ken om jag hade någon förebild till Proggaren. Som svar vill jag visa denna bild (som man kan klicka på om man vill insupa fler detaljer):

Vad vi ser ovan är ett möte i Folkkampanjen mot atomkraft på biblioteket i Sala, våren 1980. Vi kan konstatera att åttiotalsestetiken lyser med sin frånvaro — det är i högsta grad sjuttiotal fortfarande ( i all synnerhet i den här församlingen). Särskilt anförarna framme vid podiet vill jag framhålla som ganska  praktfulla specimen av Homo Progressivicus.

Såväl snickarbyxor som rutiga skjortor, blonda Gustav Vasa-frisyrer och skägg är representerade i församlingen, även om de inte just här konvergerar på en enda person (men det gjorde de rätt ofta). Dessutom törs jag nästan garantera att ett antal av mötesdeltagarna har näbbstövlar på sig.

Och väljer vi att — i Antonionis efterföljd — blåsa upp en oansenlig detalj i bakgrunden …

… så framträder en silveroxidgrynig  och ångestriden nittonåring som inte anar att han just gör research för framtida serier.

Vad jag på mitt unikt långrandiga sätt försöker säga är att jag inte har någon direkt förebild till Proggaren — men att jag under år av omedvetet Wallraffande i Folkkampanjen och Kommunistisk Ungdom i Sala inhämtade många värdefulla lärospån om proggarnas livsstil. Man kan med fog påstå att jag var så deep undercover att jag i likhet med Schwarzeneggers rollfigur i Total Recall med liv och lust trodde att jag själv var proggare …

Vilket jag på många sätt förstås också var. Men inte så långt  efter att den här bilden togs blev jag och mina vänner medvetna om Sovjets inmarsch i Afghanistan och ville att VPK skulle protestera mot den.  Vi möttes av idel invändningar från de äldre i partiet, som inte alls ville anlägga synpunkter på de förenade rådsrepublikernas angreppskrig (argumentet var att vi inte kunde ”hamna på samma sida som borgarna”). Följden blev att jag och mina vänner avföll från den sanna läran och gick ur Kommunistisk Ungdom.

Under årens lopp har jag då och då sett de här strävsamma individerna som håller fast vid sin progressiva livsstil — timmerhuggarskjortor, Gustav Vasa-frisyrer, runda stålbågade glasögon — oavsett hur världen förändras kring dem. Jag har alltid haft ett kluvet förhållande till dem — deras envishet förtjänar ju beundran, men vissa av deras åsikter har jag fått allt svårare för. ”Något tålde de hedras ändå, men mera att skrattas åt” — det  är väl ungefär så jag förhåller mig till proggen — och min näbbstövelskodda ungdom — i dag …